Dödens sjö

Publicerad 17 september 2015 kl 06.02

Gilla artikeln på Facebook


Äntligen öppnade kommun­styrelsens ordförande hearingen. Alla vi journalister var taggade inför den Stora svenska tragedin 2016. ”Hur kunde det hända?” var frågan på allas läppar. Hur kunde nio svenska ungdomar drunkna vid den festivalsjö som nu döpts om till ”Dödens sjö”. Steg för steg kunde vi nu förstå hur den tragiska situationen växte fram.

I botten finns klassamhällets orättvisor. Alla musikälskare har inte resurser så de kan betala 1.800 kronor för en festivalbiljett. De väljer kärleken till musiken före kommersialismens bojor och plankar in. En populär metod var att simma från sjöns södra strand till festivalen på den norra. Plankningarna gjordes på natten när färre blev upptäckta och ordningsvakterna hade problem med att omhänderta alla plankare.

En viktig humanitär förändring kom för fyra år sedan då Lasse (Lasse heter i själva verket något annat) simmade över sjön på natten, men blev upplockat av vaktbåten som körde honom tillbaka till den södra stranden vilket då var rutinen. Lasse simmade dock över en gång till. När han blev upptäckt och utkastad också denna gång stämde hans far festivalen för oaktsamhet med livsfara. Sonen var utmattad men envis och hade ju kunnat drunkna under upprepade försök. Vart tog medmänskligheten vägen? Efter detta krävde kommunen att festivalen skulle minska drunkningsrisken. Plankarna som simmat över skulle skriva på ett papper där de lovade att betala entrén i efterhand när de hade pengar. Vaktbåten döptes om från Poseidon Watcher till Poseidon Helper för att visa den humanitära ambitionen. Den gjorde en storartad insats och såväl antalet plankare som antalet räddade plankare ökade. I och för sig ökade också antalet drunkningstillbud, men det vore ogint att haka upp sig på det med så många framsteg.

En del kritik riktades dock mot entreprenören Bert Karlström som sålde ett hjälpmedel ”Flytfrakt” till plankarna. En nackdel var att detta flytetyg var dimensionerat för att hålla kläder flytande, men inte för kläder och en person. Detta var kritiserat sedan flera år. Bert hade dock inte ökat bärkraften på Flytfrakt utan minskat den och lanserade istället en förbättrad variant: ”Cruising de lyx”. Bert förklarade att han hellre sålde Cruising än Flytfrakt då vinstmarginalen var bättre, men som företagare var det bara för honom att acceptera det fria konsumentvalet. Mer än nio av tio valde Flytfrakt för 99,50 kr istället för Cruising för 250 kronor. Det fanns många som kritiserade Bert och såg honom som medskyldig till drunkningstragedin. Men Bert berättade att han redan för tre år sedan erbjudit kommunen att subventionera den säkrare modellen. För ynka 300 kronor per styck skulle Bert kunna sälja Cruising till samma pris som den enklare modellen. Det var en win-win enligt Bert som berättade att han även ökat på till en win-win-win genom att erbjuda en kickback på 20 kronor per subventionerad Cruising till kommunkontorets kaffekassa.

En tidigare festivalchef var kritisk till att plankarna fick en biljett mot att de skrev på ett betalningslöfte: ”Folk skrev på, men nästan alla med annat namn än det riktiga. Det blev inga pengar.” En förklaring till den låga betalningsviljan kan vara att den lokala tingsrätten ansåg det inhumant att kräva människor som varit i livsfara på legitimation. Enligt kommunens värdegrund skall man ha en positiv människosyn. Folk fuskar därför att de misstänks för fusk och då ser de denna möjlighet; den negativ människosynen gör människor uppmärksamma på möjligheten att fuska, vilket annars aldrig skulle fallit dem in.

Festivalen tillsatte en ny chef med en positiv människosyn. För att minska risken för drunkningsolyckor patrullerade vaktbåten närmare södra stranden, så att plankarna inte skulle behöva simma så långt. Olycksnatten skulle den kända gruppen ”Living as dead” spela och både betalande och icke-betalande publik var extra stor. Vaktbåten blev fullsatt och skepparen lade ut en lina med öglor efter båten så att trötta simmare kunde släpas över sjön till stranden. Det var då det blev myteri. Ledaren för myteriet, Steffo, förklarade senare för polisen att han inte ville bogsera omkring på sjön när bandet snart skulle uppträda. Han och andra ombord på båten ville iland nu. Plankarna i vattnet fick väl vänta på nästa tur. Oturligt nog lossade han linan vid ett område med mycket växtlighet vid stränderna. De dumpade plankarna sökte ta sig iland, men en del fastnade i vattenväxter och andra drabbades av punkterade Flytfrakt. Tragedin blev ett faktum.

