Det banala hyckleriet

Kolumn: Jan Tullberg

Publicerad 31 maj 2016 kl 13.59

Gilla artikeln på Facebook


Hur ser en hycklare ut? En bild som nog är mycket vanlig är att se hycklaren som stark men moraliskt gränslös; en person som agerar utan att låta sig begränsas av reella sakförhållanden och genuina känslor. Genom en falsk föreställning av sig själv söker hycklaren skapa ett positivt intryck som leder till personliga fördelar. Denne typ av hycklare är som en egensinnig konstnär som målar upp en bild där han tonsäkert anpassar sig till omgivningens åsikter och känslor. Men denna bild av en slug manipulatör överskattar nog hycklarens slughet, skådespelarförmåga och intellekt.

Ett mindre demoniskt och mer banalt porträtt beskriver nog bättre de flesta hycklare och hyckleriets funktion i samhället. Den mindre individualistiska synen visar snarast upp ett fåtal standardroller. I rollspelet tonas systematiskt den egoistiska sidan ner och man lägger till starka empatiska påståenden om sig själv; personen uppger sig brinna för många och mycket.

Detta är inte alltigenom lögn utan det finns en viss känsla eller åtminstone en önskan om en känsla; det är betoningen som är vilseledande. Men vi pendlar ju alla i våra känslors intensitet och hycklaren noterar sina emotionstoppar och framhäver dem som ett utmärkande drag och övertygar sig själv om detta. En narcissistisk person behöver endast en fjäder för att se en omtänksam höna i spegeln.

I alla bedrägerier måste en person som inte har extrem skådespelartalang först lura sig själv för att sedan lura andra. Livet som säljare av en viss produkt blir lättare om personen lyckas intala sig själv att det egna produktsortimentet är överlägset konkurrenternas. Hycklaren är oftast mer eller mindre omedveten om sitt hyckleri. Hans agerande är som en person som skryter. Andra kan uppfatta det som skryt, men skrävlaren anser sig bara berätta saker som faktiskt hänt honom eller som andra sagt om honom vilket kan vara intressant för fler. Han är inte medveten om en avsikt att påverka andra att bli mer beundrande; han agerar enligt autopilot.

Hycklaren behöver inte ha designat ett syfte och inte heller valt en personlig strategi. Mycket av hyckleriet handlar om att uttrycka sin samstämmighet åsiktsmässigt och känslomässigt med de konventionella åsikter som hyllas. Hycklaren fyller bara i och förstärker sådant som ses som önskvärt.

I en politiskt engagerad tid kan politiska åsikter vara något som är angeläget och då speglar personernas utsagor i högre grad deras egentliga åsikter. Men om politiken inte engagerar finns inte så mycket genuina åsikter och då kan den opportunistiska anpassningen ta över. En direkt fråga väcker inte rektionen att tänka efter vad man verkligen anser, utan frågan besvaras enligt vilket svar som plockar extra sociala poäng eller åtminstone inte gör att personen tappar poäng.

Mitt intryck är att människor i Sverige övergår från åsikter till attityder. Åsikter kan ju bemötas och man kan hamna i en diskussion man förlorar. En attityd är enklare och förmedlar ändå vem man är eller snarare vem man vill framstå som. Empatin och godheten har knappast ökat i befolkningen, men det blir allt vanligare att visa sådana attityder. Gamla tiders godhet krävde en viss överensstämmelse mellan attityder och beteende. Hycklaren kunde bli angripen av såväl de goda som de onda. Hyckleriet må vara lastens hyllning till dygden, men hycklaren hyllades inte utan hånades.

I vår tid ökar acceptansen för ett längre avstånd mellan ord och handling, hyckleriet kan utöka avstånd till verkligheten utan att omgivningen protesterar. Att tala för en självuppoffring blir nästan som att utföra en självuppoffring. Ett uttalande om en känsla betecknas i postmodernistisk jargong som ”performativitet”; ett påstående om en känsla eller norm ses som en handling. I en tid med inflation så kan en uttryckt attityd ses som tillräcklig, speciellt om de flesta andra också är attitydpratare snarare än attitydutförare.

Den slapphänta acceptansen av attityder som reella och viktiga fenomen gör att den konventionella likriktningen ökar. De som inte gör mer än att de delar den konventionella attityden lockas lätt till uppfattningen att deras ställningstagande är viktigt och att de som inte instämmer bör skämmas för sin låga attityd.

