För tio år sedan avslutades försäljningen av Storbritanniens guldreserv. Detta reducerade deras guldreserver till ungefär hälften och bestod i försäljningen av 400 ton guld, som idag skulle vara värt motsvarande 150 000 000 000 kronor.
Försäljningsprocessen påbörjades under New Labour 1999 och ledde på grund av förfarandet som den tidens finansminister Gordon Brown tillämpade till de lägsta guldpriserna på tjugo år vid försäljningstillfället. Händelsen fick därför öknamnet "Brown's bottom" då själva upplägget mer eller mindre automatiskt drev ner guldpriset.
Metoden som tillämpades bestod i att i förväg förvarna marknaden om att stora mängder guld skulle säljas samt under vilka datum. Marknadsreaktionen på den ökande tillgången bestod i kraftigt sjunkande guldpriser. Skälet till att förvarna marknaden om försäljningarna ska enligt Brown ha bestått i hans starka tro på "öppen administration" där allmänheten ska ha tillgång till fri information över statens agerande.
En annan ovanlighet i försäljningen bestod i att guldförsäljningen skedde genom auktioner trots att erfarenheten av detta bestod i försäljning till lägre priser än det rådande spotpriset. Man skulle kunna tro av förfarandet att den brittiska regeringen medvetet försökte sälja av sin guldreserv till lägsta möjliga pris, vilket även verkar vara vad som skett.
I en artikel i den engelska tidningen The Telegraph berättas historien bakom guldförsäljningen. En populär form av spekulation har de senaste tjugo åren bestått i carry trade. Innebörden av detta är att spekulanten lånar i en valuta med låg ränta samt investerar kapitalet i mer högavkastande tillgångar.
I detta fall handlade det om en guldbaserad variant där guld lånades ifrån finansiella institut under en bestämd tid i utbyte mot en låg ersättning. Guldet säljs sedan av och pengarna ifrån försäljningen investeras i tillgångar som har en hög avkastning. I slutändan så måste guldet som lånades lämnas tillbaka. Detta resulterar då i en försäljning av de högavkastande tillgångarna. Samma mängd guld som i början av alla transaktioner lånades köps upp på den fria marknaden och lämnas tillbaka till finansinstitutet.
Hela affären är profitabel om guldpriset står stilla alternativt sjunker samt om de högavkastande tillgångarna som köptes i ett mellansteg verkligen levererar tillräckliga vinster.
Ett felaktigt upplägg i denna typ av transaktion hade enligt The Telegraph resulterat i att en globalt signifikant amerikansk bank (antagligen JP Morgan) behövde sjunkande guldpriser för att klara en spekulation som involverande två ton guld.
Utan sjunkande guldpriser riskerade banken konkurs. Detta ska ha lett till att storbanken Goldman Sachs tillsammans med brittiska finansdepartementets ansvarige, och före detta chefsekonom för Goldman Sachs, Gavyn Davies lyckats övertyga New Labour-regeringen om behovet av en storskalig guldförsäljning för att stabilisera det globala banksystemet. De kollapsande guldpriserna som var ett resultat av försäljningen 1999 ska då ha låtit krisbanken köpa tillbaka guldet till ett lågt pris och därigenom avsluta spekulationsaffären utan förlust.
Den brittiska statens agerande vid försäljningen har i efterhand visat sig vara en dyr affär för de brittiska medborgarna då guldpriset stigit ifrån 256 dollar per uns år 1999 till dagens 1615 dollar per uns.
