”Bötning” allt vanligare på skolorna

 Barn är elaka och det har de alltid varit. Som förälder måste man skydda sina barn och nu är läget som det är med invandrare osv. Att rösta på SD samt knyta näven i fickan gör knappast barnen säkrare i skolan på kort sikt.
Givetvis bör skolan ta sitt ansvar, men det kan man drömma om.

Ja, skadan är oerhörd. Lida kommer de unga generationer, eftersom de är tvungna, att lära sig i egen hand genom bittra erfarenheter.

Feministisk och kunskapsfientlig vänsterideologi, vilken tvångsdikterar och härskar samhället, gör vara barn till lätta offer.

Barnen blir förvirrade. Flickor upptäcker för sent, att genom att följa sexualhandledningen från skolan, och börja idka sexuella aktiviteter med vem som helst och hur som helst i ung ålder, resulterar bara i vestibulit och ångest. Alla barn upptäcker till sist, att känslor och sex hör ihop. Tvärtemot, vad de lärde i skolan.

Pojkar lär sig så småningom, att uppföra sig som flickor, vara tillbakadragna och passiva, gör dem inte mera attraktiva i kvinnornas ögon. De slits mellan sin natur och att uppföra sig, som samhället med alla feminister och vuxna, vill att de ska bete sig. Att vara män, och vad innebär, att vara män, lär de sig inte i skolan.
De är osäkra sin roll som män och vad förväntas av dem. Så börjar de kopiera flickor. Kläder, mode, skvaller, att byta blöjor osv. Vissa blir utagerade och aggressiva.

Världen och människa ser inte ut som feministerna och Co beskriver och vad lärs ut till vara barn.

Invandrarbarn från inte västliga länder ( och från en del västliga), får till sig med modersmjölken helt andra värderingar.

Våra barn blir hjälplösa offer mellan fantasibilden av vuxna och de aggressiva, främmande kulturernas barn.
Sanningen om världen måste de upptäcka själv genom misstag.
Att svenska skolan är slutat lära ut kunskaper, gör inte saken bättre. Våra barn har inte en kunskapens stöd längre, att hitta sin plats i världen och skydda sig.

Ingen vuxen i skolan och i samhället bryr ju sig om våra barn längre. De ska klara sig själv, bäst det går, med nöd – samtalstelefoner som enda tröst (ngn konkret hjälp är det ju inte).

Eller att aldrig någonsin släppa in det.