Ett offer tilldrog sig extra uppmärksamhet. Liket av treårige Allan i strandbrynet framkallade de största konvulsioner i det svenska samhället sedan noshörningen Nelsons tragiska död. Allans mor Kajsa (som i själva verket heter något annat) blev en åskledare för all denna smärta. Hur kunde hon vilja simma över sjön med sitt treåriga barn? Dessutom med bara en Flytfrakt. Bert berättade att han mindes denna kund då det var ovanligt med så små barn och han berättar han rekommenderat henne, liksom alla andra, inklusive kommunen, att investera i säkerhet med en Cruising. Stämningen mot Kajsa blev hatisk och tidningarna funderade på att hänga ut henne. Men i en exklusiv intervju tog Kajsa själv upp ansvarsfrågan. Hon berättade då om sitt tandläkarbesök tidigare på olycksdagen. Hon hade akut tandvärk, men också några obetalda tandläkarräkningar. Tandläkare Stina Ohlsson sa att hon inte tänkte göra något mer i Kajsas mun innan hon först fick betalt för tidigare jobb. Kajsa hade tandvärk så vad skulle hon göra? Pengarna avsedda för festivalinträdet betalades istället till denna tandläkare – så vad kunde Kajsa sedan göra utom att planka?

Den mediala responsen var stark, men också lättad. Det är inte roligt att hetsa mot en dålig mor när barnet har dött; det känns som att sparka på någon som redan ligger. Men nu kunde man rikta en indignerad kritik mot den hänsynslöse tandläkaren. Gruppen ”Hata Stina Ohlsson” har blivit exempel på det fenomen som kallas ”det goda hatet”. Facebook-gruppens explosiva tillväxt och kraftfulla fördömanden gör att Stina Ohlsson nu gått upp på en global andraplats på listan över världens mest hatade tandläkare efter Walter Palmer, den tandläkare som utförde det kanske mest skakande våldsdådet under 2015. Att skjuta lejonet Cecil som blivit filmhjälten Lejonkungens avatar in real life.

Musikvärlden reagerade på dödsfallen och inte bara Living as dead gjorde anspråk på att de var så bra att människor var redo att riskera livet för att höra dem framträda. Bandet Dead as living som också uppträdde under kvällen hävdade att plankarna var på väg att lyssna på dem utom just myteristen Steffo som både hade dålig musiksmak och var vållande till andras död. Även artisten Sara Larsson, som skulle uppträda dagen därpå, ansåg sig vara anledning till plankningen. Stefan Löfven gjorde ett uttalande om att det var antifeministiskt hat att tro att Sara Larsson inte var indirekt dödsorsak. Det uttalandet reviderades till att det var statsministerns ingångsvärde, men inte nödvändigtvis hans utgångsvärde. Av förklarliga skäl blev det aldrig klargjort vilken musik som det var värt att dö för.

Men tragedin har inte bara väckt aggressioner utan också kärleksfulla hyllningar. Vid stranden där Allan legat har det blivit något av en helgedom. Det är tända ljus och ett oräkneligt antal teddybjörnar. Lasse Berghagens närmast bortglömda sång ”Teddybjörnen Fredriksson” spelades hela tiden vid detta mausoleum vid stranden liksom i lokalradiokanaler över hela landet.

En ännu större Facebook-grupp än den som hatade tandläkaren krävde att kommunen skulle betala allt så att festivalen kunde bli gratis. Kommunordföranden svarade att ingen gillar musik så mycket som hon gör. Men det kunde inte vara kommunens uppgift att förse hela landet med gratis musikframträdanden. Hon ville att ”alla Sveriges kommuner skulle ta sitt ansvar”. Då kommunen har 1,2 promille av Sveriges befolkning var hon redo att ta sitt ansvar och betala en sådan andel till arrangörerna, men denna lösning villkorades med att Sveriges 289 andra kommuner tog sitt ansvar. Där körde den idén fast och blev en motion till EU-kommissionen om ett övergripande paneuropeiskt ansvar.

Det finns många misstänkta: festivalorganisatören med profitmotiv, entreprenören som sålde ”överfartsstöd”, den empatiskadade myteristen, den risktagande modern, den snåla kommunen för att inte tala om den hjärtlöse tandläkaren. Alla var dock överens om att musiken är en mänsklig rättighet. Alla goda krafter bör bejaka plankarna musikintresse och hylla den stegvis allt mer humanitära policyn mot plankarna. Tyvärr hade den humanitära visionen ännu inte lyckats utplåna alla gränser mellan vi och dom. Till nästa år hjälper dock kommunen till genom att subventionerar en extra räddningsbåt. Utvecklingen går framåt. En del lär sig av erfarenhet, en del av självständigt tänkande, men de flesta av intensiva predikningar. This is Sweden.

JAN TULLBERG

Jan Tullberg är författare och docent i företagsekonomi. Han är upphovsman till boken Låsningen: En analys av svensk invandringspolitik som kom ut 2014. Fler texter av Tullberg finns att läsa på hans hemsida.


Få våra viktigaste nyheter

Gör som tiotusentals andra svenskar och följ Fria Tider på Facebook!

Nyheter från förstasidan

Ekonominyheter


Antiwar.com

Utrikespolitiska nyheter med fokus på icke-interventionism.