Gilla artikeln på Facebook
”Mångkulturen är död!”, utropar Tysklands förbundskansler Angela Merkel.
Konceptet att människor tillhörande vitt skilda kulturella grupper kan samexistera i ett harmoniskt och progressivt samhälle fungerar i realiteten inte. För verkligheten visar det. Och Angela Merkel vet om det.
Majoriteten av alla svenskar verkar dock inte veta om det. De är övertygande om att just det mångkulturella samhället, inte bara är det bästa samhället som går att leva i, det är också den enda möjligheten för Sverige att kunna fortleva som en välfungerande välfärdsnation.
Men hur kan svenskar uppleva mångkultur och massinvandring som något så positivt, när de gång på gång visar sig medföra negativa konsekvenser. Arbetslösheten ökar, utbildningsnivån sjunker, jämställdhetssynen försämras, det grova våldet exploderar, våldtäkterna ökar, tillgången till vården minskar, skatten höjs, otryggheten sprider sig, den etniska och religiösa polariseringen ökar, statens inre säkerhet försämras, yttrandefriheten åsidosätts, företagsklimatet försämras, män och kvinnor segregeras…
Jo, det hela handlar om makt.
Det finns olika definitioner av makt, men makt är en slags kraft eller energi. En del kopplar kraften och energin till förmågan att uppnå uppsatta politiska mål, det vill säga att någon har makt att förändra någonting politiskt genom beslut.
I Sverige har politiker den politiska makten att uppnå uppsatta mål, så som makt är definierad ovan. Den makten är något som kallas för den beslutsfattande makten, den exekutiva makten. Beslutsfattandet regleras av rikets lagar och makten utövas via landets institutioner. Ett riksdagsbeslut som går ut på att göra Sverige mångkulturellt är ett exempel på beslutsfattande. Den här typen av makt är formell och den följer formella regler.
I fallet med Sverige och svenskars vurm för mångkultur kan dock inte en sådan definition av makt förklara varför svenskar är positivt inställda till något som är negativt för dem. Om den svenska valmanskåren inte hade velat ha ett mångkulturellt samhälle hade de inte röstat på partier som förespråkar mångkultur och massinvandring.
Istället gäller det att förstå makt utifrån kontexten att ”ha makten över någon”, något som politiker inte har, då de får sin makt från folket.
Hur får man då makt över någon?
Det får man genom agendasättande. Det har visat sig att den som har makt över agendasättandet också har en stor makt över människor. Det är agendasättaren som avgör vilka frågor det är som skall diskuteras – och vilka frågor det är som inte får diskuteras. Den här typen av makt är både formell (i form av politiker) och informell (i form av framför allt media).
Agendasättaren äger makten över språket och kan forma diskurser. En person kan inte förhålla sig till en sak den inte känner till. Därför kan det ligga i agendasättarens intresse att hålla en person i fortsatt okunskap, för om personen i fråga får reda på de verkliga förhållandena kan det leda till att agendasättaren förlorar sin makt. Det är därför våra etablerade politiska partier är så rädda för Sverigedemokraterna, för nu har de också möjlighet att bli agendasättare. Det är därför svensk media är så rädd för Sverigedemokraterna. Ett typexempel på orwellianskt nyspråk är de fall där människor som är emot mångkultur och massinvandring av agendasättaren hindras från att presentera fakta och kunskap för allmänheten. ”Kunskap” kallas då för ”okunskap” och ”okunskap” är, enligt agendasättaren, en av orsakerna till att många är kritiska till mångkultur och massinvandring.
Makten vet om hur viktigt det är med agendasättande.
Ett sätt att konsolidera en agendasättares makt är till exempel genom presstöd. Läsare väljer själv vilka tidningar de vill läsa, de tidningar som inte tillräckligt många vill läsa går minus och borde på en fri marknad då gå i konkurs. Istället tvingar staten skattebetalare att täcka upp för förlusterna med skattepengar. Detta leder till att agendasättaren kan fortsätta med sitt agendasättande, trots ekonomiska förluster. Fundera över varför tidningar får finansiellt stöd när de går dåligt. Varför får inte andra branscher, som till exempel bilbranschen finansiellt stöd, när den är illa ut? Varför är det just etablerade tidningar som måste överleva till varje pris? Vad erbjuder de den formella makten som är så värdefullt för dem?
