Europas annalkande död

Europeiska kulturhuvudstaden Prag år 2009. Foto: Greenovate.

Euromedpaketet. EU 2010.

”Been to Europe lately? Thought it was bad? You ain’t seen nothing yet.”

Så inleder Washington Times en artikel om massinvandringen till Europa. Som en av flera i raden av ansedda amerikanska tidningar tar de upp det faktum att Europa, as we know it, står inför slutet av sin existens.

Men massinvandringen från Mellanöstern beskrivs inte som det enda problemet i amerikansk press. Också EU och uppluckringen av det nationella självstyret oroar amerikanarna — Lissabonfördraget omskrivs av Washington Times som spiken i kistan för de europeiska staternas suveränitet. Och till skillnad från här hemma så ser man allvarligt på EU:s allt större demokratiska underskott. Att EU-ländernas politiker knappast representerar den europeiska folkviljan tycks inte bara fullständigt tydligt utan också helt oacceptabelt på amerikanska tidningsredaktioner.

Men, säger den politiskt korrekte, ska USA verkligen prata om demokratiskt underskott? Har inte Sverige betydligt högre valdeltagande än USA? Svaret är att man jämför äpplen och päron. I riksdagsvalet röstar visserligen över 75 procent av svenskarna, medan drygt 65 procent av amerikanarna deltar i USA:s presidentval. Men vad gäller Europaparlamentet – där Sveriges viktigaste beslut numera fattas – är det i många fall löjligt att ens tala om en demokratiskt tillsatt församling.

I flera länder röstar blott 20 procent av befolkningen — i Slovaken låg valdeltagandet på dryga 19 procent. Men även i länder som Nederländerna, Polen och Sverige deltar långt under hälften av de röstberättigade i valet. Trots att bland annat Luxemburg och Belgien tillämpade röstplikt (och därmed hade närmare hundraprocentigt valdeltagande) och flera länder förlade sina nationella val till samma dag för att bättra på sitt resultat, så orkade snittsiffran för valdeltagande i hela unionen bara upp till 43 procent.

Europas folk slogs mot Lissabonfördraget, konstaterar Washington Times, men de politiska eliterna inom EU – understödda av en alltmer kollektivistiskt lagd USA-president – var dem övermäktiga.

Den 1 januari 2010 klubbades ett förödande och för de europeiska folken rent självmordsbenäget paket igenom av Europaparlamentet. Det heter Euro-Mediterranean Partnership (”Euromed”) och är tänkt att på sikt införliva stora delar av Mellanöstern och norra Afrika i unionsområdet. Euromed är så nedtystat i svensk press att det till och med saknar ett etablerat svenskt namn. På EU-upplysningens hemsida beskrivs paketet som ”ett omfattande samarbete som syftar till att integrera EU:s grannar i öster och söder både politiskt, ekonomiskt och kulturellt” — det vill säga en utvidgning av EU helt enkelt.

Washington Times berättar hur en europeisk människorättsorganisation, Stop the Islamization of Europe (SIOE), har bedrivit ett outtröttligt kampanjarbete för att uppmärksamma Europas folk på den planerade muslimska massinvandring som ingår i Euromedpaketet. Pressen har dock varit måttligt intresserad av att hörsamma SIOE, som på sin webbplats kritiserar hur det hela mörkläggs:

”Det är chockerande att höra om planerna och samtidigt veta att danska politiker och den [fega] danska pressen – som annars är så stolta över att vara kritiska – inte har sagt ett ljud om detta projekt, som börjar i januari, till det danska folket.”

Samtidigt fastslår Washington Times att målet för Euromedpaketet är att skapa en ny och större union som omfattar både Europa och Nordafrika, där Medelhavet blir ett inhemskt ”eurabiskt hav”. Målet är att etablera ett ”omfattande politiskt partnerskap” med bland annat ”ekonomisk integration”, ”betydligt mer pengar för partnerländerna” (det vill säga mer EU-pengar som ska flyta in i Nordafrika) och ”kulturellt partnerskap” – dvs import av islamisk kultur i det då post-kristna Europa.

Enligt Euromedpaketet ska ytterligare 56 miljoner muslimer inom kort förmås att immigrera till Europa – en fördubbling av den muslimska befolkningen inom EU. Ekonomer i Bryssel hävdar att Storbritannien och andra EU-länder kommer att ”ha behov av” 56 miljoner invandrade arbetstagare före 2050 för att kompensera för den ”demografiska tillbakagång” som sker på grund av ”fallande födelsetal och ökande dödlighet i hela Europa.”

För att kompensera denna nedgång introducerar Euromedsamarbetet ett ”Blue Card”-system som gör det möjligt för innehavarna att resa fritt inom EU och ger dem full rätt att arbeta – liksom full rätt att uppbära socialbidrag.

”Denna internationalism förstör redan idag det som gjort Europa så fritt och bra”, konstaterar Washington Times och oroar sig för att Obama på sikt planerar något liknande i USA.

Frågan är då vad man som liten, frihetsälskande europé kan göra när de stora bestämt sig för att genomföra det här? Det finns bara en lösning, och det är att tänka själv och rösta självständigt. Överallt i Europa växer en folkrörelse fram som vill sätta stopp för den uppifrån kommenderade tvångsislamiseringen.

I Nederländerna kan islamkritikern Geert Wilders mycket väl bli nästa premiärminister, och även om Jimmie Åkesson och hans sverigedemokrater har en bit dit så kan de i alla fall öppna debatten genom ett inträde i riksdagen i höst. Missförstå oss rätt på den här punkten. Sverigedemokraterna är inget liberalt parti och kommer aldrig att bli. Men de är en folkrörelse – fria från band till eliten och de hotar på allvar överstatliga och demokratifientliga EU-projekt som detta. Åkesson går knappast på Bilderbergmöten, men det gör Mona Sahlin. Och Sverigedemokraterna sitter knappast och EU-planerar för att europeerna ska bli en minoritet i sina egna länder, men det gör Socialdemokraterna. I väntan på något bättre sällar vi oss alltså till de som menar att Sverigedemokraterna är det svenska folkets enda hopp just nu.

Och hoppet lever.

Resultatet i det svenska EU-valet i juni förra året visade nämligen en svaghet i systemet som den demokratifientliga eliten inte hade tänkt på. Ty när de pressar ned det folkliga politiska intresset och därmed valdeltagandet i botten, så kan även en relativt liten folkrörelse göra ett stort avtryck bland mandaten. Piratpartiets 7,1 procent i EU-valet och framgången för små och värdekonservativa partier i kyrkovalet illustrerar den här möjligheten mycket väl.

WIDAR NORD

Även: Fria Nyheter