Det offentliga Sverige som absurd fars

Kolumn: Jan Tullberg

Publicerad 6 mars 2019 kl 18.38

Gilla artikeln på Facebook


Sverige är lagom, samtidigt som Sverige utser sig till en moralisk stormakt "som går före". Man har en migration som med emfas uppges ligga på EU:s miniminivå, men som rent faktisk är fem gånger EU:s genomsnitt per capita. De som ifrågasätter något av dessa märkliga påståenden skadar Sverige, ja i alla fall det myndigheterna ser som det viktigaste, det svenska varumärket. Den som ifrågasätter påstås också skapa en polarisering. Svensken anser att det är bra med yttrandefrihet, men dåligt med avvikande åsikter. Man kan ta till orda och instämma med föregående talare. Det gäller att vara öppen för hyckleri och blunda för det bigotta för att uppskatta det transformativa projekt som drivs i Sverige.

Den svenska allmänheten hyser ett stort misstroende mot regimmedia. En pluralitet anser att alternativmedia är ett nödvändigt komplement. Men missnöjet med media tolkas inte av etablissemanget som att regimmedia är dåliga, utan att medborgarna saknar den viktiga tilliten. Hur politiker och journalister brukar eller missbrukar tillit är inte en accepterad frågeställning. Det som ska slås fast är att det finns en medborgerlig skyldighet att hysa tillit. Tillit är något positivt som ökar maktens möjligheter att göra gott. Minskar tilltron så tappar makten makt och det ses som något dåligt. Men i kritikernas perspektiv agerar makten destruktivt och detta måste påtalas. Men normativt råder regeln det gäller att gilla läget; en svensk tiger – eller håller med.

Pressen har en rad honnörsord, nu lägger man till andra mål som man hävdar är bra. Konflikten mellan dessa olika typer av målsättningar ska inte observeras. Det kallas att ”kunna ha två tankar i huvudet samtidigt”. Det har journalisterna som, i det godas tjänst, både kan skriva sådant som är sant och sådant som är uppbyggliga lögner. Att slå ner på de senare är att skapa misstro och polarisering. Det skadar vår tro på överheten. Det skadar vår tro på viktiga illusioner som värdegrunden. 

Alla länder har en offentlig lögn. I Sverige hävdar den offentliga lögnen att det inte finns en offentlig lögn. I många länder råder en allmän insikt om såväl vad den offentliga lögnen är liksom dess låga sanningshalt. Myndigheterna misstycker inte ens, utan ser en motvillig lydnad som ett tecken på att undersåtarna är väldresserade undersåtar. I Sverige ska undersåten inte bara lyda utan undgå att se tvånget. Det kan kännas bättre att göra något frivilligt, utan att ha blivit tillsagd eller kommenderad, så svensken är rätt nöjd med den mjuka despotism som råder. Han är van vid konsensusanpassning sedan länge. Smidigt övergår den kristna religionen i en PK-religion. Den är inte så krävande; man behöver varken be, fasta eller försaka. Det enda man tvingas se upp med är förbudet att svära i kyrkan eller utanför den. Många åsikter är tabu och andra är obligatoriska. Detta ska sitta i ryggmärgen så att man gör rätt utan att verka undergiven inför sig själv eller andra. Man bör lägga in lite personliga emotioner så det låter äkta och frivilligt. Det ska uttrycks positiva emotioner för det obligatoriska och en innerlig vämjelse för det förbjudna. Det är aldrig fel att lida av lite klimatångest; det kan skänka absolution åt den Thailandssemester som personen åker på, trots djupa samvetskval.

Lars Leijonborg framförde en stark kritik av ”snällismen” i Folkpartiet. Han var något på spåren, trots att partiet på den tiden inte var fullt så mesigt. Folkpartiet hade till och med en rad hårda, närmast populistiska åsikter. Om man lägger ihop förstahandsval och andrahandsval så har folkpartiet ibland varit Sveriges största parti. Men trots detta minst sagt goda allmänna renommé och sina populära åsikter så lyckades partiet inte få gehör. Trots sina ”fina rötter” hade folkpartiet samma svårigheter som SD att gå emot åsikterna i åsiktskorridoren och värdegrunden. Snällismens bandhundar fanns inte i partiet utan i pressen. Folkpartiet stöddes officiellt av många tidningar, men inte av journalisterna på redaktionen.

