Gilla artikeln på Facebook
Pär Ström uppmärksammar i ett blogginlägg att förvaltningsmyndigheten Vinnova de senaste fem åren har delat ut en halv miljard skattekronor till disputerade kvinnliga forskare.
Syftet med Vinnovas ”jämställdhetsprogram” är ”könsutjämning”, vilket innebär att man ger kvinnor en skattefinansierad fördel i konkurrensen med manliga kollegor. Det rör sig alltså, likt många andra av regeringen Reinfeldts projekt på jämställdhetsområdet, om ett slags statligt styrd, indirekt könskvotering.
”Det här är Vinnovas sätt att göra något åt de strukturer som gör att kvinnor utestängs från ledande positioner”, skriver tidningen Ny Teknik i sin artikel om det statliga pengaregnet.
Det finns emellertid all anledning att fråga sig vad det är för ”strukturer” som här avses. Allt pekar nämligen på att kvinnliga akademiker redan är extremt gynnade av det rådande utbildningssystemet.
Kvinnorna håller faktiskt på att ta över helt.
Höstterminen 2012 var 62 procent av de antagna till högskolan kvinnor och 38 procent män – en könsklyfta som på det stora hela verkar öka med någon procentenhet varje år. Trenden – som av allt att döma kommer att hålla i sig – får på sikt avgörande konsekvenser för könsfördelningen i yrkeslivet.
I en rapport från 2010 presenterar SCB långsiktiga prognoser för könsfördelningen vid eftergymnasiala utbildningsprogram.
Siffrorna kan inte beskrivas som annat än chockerande. Förutom för några enstaka traditionellt mansdominerade grupper, som civilingenjörer, skogsvetare och poliser, råder år 2030 kvinnlig dominans i nästan samtliga yrken som har sin grund i en högskoleutbildning.
Om mindre än 20 år kommer kvinnorna vara i klar majoritet inom statusyrkesgrupper som läkare, arkitekter och jurister. Runt dubbelt så många kvinnor kommer totalt sett vara utbildade till tandläkare, psykologer och humanister. Vidare kommer kvinnorna vara trefaldigt överrepresenterade bland examinerade samhällsvetare, grund- och gymnasielärare, sjukgymnaster och – förstås – journalister.
Inom vissa grupper blir kvinnodominansen år 2030 i det närmsta löjeväckande. Vad sägs till exempel om sju gånger fler kvinnliga än manliga socionomer?
Man kan förstås roa sig med att spekulera i hur reaktionerna från media och ”det offentliga Sverige” hade sett ut om förhållandet vore det omvända; om det istället vore männen som stod för det akademiska maktövertagandet. En kvalificerad gissning är att det liberala skränandet om ”könsmaktsordning” och ”strukturell diskriminering” aldrig skulle sluta eka.
När det nu istället är kvinnorna som tar över höjs inte en enda kritisk röst. Den socialliberala regeringen öser tvärtom skattemiljarder över projekt som ska öka andelen kvinnliga utövare även av de mycket få akademikeryrken som fortfarande har en manlig majoritet.
Det verkar som om omställningen till ett kvinnodominerat, och därmed genuint ojämställt, samhälle inte kan gå fort nog. Och alla är, som vanligt, överens i det tysta.
