Gilla artikeln på Facebook
Skriv ut artikeln
I ett samhällsklimat där den politiska och kulturella debatten blir alltmer likriktad och intolerant, får ideologiska avvikare allt svårare att göra sina röster hörda i det offentliga livet. Detta gäller naturligtvis inte minst för invandringskritiker, som antingen tystas ned genom att helt sonika förvägras tillgång till de etablerade medierna, eller trakasseras och hängs ut som nazister och ”vitmaktanhängare”. Men när det kommer till mindre radikala avvikare, som redan etablerat sig som offentliga röster, blir företrädarna för det ortodoxa kulturetablissemanget tvungna att vid sidan av nazistskortet ta till ett annat medel: ett överröstande, indignerat skrän.
Några som på senare tid har fått närmare bekanta sig med denna specialbehandling är medarbetarna på den försiktigt konservativa kulturtidskriften Axess. ”Försiktigt konservativ” är egentligen snarast en underdrift – magasinet är knappast uttalat kritiskt till mångkulturen och det kan vara svårt att över huvud taget se varför man egentligen skulle ha några problem med en sådan trots allt ganska marginaliserad och harmlös borgerlig tidskrift. Men – anfall beordrades, infanteriet av kulturtanter sattes in, och någon reträtt verkar knappast vara nära förestående.
Det började ta fyr i helvetet på allvar för Axessredaktören Johan Lundberg redan förra året när han gjorde det katastrofala misstaget att tillsammans med konstnären Christopher Rådlund ge ut en bok där han uttalade sig i positiva ordalag om den norske konstnären Odd Nerdrum. Klavertrampet bestod i att den typ av konst som kretsen kring Nerdrum ägnar sig åt är figurativ, avbildande. I den politiskt korrekta diskursen är nämligen icke-abstrakt konst som avbildar landskap och människor att betrakta, inte bara som kitsch, utan som anti-modernistisk och följaktligen högerextrem och farlig.
Alltså mobiliserades kulturtanterna, och den efterföljande debatten kan sägas ha nått sin höjdpunkt i och med en artikel i Sydsvenskan av Eva Ström (”Måleriet med bruna toner”, 31/7 2009). Med utsökt skickligt användande av debattekniken ”guilt by association” (Hitler tyckte inte heller om modernismen!) avfärdar Ström utan att göra sig några betänkligheter den figurativa konsten som ”en konstinriktning som leder tankarna till nazismen”.
Det skulle inte bli första gången som Axessmedarbetare blev tillrättavisade med en naziststämpel. Attackerna fortsätter att komma fortlöpande från flera fronter. Lundberg får dagligen kämpa mot olika kulturskribenter som anmärkningsvärt nog oftast skriver för ”borgerliga” tidningar. Senast ut var Expressens kulturredaktör Gunilla Brodrej, odödliggjord genom sin ”antirasistiska” hetskampanj mot författarna till Bert- och Suneböckerna. I en artikel från förra veckan (”Krut mot döda hökar”, 24/6) bemöter Brodrej, som inte ville vara sämre än Eva Ström, en Axessartikel där författaren påstår att tonal, harmonisk musik är på väg tillbaka. Bingo! Med säker och van hand slänger hon utan minsta tvekan ur sig det ack så enkla moraliska avfärdande som hon så många gånger förut fått tillfälle att utdela till sina meningsmotståndare. Gunilla vet nämligen precis hur man ska formulera en nazistanklagelse på ett subtilt, fräscht och nyskapande sätt:
”Roger Scruton efterlyser ‘frisk och välljudande musik’ med en terminologi som ligger farligt nära kultursynen i högerpopulistiska partier på uppsving i Europa. Och, som Camilla Lundberg påpekar i sin nyanserade text om den svenska modernismen, den nazistiska hegemonin bannlyste tolvtonsprincipen.”
I ett större perspektiv belyser hetsen mot Axess hur en synnerligen intolerant och förkvävande politisk korrekthet verkligen håller hela samhällslivet i ett strupgrepp – inte minst när det gäller synen på kultur. Det är inte bara ”främlingsfientliga” politiker som kollektivt nedgörs av journalistkåren. Man tvekar heller inte en sekund på att förära ”respektabla kulturpersoner” med de värsta glåporden det moderna samhället kan uppbringa, om de skulle få för sig att vika av det allra minsta från den gängse synen på vad som är ”god konst”.
Vi står nämligen, gott folk, inför en situation där landets kulturredaktioner är fulla av människor som ”får nazistvibbar” av varje person som hellre tittar på konstverk som avbildar något än på ”provokativa” installationer och abstrakt konst, eller som föredrar att lyssna på harmonisk, välljudande musik istället för atonal (eller ens antyder att en sådan musik kan vara på väg att bli populär igen).
Är kulturtanterna alltså sinnessjuka? Den viktigare fråga man bör ställa sig är nog snarare om inte ett samhälle som uppmuntrar sinnessjuka människor att diktera villkoren för hur vi och våra efterkommande ska konsumera och uppfatta kulturen – om ett sådant samhälle inte i sig är ett sinnessjukt samhälle?
DANIEL SÖDERBERG