Snällismen positioner lockar att gilla läget i stort och ogilla det man ska ogilla. Makteliten är liten, men om man tycker som den kan man uppfattas som en ledare och inte bara en följare. Men de flesta trend setters är ju bara early followers och många ledare ägnar mycket luft åt att konfirmera åsikterna i rummet, ja de godkända åsikterna i rummet. De självgoda opportunisterna dominerar genom att undvika det kontroversiella och förstärker ett befintligt överläge för en åsikt. Teser som finns i Värdegrunden förefaller över tid allt rimligare genom frånvaron av kritik.

Kritiker av transformationen lever under hot av ostracism, vilket rutinmässigt förnekas. Etablissemangets oförmåga att diskutera med argument kan deformeras till att man visst kan, men är uttråkad. Eller än värre man är så modig att man ”våga vägra ta debatten”; smitning adlas till mod.

Man kan fascineras av hur snabbt en löjlig och extrem åsikt kan bli accepterad. Den olympiska kommittén ska nu godkänna ”transkvinnor” som kvinnor bara de har låga testosteronnivåer sex månader före tävlingen. Vad tycker kvinnliga atleter om det? En annan transkvinna protesterade mot att Scarlett Johanson skulle spela en transkvinna i en kommande film, då hon tycke att rollen var som skapad för henne själv. Efter diskussion så drog sig stjärnan ur projektet. Det är många mesiga personer som inte orkar stå emot extremister som media släpper fram i rampljuset. Många västerlänningar tycks ha förlorat integritet och ryggrad. Det är trevligt att vara rik och beundrad och för att förbli det ser man hållningslöshet som en lockande metod. 

I Spanien körde några katolska ungdomar omkring med en buss som omtalade vilket könsorgan män har och vilket kvinnor har. Man kan tänka sig att de skulle kunna åtalas för att vara obscena. De blev fällda, men inte för obscenitet utan för ett ”tranfobiskt hatbrott”; det finns ju personer som subjektiva anser sig vara kvinnor fast snoppen hänger kvar. Ja vi har ju alla skojat om att könet är en social konstruktion, men nu blir skojet taget på allvar. Några få hängivna extremister och en mesig menighet. 

För att förstå det snabba genomslaget för bisarra idéer bör man granska begreppet ”intersektionalitet”. Med det menas att det finns många olika offergrupper och då måste vissa prioriteras och andra få stöd för att koordinera det gemensamma projektet. Om olika offergrupper kritiserar varandra så tappar man slagkraft mot ”majoritetssamhället”, det som består av minoriteten svenska heterosexuella män med hygglig lön och utan grava handikapp.

Transpersoner är en prioriterad grupp. Naturligtvis har de fler snyftpoäng än män, men också än kvinnor. En lesbisk idrottskvinna får inte PK-stöd för klagomål över att behöva tävla mot en transperson med större muskelmassa för han ligger över henne i offergruppshierarkin. Det vore däremot inte tillrådligt för den transsexuelle personen att sätta sig bland kvinnorna i moskén, eftersom muslimer är den högst rankade offergruppen. Han skulle nog behöva be om ursäkt för att han provocerade fram en misshandel av sig själv.

Feminister och bögar är fulla av tillförsikt när de ska konfrontera heterosexuella europeiska män, men när det gäller muslimska män så viker dig sig redan innan argumentationen börjat. Det är vanligt att vara islamofil även om man hävdar att kärnan i ens uppfattning är feminism och ateism. En vänsteruppfattning som jag tillskrev överlevnadsförmåga är den om sociala arv. Det finns mycket som kan hjälpa till att förklara varför Jeppe super och misshandlar sin hustru. Så kommer då feministerna med sin ”Könsmaktsordning”, alla män är lika misstänkta, vilket inte ens är en riktig teori, utan en berättelse på tvärs med all sociologisk empiri. ”Avvikelsetänkandet” förkastas trots att data visar att hustrumisshandlare till överväldigande majoritet är just ”avvikare” som redan lagförts och ofta haft kontakt med kriminalvården. Det är inte bara högern som böjer rygg för allt trams med offergrupper och hemliga strukturer, utan kommunister och feminister är lika undfallande och bigotta. Transformationen kräver instämmanden och undfallenhet och lyckas märkligt nog med detta. Tanklöshet, bekvämlighet, ointresse, och konflikträdsla bidrar till medlöperiet.

JAN TULLBERG

Jan Tullberg är författare och docent i företagsekonomi. Han är upphovsman till boken Låsningen: En analys av svensk invandringspolitik som kom ut 2014. Fler texter av Tullberg finns att läsa på hans hemsida.


Få våra viktigaste nyheter

Gör som tiotusentals andra svenskar och följ Fria Tider på Facebook!

Nyheter från förstasidan


Antiwar.com

Utrikespolitiska nyheter med fokus på icke-interventionism.