Det finns återigen ett kärnvapenhot mot Sverige, konstaterar FOI i en ny rapport, men enligt myndigheten är kunskapen bristfällig om hur vi ska hantera konsekvenserna av ett kärnvapenanfall.
Bakgrunden till FOI:s rapport är regeringens försvarspolitiska inriktning för åren 2016 till 2020 som utgår från att Sverige ska stå värd för Nato-trupper inom ramarna för ett så kallat värdlandsavtal. Avtalet gör det möjligt att angripa Sverige med kärnvapen utan att riskera att Natos artikel 5, som kräver att alla Natoländer ingriper på ett medlemslands sida, ska aktiveras.
Ändå ger avtalet möjlighet att placera Nato-trupper på svensk mark. Flygfält och underrättelseinhämtning anpassas för att Nato, främst USA, ska kunna använda Sverige för att genomföra kärnvapenangrepp mot Ryssland och anläggningarna blir samtidigt naturliga bombmål den ryska sidan. Moskva har redan placerat nya kärnvapenmissiler av typen Iskander M i sin enklav Kaliningrad, med Sverige väl inom räckhåll.
– Ett storskaligt kärnvapenkrig är inte det enda eller mest sannolika scenariot för kärnvapenanvändning utan man kan också tänka sig insatser med enstaka kärnvapen för att uppnå militära mål. Därför är det viktigt att titta på olika scenarier, säger Martin Goliath, chef på enheten för kärnvapenfrågor på FOI och en av rapportförfattarna.
Andra viktiga forskningsområden är konsekvenserna av ett kärnvapenanfall för civilbefolkningen, som till exempel storskaliga bränder, och hur man kan skilja på luft- och ytexplosioner för att få en korrekt lägesbild. Dessutom behövs det väl inarbetade rutiner för hur räddningstjänsten ska verka i en miljö med radioaktivt nedfall, blindgångare och rasrisker, enligt FOI.
– Innan man kavlar upp ärmarna gäller det att bestämma sig för vilka målsättningar man har för den civila delen inom totalförsvaret. Detta saknas idag, säger Goliath.