Får de moraliskt överläge – genom godhet med andras pengar?

Publicerad 25 september 2017 kl 10.38

Kolumn. Hur långlivad blir en elit som inte bara tjänar sitt egenintresse utan även missköter sitt uppdrag? Som har som målsättning inte att tjäna folket utan att uppfostra det? Snart vet vi, skriver Jan Tullberg, som tror att allmänheten inte längre erkänner PK-elitens påstådda moraliska överläge.

Dela artikeln

I ett intressant inlägg på bloggen ”Invandring och mörkläggning” (publicerad 2017-02-04) hävdar Karl Olov Arnstberg att de godhetspratande intagit The Moral High Ground och att de inte kan konkurreras ut från detta moraliska överläge. Är de inte tillräckligt ”goda” vrider de bara upp retoriken ett snäpp och blir ännu godare. Det enda som kan hota dem är verkligheten.

Upplever människor centrala konflikter som hotar dem så överger de moralteserna. En politiker som Rodrigo Duterte i Filipinerna kan deklarera att han utan krusiduller kommer att avrätta någon miljon kriminella om det blir nödvändigt. Det är inget tomt prat utan Duarte har ett renommé för extremt hårda tag som borgmästare för Davao City vilket bidrog till att han blev vald till president. Det säger något om människors prioritering när konflikten kriminella mot laglydiga ställs på sin spets. Men visar detta exempel att det moraliska överläget är förlorat och att man måste sätta sitt hopp till säkerhetsstyrkorna?

Det finns anledning att ifrågasätta om PK-ideologin verkligen har intagit det moraliska överläget, eller kanske endast ett moralistiskt överläge. Vad gäller moralens innehåll har de en svag position. Stefan Einhorn försökte klarlägga svenska folkets uppfattningar om dygder och synder i en empirisk undersökning som presenteras i boken ”De nya dödssynderna”.

Undersökningen ger inget stöd för att moralen kräver självuppoffrande åtgärder. Den altruistiska moralen hyllas inte, utan istället framhålls en konstruktiv social moral med reciprocitet och lojalitet; det är svek mot dessa principer vilka ses som de största synderna. Svenska folket anser att den värsta synden är falskhet och den främsta dygden är pålitlighet. Många samhällsforskare framhåller betydelsen av tillit, men den är mer att se som en konsekvens av ett samhälle där många är pålitliga, den är ingen egen moralprincip.

Vägen till moral är inte att ha en optimistisk tro om andra, utan att själv agera moraliskt. Populära appeller som att ”älska den Andre såsom sig själv” kommer inte in på listan.

Vad gäller bra egenskaper så kan vi erkänna att vissa andra är duktigare på att hålla vikten och jobba hårt. Men att andra skulle vara moraliskt bättre är motbjudande. Vi värjer oss med att ”en ann är så god som en ann” och att ”lasternas summa är konstant”. Den som framstår som lite dryg med sin goda karaktär misstänkliggörs snabbt för ett hemligt lastfullt liv. En besserwisser stör, men en moralisk besserwisser upplevs som än mer odräglig.

När det inte bara är en individ, utan en grupp, som gör anspråk på att vara bättre än andra väcker den intensiv motvilja. Inom den egna gruppen kan vi odla en gruppnarcissism; i vårt gäng är personerna ovanligt begåvade och sympatiska, våra vänners företräden höjer också oss själva. Men utanför gruppen är fansen mer sällsynta; vi får nöja oss med att inte ses som en direkt dålig grupp.

Anspråken på att vara en synnerligen bra grupp blir ännu mer motbjudande av att de inte ens gäller moral i betydelsen moraliska handlingar, utan bara bygger på att en viss moralistisk retorik påstås göra dessa personer bättre än andra. Det dryga anspråket är närmast ett erkännande av att det till stor del handlar om hyckleri. Följaktligen befinner sig inte PK-människorna i något moraliskt överläge och inte heller anser andra att de har något sådant. De är snarare moraliska bluffar som kan ertappas när som helst och när de faller är det en fröjd. Politiker med Panamakonton och präster som ertappas på bordeller väcker en moraliskt underbyggd skadeglädje, ännu en hycklare som faller. Men innan de fälls kan de uppfattas som hotfulla och skrämmande.

En av religionens funktioner är att producera ideal som åtnjuter viss respekt. I dagens svenska samhälle kallas rådande religion för ”värdegrunden”. Den kristna godheten hade dock en stor fördel jämfört med den moderna; den kristna godheten var trots allt nyckeln till himlen och det är lättare att överse med brist på logik och bra argument när en himmelsk belöning lockar. Den moderna godheten behagar inte en gud utan bara mänskliga beslutsfattare och ligger besvärande nära ren inställsamhet. De kristna blandar sin godhet med stora doser ödmjukhet, ”jag arme syndare”. De nya ”godisterna” visar mycket lite ödmjukhet, men stora doser självgodhet. Det är mycket i deras framtoning som är stötande.

