Den nya godheten

Egna ungar och andras barn

Publicerad 7 december 2016 kl 13.32

Essä. I denna tredje och avslutande del av essäserien om etnomasochism skriver Jan Tullberg om egenintresset som drivkraft bakom den nya godheten.

Gilla artikeln på Facebook

Det finns personer som tar ett steg mot en främmande grupp för att byta medlemskap. Man kan exempelvis konvertera till en annan religion och då byta uppenbarelse på många plan. Men etnomasochisten är inte primärt en person som byter identitet utan lojalitet. Skall man förstå etnomasochismen bör man se den på olika plan.

På personlig nivå kan man känna skuld för något man gjort själv eller tillsammans med en grupp. En skuld kan man gottgöra. Men det finns en annan sorts skuld som innebär något annat, en uppvisning av skam – genom att skämmas inför andra visar man en acceptans för en social norm som överheten predikar.

När det gäller uttryck av tro eller skuld kan detta vara uttryck för genuin tro, men det kan också vara ”patetisk tro”. Den termen lanserades av Ingemar Hedenius som ville särskilja de kristna som bara var lojala med kyrkan och prästerskapet från de kristna med ”genuin tro” som verkligen trodde på Gud och Bibeln. Om det finns fördelar att ta del av genom att visa upp en tro eller en skam inför andra så krävs det inte en genuin övertygelse, utan det räcker med att det ses som socialt önskvärt att visa en sådan attityd.

Etnomasochism innebär att man deklarerar en skam för sin grupp. Detta gör dock inte att man ödmjukt själv ställer sig i skamvrån. Nej den platsen reserveras för de skamlösa, de som också hör till gruppen men inte känns vid skam. De skamfullas självkritik är bara delvis en självkritik, det är framför allt ett angrepp på de skamlösa.

För att exemplifiera tanken: Det västerländska samhället påstås vara genomsyrat av rasism, som svenskar bör känna skam över. Den svensk som hävdar att han inte har något att skämmas för anses genom detta uttrycka en rasistisk förnekelse av rasism. Alla ska vi vara ångerköpta syndare.

Effekten av detta skuldbeläggande undergräver den etnocentrism som är en social tillgång. Vi uppmanas istället att intressera oss för ”den Andre”. Eftersom vi inte är så intresserade ska vi skämmas lite till för det. Moraliska bedömningar avgörs inte av våra personliga beslut. Istället har en offerhierarki har etablerats, i sympati med olika ”utsatta” grupper, vilken kräver entusiastiskt stöd och ihållande ursäkter för brister i detta stöd.

I den kristna traditionen är det fint att känna skuld och som Bernard Shaw påtalade: ”Ju fler saker en människa skäms för, desto mer respektabel är hon”. Den kristna arvsynden är en del av bagaget. Vi kan lockas till att försöka dementera med ”det är inte mitt fel”, vilket dock ofta ifrågasätts. Bättre är att ta ansvar för fel man inte begått samt kräva att andra skall erkänna en del i skuldbördan.

Vi vet att en god människa känner stor skuld för små misstag, medan en ond människa saknar samvets­betänkligheter för grova brott. Att vara skambenägen ses som att vara en nästan god människa; man är i alla fall inte skamlös.

När grupptrycket ökar för att uttrycka skam rullar det på. Den mest utsatte, den svenske mannen, ska skämmas för sin syn på invandrare, kvinnor och muslimer. Ofta uppstår en konflikt mellan personer från olika grupper och den seriöse granskaren vill se på empirin – vem har gjort vad – innan han bedömer och kritiserar.

Men skamkulturen har ett generellt grepp, redan av orden framkommer vem som är skyldig. Man är emot rasism, sexism och främlingsfientlighet. Fast man i teorin är emot generaliseringar så tillämpar man dessa utan insikt och urskiljning; det finns en skurkras, ett skurkkön och en skurkkultur. Nog diskuterat, det är bara att be om ursäkt.

Den som står i skuld är inte fri. Riktigt vad vi har för skuld är oklart, men lite skam ses som ödmjukhet. Med trött blick läser vi om tiggare, homoadoptioner och barn från Syrien medan skribenten insisterar på att vi bör engagera oss i hennes text. Det gör vi inte om vi drabbats av compassion fatigue och då bör vi skämmas för det.

Majoritetsfolket har inga rättigheter utan det är minoriteterna som det ska fokuseras på. Vår räddning är att bekänna och höra till de skamfulla och därmed undvika pariagruppen, de skamlösa.

Etnomasochismen går så långt att den är emot antropocentrism. Majoriteten svenskar svarar inte bara att alla människor har samma värde, utan också att människor och djur har samma värde. I futuristiska filmer är de andra, aliens, onda varelser i äldre filmer, sedan blir de både onda och goda för att i en film som Avatar bli på den goda sidan. Den moderna västerländska människan har ett identifikationsproblem.

