Gilla artikeln på Facebook
Mordet på den 78-åriga kvinnan i Landskrona har väckt ont blod i den svenska folksjälen. Denna händelse var inte den första. Flertalet omtalade mord och fall av misshandel har avhandlats sedan början på detta år. Många gånger har förövarna haft utländsk bakgrund. Flertalet Facebookgrupper har bildats och krävt hårdare tag mot brottsligheten och en hårdare asylpolitik. Internet är fullt av arga svenskar och invandrare som kräver en förändring i asylsystemet och vill stoppa den främlingsfientlighet som tilltar både hos invandrargrupper och bland svenskar. Man vill begränsa invandring, man vill ställa krav och man vill att invandrare ska anpassa sig till det rådande normsystemet i Sverige. Media kallar denna frustration för ”hat” och kräver att internetanvändarna censureras. Den 9 april 2010 skriver Dagens Nyheters Björn Hedenström detta på DN.se:
”Vi agerar nu kraftfullt för att komma till rätta med problemet, just för att skydda den öppna debattmodell vi har på DN.se. Det betyder att vi stänger kommentarfunktionen helt på artiklar som vi erfarenhetsmässigt vet lockar fram rasistiska kommentarer. Till exempel artiklar om eller relaterade till invandring. [...] I känsliga artiklar där vi ändå vill ha kommentarfunktionen påslagen – det handlar om enstaka fall – kommer vi att tillämpa förmoderering. Det innebär att vi tittar på kommentarerna innan de publiceras.”
Men mediacensuren kommer inte stoppa våldet, den kommer inte stoppa ökade klassklyftor, ekonomisk recession, kulturella konflikter eller den extraordinärt höga brottslighet som nu har skapat ett socialt underskott i Sverige. Människor är upprörda och många av dem rädda. Få skulle säga att Malmö, Landskrona och storstädernas ghettoiserade förorter, som de i Stockholm och Göteborg, är trygga områden; platser där man vill låta sina barn växa upp. Snarare frodas kriminalitet, bidragsberoende, religiös och kulturell extremism och hat mot landet som har givit dess invånare en möjlighet till ekonomisk och ibland även religiös emancipation.
Bara några dagar efter Dagen Nyheters artikel, närmare bestämt den 11 april, var det dags för den etnopluralistiska organisationen Nationaldemokraterna att ge sig in i den politiska debatten om mångkulturen, med en demonstration i Landskrona till följd av mordet på pensionären. Detta gjordes samtidigt som andra mångkulturmotståndare, i form av ultranationalistiska Nordisk Ungdom, höll en demonstration mot den planerade moskén i Göteborg. I Landskrona skanderade Nationaldemokraternas ordförande Marc Abrahamsson slagord för ett etniskt rent Sverige.
Både i Göteborg och i Landskrona samlades kriminella vänsterextremister, som idag litet schematiskt brukar kallas för AFA. Enligt tidningarna lyckades polisen hålla de politiskt extrema demonstranterna isär. I ett samhälle i moraliskt, ekonomiskt och kulturellt sönderfall tenderar alltid extremismen att öka. Nordisk Ungdom, AFA och islamister tenderar att bli allt mer våldsamma och beslutsamma i sin kamp mot den västerländska civilisationen och dess grundläggande värden.
Det är ingen tvekan om att invandringen är ett av de största dilemman som Sverige har upplevt i modern tid. Hur ska vi svenskar förhålla oss till kulturer vars budskap strider mot den svenska värdegrunden och har vi överhuvudtaget råd att varje år ta emot en mellanstor svensk stad av människor, som vi vet inte kommer vara produktiva medborgare på många år?
Idag verkar den politiska och mediala eliten argumentera för att vi svenskar och vår kultur inte finns och om vi finns så är vår kultur rasistisk och inte värd att bevara. Dagens Nyheter skrev den 15 november 2006:
”- Ursvenskt är bara barbariet. Resten av utvecklingen har kommit utifrån. Det var statsminister Fredrik Reinfeldts lakoniska slutsats efter ett besök i invandrartäta Ronna i Södertälje på onsdagen”
Detta säger Fredrik Reinfeldt bara dagar efter kravaller och skottlossnig mot den lokala polisstationen. Liknande uttalanden har gjorts av svenska ledande politiker i mer än tio år, ibland mer implicit, men budskapet är det samma. Svenskar ska ”integreras” i det nya Sverige och de som motsätter sig integration och kräver assimilering av invandrare istället är rasist, främlingsfientlig eller islamofob. Det verkar inte finnas någon politisk vilja att ta itu med roten till för många naturliga problem med mångkulturen. Naturligtvis har media, speciellt den Bonnierägda, varit ytterst hård mot dem som vågat öppna munnen och prata om det mångkulturella samhällets många problem. För några år sedan skrev den före detta politiska chefredaktören för Dagens Nyheter följande:
”Politiskt inkorrekt” har blivit en form av beröm i vårt påstått instängda debattklimat, syftande på självständigt tänkande i form av till exempel negervitsar och blondinskämt. Avsikten med PC-begreppet är i grunden att legitimera cynism; jag tror inte på växthuseffekt, jämställdhet, bistånd, minoriteters rättigheter, sociala reformer, Amnesty och Läkare utan gränser alltså är jag lite tuffare.”