Rörelsens intellektuella kraft är inte heller mycket att yvas över. Analysens brister gör att godismens förespråkare väljer predikningar och undviker debatt. Deras främsta argument för sin godhet är att de inte hör till ”de onda” och att de agiterar mot ondskan och därför utför vildsinta angrepp på ”de onda människorna” och ett förtäckt hot mot vanliga tysta människor. Dessa bör undvika de onda och då och då visa sympatier med godhetspolisens repression. Det finns ett omfattande obehag med att leva i en ”demokratur”, men det är svårt för den oorganiserade massan att avsätta det organiserade särintresset. Åsiktsproduktionen utövas i hög grad av grupper vars uppdrag är att stärka kårandan i etablissemanget och upprätthålla åsiktskorridoren.

I befolkningen råder ett omfattande missnöje. Trettio procentenheter fler anser att Sverige är på fel väg än de som menar att landet är på rätt väg. Förtroendet för politiker är lågt och medlemskapet i de svenska partierna rasar; totalt är mindre än två procent av befolkningen med i något parti vilket kan jämföras med de fem procent som var med i Sovjetunionens kommunistiska parti.

Termen demokrati är undantaget från den politiska apatin och hyllas unisont av befolkningen i såväl demokratier som diktaturer, men stödet är till en idealiserad demokrati, som inte inkluderar den verkställande kadern i den existerande demokratin. I Sverige finns också en nostalgi för en svunnen tid. För tidigare makthavare spelade egenintresset också in och de gjorde ibland felbedömningar, men deras moral stödde det uppdrag de hade; de sökte verka för folkets intressen och åsikter.

Nu gynnar eliten inte bara sitt egenintresse utan missköter också sitt uppdrag; den nya målsättningen är inte att tjäna folket utan att uppfostra det. Det finns en vridning åt auktoritära beteenden, men också en utveckling som visar på en förlorad auktoritet. Politikerna har blivit allt sämre på att skydda gränserna och medborgarna; här saknar de auktoritet. De lockas istället av att mästra de laglydiga som är en mer trivsam och följsam grupp. Detta lockar också journalistkåren, en annan yrkeskår som grovt missköter sig; bara de själva anser att dagens murvlar följer de ideal som de hyllar: ”sant, relevant och konkurrensneutralt”.

Den faktiska demokratin har skadats av konsensusmodellen. Om politikerna är överens i de flesta frågor kan de bedriva en politik utan hänsyn till väljarna. Detta kan kompletteras med lite käbbel som intresserar journalistkåren och små grupper i den väluppfostrade medelklassen, men relevansen sjunker. Vid politisk analys av Tyskland har det föreslagits att Angela Merkel bedriver en strategi kallad ”asymmetric demobilisation” med otydlighet och kändisskap. Väljarna skall tråkas ut med innehållslösa slogans som ”Sie kennen mich” vid föregående kanslerval. Planen anses vara att en allmän politisk indifferens drabbar socialdemokraterna mer än kristdemokraterna då det är oppositionen som behöver skapa politiskt engagemang.

Etablissemangets urartning har skapat en kris för demokratin. Det är också en kris för samhällsmoralen som hotas av allt moralistiskt nonsens. Vi behöver inte frigöra oss från moralen utan återupprätta den moral som folk faktiskt har och sluta med teatern. I dagens klimat är det ofarligt att sjunga med änglarna, den försiktige gör tyvärr det emellanåt för att inte hamna bland de som är misstänkta för ondska. Dissidenterna har inte skapat ett mottryck där hycklarna kritiseras enligt den motvilja som de genererar, utan hyckleriet har blivit accepterat med en liknande motivering som varför det är en livsnödvändighet i en hård diktatur.

Vad som tarvas är en kritisk massa medborgare som utnyttjar sin demokratiska rättighet att ifrågasätta och anklaga; allmänheten bör inte längre acceptera nonsens utan kräva att politikernas påståenden rättfärdigas med fakta och resonemang, inte med fler floskler. Demokratin kräver medborgare som står upp och kräver ett demokratiskt etos. Finland pressades till en rad eftergifter av Stalin efter kriget. Till sist avslutades eftergiftspolitiken och Socialdemokraterna bildade en regering utan kommunister. Socialdemokraternas kärva paroll var ”Ja Riittää”, som betyder ”det är nog”. Väljarna hade inga problem med att förstå och uppskatta budskapet.

JAN TULLBERG

Jan Tullberg är författare och docent i företagsekonomi. Han är upphovsman till boken Låsningen: En analys av svensk invandringspolitik som kom ut 2014. Fler texter av Tullberg finns att läsa på hans hemsida.


Träder fram – med en vädjan till sina landsmän. Varningen: De antivita idéerna och rasistanklagelserna kan slå tillbaka.0 Plus

Nyheter från förstasidan

Ekonominyheter

Guldet på högsta kursen någonsin

Fortsatt rally för den gula metallen.. Slog nytt all time high i både dollar och kronor på torsdagen.0 


Antiwar.com

Utrikespolitiska nyheter med fokus på icke-interventionism.