Låt oss lämna etnomasochismen på personlig nivå för att granska den på institutionell. På den nivån ifrågasätts nationalstaten, med dess måttliga etnocentrism, av de två etablerade politiska krafterna som förenats i många sakfrågor. Den fusionerade högern och vänstern vill ha ett genomslag för en universell marknad och på den finns inget moraliskt skäl att prioritera svenskar. De vill också flytta politiska beslut från nationella parlament till institutioner av administrativ, juridisk eller överstatlig karaktär.

I denna nya världsordning passar inte nationalstaten och demokratin in. Etablissemanget hävdar att det är EU som skapat den europeiska freden, men en mer trovärdig beskrivning är att freden i Europa har gjort EU möjligt. Krig anses skapat av etnocentriska stater trots att etnocentriska demokratier är de som kan hålla tillbaka en statsmakt som lockas av imperialism.

Globalisterna vill istället angripa etnocentrismen. Rådet ges att väst ska inta en masochistisk attityd vilket tros minska konfliktrisken med mer etnocentriska utmanare, hemma och utomlands. Erfarenheten från konflikt med nazism och kommunism glöms bort; krigsrisken minskar inte med reträtter, utan de inbjuder till nya krav. Etnocentriska organisationer som angriper majoritetssamhället mottar märkligt nog välvilja och ekonomiskt stöd av dem de kritiserar.

Den nya världsordningen och den etnomasochistiska attityden stöder denna antidemokratiska utveckling. I detta ingår att omdefiniera demokrati från majoritetsstyre till minoritetsrättigheter. Det är ”den andre” som vi av oförklarliga anledningar skall sätta i första rummet. Filosofen Alain Finkielkraut skriver om ”kulten av den Andre”.

Det finns goda skäl att se på utvecklingen i ett historiskt perspektiv. Många tänkare har intresserat sig för civilisationers fall. Historikern Arnold Toynbee noterar lakoniskt: ”civilisationer mördas inte, de begår självmord.” Den ungerske författaren och nobelpristagare Imre Kertész, kommenterar försöket att ersätta den europeiska kulturen: ”Det slutar alltid likadant: civilisationen når ett stadium av övermognad där den inte bara är ur stånd att försvara sig, utan där den på ett till synes obegripligt sätt dyrkar sin egen fiende."

Om man ser på grupper som feminister och öppet homosexuella män så är det uppenbart att de har det ovanligt bra i den västerländska demokratin och att de därför borde hysa en viss lojalitet. Men av det syns föga. De tycks helt inordna sin aktivitet i det masochistiska paradigmet. Man vet hur hackordningen ser ut och anpassar sig. De är inga universalister utan opportunister. Prideparaderna sker på Södermalm, inte i Husby. Sveriges fanbärande feminister gör ett hijabupprop, medan könsstympningar ignoreras.

Svenska kyrkan är också tydlig i sin underordning. Påven, Benedictus den XVI, beskrev väl motsättningen mellan kristendom och islam: I väst råder ”förnuft utan tro” medan islam lider av ”tro utan förnuft”. Intellektuellt låter det som om prästerskapet anpassat sig till det sekulariserade samhället med trons många reträtter inför vetenskapen, men hjärtat är kanske inte med?

Den medeltida devisen lever: ”Credo quia absurdum”, jag tror eftersom det strider mot förnuftet. Religionen har sedan lång tid varit i opposition mot förnuftets angrepp mot grundlös tro och det tycks som om prästerskapet lockas mer av att bli en andra klassens religion i ett religiöst samhälle än att vara den främsta religionen i ett sekulariserat.

Omfamnandet av våra ”muslimska bröder” visar hur också kyrkan blir en kraft i den etnomasochistiska rörelsen. Den massiva förföljelsen av kristna i muslimska länder väcker ingen lojalitet. Prästerskapets tro på Jesus sviktar, de tror knappast mer på Muhammed, men de sympatiserar med den grupp som sätter tron före förnuftet.

Mycket handlar om att inte tänka, inte analysera, inte fundera över intressen. Istället skall man uttrycka opportunistiska attityder. Och det anses finare att bry sig om andra än om sina egna.

De dumma och fega tyr sig till snällheten. Regeln om egna barn och andras ungar gäller fortfarande, men det har blivit regel att göra ungar av svenska barn och uppgradera utländska ungar till barn. Mellan individen och mänskligheten finns inte längre grupper som motiverar lojalitet och solidaritet. Det som gäller istället är en ogenomtänkt och flyktig sympati som visar på det moderna etnomasochistiska sinnelaget.

JAN TULLBERG

Jan Tullberg är författare och docent i företagsekonomi. Han är upphovsman till boken Låsningen: En analys av svensk invandringspolitik som kom ut 2014. Fler texter av Tullberg finns att läsa på hans hemsida.


Få våra viktigaste nyheter

Gör som tiotusentals andra svenskar och följ Fria Tider på Facebook!

Nyheter från förstasidan

Ekonominyheter

Färre än någonsin oroliga för ekonomin

Belånad men trygg.. Svenskens ekonomiska självförtroende är på topp, visar nya siffror.0 


Antiwar.com

Utrikespolitiska nyheter med fokus på icke-interventionism.