I stort sett alla åtgärder som föreslås har en positiv potential och förväntade negativa sidoeffekter. Den seriösa debatten handlar om att väga för- och nackdelar med alternativ A mot för- och nackdelar med alternativ B. Väldigt mycket av det som tidigare varit åsikter om åtgärder blir outvecklade attityder som upprepas. De goda attityderna hyllas och de onda förkastas. Propaganda och attityddiskussioner handlar om att framhålla fördelarna med alternativ A och nackdelarna med alternativ B. Det blir enklare att komma till en slutsats om man slipper tänka så mycket, utan det räcker med att plus är mer positivt än minus. Detta är en mycket primitiv syn, men också lockande.

Bristerna i denna banala modell och dess dominans i samhällsdebatten är som tydligast i invandringsfrågan. Förespråkarna för invandring anser sig ha en positiv människosyn, medan en invandringskritisk syn stämplas som främlingsfientlig. I sin värld har invandringsförespråkarna vunnit attityddebatten. De anser att de inte behöver fundera närmare och väga fördelarna med alternativ A mot dess nackdelar. De ser inte sig själva som ansvariga för genomförandet, utan detta har delegeras till politikerna. Om projektet går fel har politikerna brustit, inte de ansvarslösa personer som stött politiken för att den överensstämmer med en attityd de gillar.

En öppen och givande debatt kräver en viss optimism hos båda parter att de kan vinna en intellektuell kraftmätning. Invandringsförespråkarna vinner i stort sett aldrig en kraftmätning i sakfrågan, men briljerar ofta i attityduppvisningar. Det finns en kö av okunniga artister och kändisar som vill förgylla sitt varumärke med en hyllad attityd. Sådana personer kan få kräkkänslor av Jimmie Åkesson eller faller i gråt vid åsynen av den drunknade pojken, ja ni vet lackmustestpojken som skiljer ut de empatiska från de tänkande.

Allt fler frågor blockeras av att vissa attityder blir dominanta, ja obligatoriska. En bisarr del av dagens samhälle är övertagandet av andras känslor. Om en homosexuell person anser att något är kränkande så skall den väluppfostrade instämma med empati för denna kränkthet. Den egna åsikten och känslan ersätts av den fiktive kränkte personen. Detta är både falskt och idiotiskt, men populärt. Det blir ett steg till i hyckleri. Man utgår inte ens från en egen impuls som man överdriver utan man försöker gestalta en annan person som en skådespelare. Den västerländske personen påminner om Woody Allens rollfigur i filmen Zelig; en person med förmågan att som en kameleont anpassa sig till omgivningen.

Personer som inte bottnar i sig själva blir ett vanligt fenomen. Vi får en rad personer som identifierar sig med en minoritet fast de inte är en sådan person. Vi får begrepp som whigger (”want to be nigger”) och heterosexuella som marscherar i Prideparader. Det finns en skillnad mellan en svensk demonstrant som går i en demonstration för Kurdistan och en svensk demonstrant som känner sig som kurd. Klassiska sociologiska begrepp handlar inte främst hur en person uppfattar sig själv, utan hur han uppfattas av andra.

Idag anses personen själv skapa sin identitet. Man behöver inte ens vara queer för att vara queer, utan man är det man vill kalla sig. Kommunistiska studenter på 70-talet klädde sig som arbetare på 30-talet, men de förstod, i alla fall ofta, att de inte var äkta proletärer. I dagens subjektivistiska värld skulle de förmodligen ha accepterats som proletärer – allt annat hade varit kränkande. Med lite inlevelse från en bok eller ett sektmöte kan den som så önskar konstruera en ny reviderad barndom. En biologisk verklighet som åldrandet kan komma i konflikt med ens önskemål. Men då kan man räddas från realiteter av subjektiva regler som att ”man inte är äldre än man känner sig”.

Vi får alltfler personer vars identitet är frikopplad från verkligheten och den blir alltmer ett skådespeleri. Då man inte vet vem man är och vad man anser så blir man som Zelig; den person man vill vara just nu. Den intellektuella förvirringen gör att man kan koppla bort verkligheten och dess reella problem för ett rollspel i vilket man kan välja image. De intellektuella krafterna fokuseras på att optimera den personliga imagen. Frågan om äkta eller falskt blir inaktuell. Hyckleriet uppfattas som en verklighetsbild av jaget; kanske bör en falsk bild ses som mer ambitiös? Men hyckleriet är knappast fantasifullt, komplext eller intressant, utan endast banalt, ytterst banalt.

JAN TULLBERG

Jan Tullberg är författare och docent i företagsekonomi. Han är upphovsman till boken Låsningen: En analys av svensk invandringspolitik som kom ut 2014. Fler texter av Tullberg finns att läsa på hans hemsida.


Få våra viktigaste nyheter

Gör som tiotusentals andra svenskar och följ Fria Tider på Facebook!

Nyheter från förstasidan

Ekonominyheter


Antiwar.com

Utrikespolitiska nyheter med fokus på icke-interventionism.