I helgen arrangerade Publicistklubben en debatt på temat "Hur bevakar vi SD?" med Erik Blix som moderator. Medverkade i panelen gjorde Ulf Bjereld, Henrik Arnstad, Nina Glans, Ulf Johansson och Mette Friberg.
Det är alltid lika underhållande att ta del av dessa debatter som Publicistklubben arrangerar. Genom detta forum, som är en slags blandning mellan gruppterapi, självförhärligande och, tycker förmodligen journalistkåren, allvarlig självkritik, får vi licens- och skattebetalande medborgare ta del av kulturmarxistisk dialektik i den högre skolan.
Denna debatt skulle handla om SD och medias förhållande till partiet, men efter att Arnstad inlett med några sedvanligt enfaldiga utläggningar om fascism kom debatten istället att kretsa kring media och demokrati. Istället för de sedvanliga trivialiteterna om SD (fascism, järnrör, och så vidare) bjöds vi på en intressant inblick i hur svenska journalister betraktar sin egen funktion i samhället.
Det blev tämligen snart tydligt att debattdeltagarna i praktiken betraktade media och demokrati som samma sak, och att de alla på olika sätt var bekymrade över att demokratins, det vill säga massmedias, inflytande minskar.
Nedan följer några hastiga nedslag i debatten.
Vid 23:59 säger Ulf Johansson: "Om vi gör ett tillräckligt bra jobb för att berätta om partierna, så ska väljarna sedan bedöma vilka partier de ska rösta på.
Fascinerande, inte sant? Varför kan inte väljarna själva välja utgående från vad partiernas företrädare säger istället för vad media säger om företrädarna? Varför inte ha direktsända tal, då och då, framförda av partiledarna samt tydliga redovisningar om kommande omröstningar i riksdagen givna i en slags effektiv sammanfattad form? Vem röstade på vad, vem uteblev från omröstningen, och så vidare. Varför behöver medborgarna ett filter i form av media mellan sig själva och politikerna?
Erik Blix gjorde därefter (30:34) ett försök att styra in diskussionen på SD igen: "Nu går ju inte SD själva med på att bli kallade främlingsfientligt, utan vill ju hellre vara socialkonservativt eller invandringskritiskt. Varför kan inte det partiet få äga rätten till sin egen etikett, eller sitt eget epitet?"
Här följde först en obekväm tystnad. Till slut grep Nina Glans in. Hon menade att etiketterandet av partier var spetsfundigheter som inte borde diskuteras öppet. "Det tar fokus från det som är den viktiga journalistiken."
Vi mediakonsumenter ska alltså inte bekymra oss så mycket om tonfall, rubriker, val av bilder, reportagens eller nyheternas omgivande ämnen och ordningsföljd, musik och hela den dramaturgi som media använder sig av för att låta den röstberättigade allmänheten förstå vad som är bra och dåligt, gott och ont. Sådant är inte viktig journalistik.
Efter ett tag (37:24) kom man in på det fascistiska spöke som påstås gå runt Europa och skrämmer massmedia över hela kontinenten.
Det är inget snack om att den här utvecklingen ute i Europa, är en problematik som vi i medierna måste bli bättre på att förklara. Alltså utvecklingen med högerextrema partier. Däremot så diskuteras det ju, vad händer med den lokala demokratin när det inte längre finns journalistik ute i bygderna? ... [J]ournalistiken har en ju väldigt viktig roll att spela, båda för att se till att alla är ordentligt upplysta på en lokal nivå och att vi klarar av att förklara varför det växer fram extrema partier."
Den lokala gräsrotsdemokratin är alltså, om man får tro Johansson, avhängig att det finns "journalistik ute i bygderna". De lokala små liven har ju ett grodperspektiv på sin närmiljö och måste få tillvaron förklarad för sig av journalister som begriper sig på saker som det här med högerextrema partier. Annars kan ju, Gud förbjude, människor ute i bygderna få för sig att rösta på något parti som inte faller vår lattesörplande, Södermalmsboende, MP- och VP-sympatiserande journalistkår i smaken.
För den som inte insett det förr, så visar denna debatt med tydlighet att "demokrati" är blott ett kodord för "mediavälde" i mediernas ordbok.
Gunnar, Göteborg