Alltså, det finns ingen medial elit och vi är så pass fria att vi kan föra en fri debatt enligt Ekdal. Som tidigare nämnts i artikeln så verkar inte ens medarbetarna på Dagens Nyheter riktigt hålla med honom och därför har de infört ett censursystem. Jag ogillar att tala i gramscianska termer – men utan tvekan verkar det råda en hegemonisk diskurs i Sverige, där eliten trampar på människors farhågor, rädsla och frågor.
Mediaanalytikerna Pascale Boucaud och Paul Stubbs skriver följande i boken – A Richer Vision – The development of ethnic minority Media in Western Democracies:
“At the same time the emergence in Post-Second-World-War France of a de facto multi-ethnic society has generated tensions within a society already undergoing significant change. Given its self-image France has had difficulty in confronting growing racism within its borders and this ambiguity has contributed to the success enjoyed by Le Pen. As cultural identity has become central to racialized nationalism…” (s. 85)
Sedan andra världskrigets slut har den etniska nationalismen inte bara ökat i Frankrike, utan över hela Europa. Sverige har varit förskonat från den etniska nationalismen. Idag är den nynazistiska rörelsen sedan länge tillintetgjord – men i ett allt mer religiöst och etniskt balkaniserat Sverige finns det stora möjligheter för den att växa. Harvardprofessorn i politisk sociologi Robert Putnam noterade i sin bok Bowling Alone (2002) hur det sociala kapitalet gradvis försämrades. Amerikanerna hade helt enkelt slutat lita på varandra. I den senare debatten hamnade han i blåsväder efter att diskuterat mångkulturalismens effekter på mellanmänskliga relationer.
Kan den analysen göras i Sverige? Utan tvekan kan den det. Men precis som Putnam noterar i sin bok så skapas nya formationer av ”socialt kapital” – människor som har en så kallad ”negativistisk” syn på den förda politiken och organiserar sig mot eliterna. För närvarande i USA vänder sig den nedre medelklassen mot Obamas vårdreform. Den vita medelklassamerikanen känner sig inte hemma i det nya USA och har organiserat sig i så kallade ”Tea Party–rörelser”. Den 20 januari skriver Helsingborgs Dagsblads kulturjournalist Sören Sommelius följande på sin blogg
”Hatet mot Obama och motståndet mot sjukvårdsreformen är svårt att förstå från europeisk horisont. Demonstrationen på bilderna ovan är från september 2009 och visar ett djupt obehagligt USA. Jämfört med ”Tea Party-patrioterna” tillhör våra svenska Sverigedemokrater söndagsskolan. Det ska tilläggas att Sarah Palin, republikanernas vicepresidentkandidat i valet 2008 och trolig presidentkandidat i valet 2012, är en varm anhängare av Tea Party-rörelsen, som finansieras av den amerikanska extremhögern.”
Detta säger mycket om vårt mediala klimat i Sverige och budskapet är tydligt: Våga inte ifrågasätta den politiska socialliberala internationalistiska rörelsen, vare sig du är svensk eller amerikan! Jag tror dock precis som statsvetarprofessor Bo Rothstein skriver i sitt kapitel i Komparativ Politik (2008) att den svenska välfärdsstaten förmildrar konflikterna i ett mångkulturellt samhälle. Jag håller med honom, men det krävs någon form av ”gemensam” idé om vart skattepengarna ska gå och framförallt till vilka. Ty i Amerika, likväl som i Sverige, vill en växande skara skattebetalare inte längre betala för människor de inte anser ingår i deras egna religiösa eller kulturella grupp. Detta är ett av mångkulturens många dilemman. Vill vi verkligen betala för främmande människors välfärd, människor som kanske tror på något annorlunda än oss, som tror på något som för oss är så främmande och föraktfullt?
Onekligen väckte Sveriges kommuner och landsting många människors upprördhet under 2009, när de krävde att landstingen skulle betala för omskärelse av minderåriga pojkar. En sed som två tredjedelar av den barnkirurgiska läkarkåren vänder sig emot och som saknar politiskt stöd hos det svenska folket.
Utan tvekan är vårt samhälle på väg mot en kulturell, religiös och etnisk balkanisering, som vi idag ser på en mängd fronter. Förhoppnings kommer de mest radikala politiska grupperingarna inte finna folkligt stöd, men med British National Partys (BNP) framgångar i England verkar många Européer ha bestämt sig. Något måste göras, även om extremister gör det åt oss.
D. Douglas