Ett annat bra sätt att behålla den agendasättande makten till hegemonin är att förbjuda människor från att yttra vissa åsikter. Vilka åsikter det är som inte får yttras bestäms i många fall av agendasättaren och regleras formellt av beslutsfattaren. Detta förfarandet är vanligt i diktaturer, men även i länder som Sverige. I Sverige är det mångkulturen och massinvandringen som inte får diskuteras och vad man får yttra om mångkulturen och massinvandringen regleras i lag, men även informellt i form av grupptryck och social uteslutning.
Men agendasättandet hade inte spelat något roll om det inte varit för tankekontrollen, som skapas genom makten över språket. Politiker och medias förmedling av ”verkligheten” följer ett narrativ. I Sveriges fall är narrativet mångkulturen och massinvandringens förträfflighet. Allt som styrker mångkulturens förträfflighet blir en del av den berättelse, det narrativ, som förmedlas den svenska befolkningen. Det negativa, som massinvandringens kostnader och det mångkulturella våldet, pratas det inte om.
Diskursanalytiker, som Michel Foucault, pekar på antagonismen inom en diskurs. Antagonismen går ut på att det i ett samhälle finns en god sida och en ond sida. En förtryckande sida och en förtryckt sida.
I den marxistiska diskursen var det överklassen som förtryckte underklassen, i den nazistiska diskursen var det judar som förtryckte vita, i den sionistiska diskursen är det nazister som förtrycker judar, den svarta frigörelserörelsen i USA på 1960-talet menade att vita förtryckte svarta där, och så vidare. Mönstret går alltid igen – för den som kan definiera vem som förtycker vem i samhället har oerhört stor makt.
I dagens antirasistiska och mångkulturella diskurs i Sverige ser antagonismen ut på det sättet att svenskar förtrycker invandrare, det är förtrycket som gör att mångkulturen har misslyckats. Det svenska förtrycker det som inte är svenskt, som till exempel den svenska flaggan, den svenska hembygden och låtar om vikingar. Men förtryckande svenskar kallas inte alltid för svenskar, utan ibland för rasister och deras språk och praktik kallas med ett samlingsord för rasism. Det mångkulturella samhället kommer att lyckas – är tron – bara förtrycker rasismen upphör. Sådan är nämligen diskursen.
I medias narrativ porträtteras svenskar som är kritiska till mångkultur och massinvandring som förtryckare. Invandrare ses som oskyldiga offer. Det är kanske den största anledningen till att svenskar säger sig vara för – och röstar fram – mångkultur. Trots att den inte fungerar. För man vill inte tillhöra de där onda människorna i samhället. Man vill inte vara orsaken till ett samhälleligt misslyckande.
En svensk är i stort sett fri att tycka vad som helst. En svensk behöver inte vara för mångkultur och massinvandring, men väljer ändå att vara det. De flesta människor är goda och empatiska personer, oavsett politisk ståndpunkt. Svenskar vill i grund och botten ha ett fungerande samhälle – problemet nu är att de tror att mångkultur och massinvandring är vägen dit. För att den som har makten över språket säger att det är så.
Grunden till detta är att agendasättaren har auktoritet och legitimitet att beskriva verkligheten, vanliga människor har inte det i de flesta fall inte. I de fall där det uppstår diskrepans mellan medias narrativ och verkligheten, så tenderar många att köpa medias narrativ. De flesta tenderar att bortse från hur de själva upplever verkligheten och från sina egna erfarenheter.
Dock verkar vi skönja en intressant skiftning nu. Media verkar allt mer förlora sin auktoritet och legitimitet, kanske därför att avståndet mellan medias narrativ och hur verkligheten ser ut har blivit allt för stort – och medias makt försvinner med det.
