Fegheten inom oss upprätthåller sveket

Vitbok: Mångkulturellt facit – en sammanfattning är författaren och mångsysslaren Jan Millds tredje bok om invandringen och dess konsekvenser på en rad områden: socialt, kulturellt, demografiskt, ekonomiskt, demokratiskt, politiskt mm. Som titeln antyder är boken ett sammandrag på 184 sidor av en längre bok om ca 700 sidor. Den längre versionen kan laddas ned gratis på adressen www.vitbok.se.

Milld har alltsedan 60-talet en gedigen vänsterbakgrund, idag betecknar han sig som ekodemokrat. I början av 90-talet, då han var aktiv i miljöpartiet, märkte han att alla frågor kunde diskuteras öppet. Alla utom en, invandringen. Det fick honom att själv börja studera ämnet. Han fann att den bild som riksdagspartierna och media hade i frågan stämde föga överens med verkligheten.

I de tre böckerna liksom i de otaliga artiklar Milld skrivit – allt utlagt på hans hemsida www.bgf.nu – framkommer att konsekvenserna av invandringen överlag är utomordentligt negativa. Den förda politiken har egentligen inte, annat än marginellt, medfört något positivt för Sverige. Att framhålla exotisk mat som exempel på mångkulturell välsignelse kan göras endast av den som ämnar äta sig igenom tillvaron.

I Mångkulturellt facit underbygger Milld, som vanligt, resonemangen på ett på grundligt sätt. Han gör det med hjälp av den uppsjö av fakta, rön, rapporter, statistik och böcker som allmänheten inte får ta del mer än fragmentariskt, om än ens det, eftersom media istället dränker medborgarna med irrelevant information samt propaganda om mångkulturens påstådda förtjänster (även om verkligheten börjat komma ifatt och det blivit allt svårare att dölja den).

Ett frapperande exempel på detta mörkläggande gäller den gängse bilden av diskriminering. Riksdagspartierna står här bakom DOs svartvita syn enligt vilken Sverige och ytterst även svenskarna diskriminerar invandrare på alla upptänkliga plan. Milld visar hur samma krafter som envist hävdar att det inte finns något ”vi och dom” med emfas verkar för en dylik uppdelning när det gäller att påvisa diskriminering. Han visar också att det i själva verket är svenskarna som stundom diskrimineras. Detta är uppenbart inte minst beträffande hetslagstiftningen som svenskarna de jure inte har möjlighet att åberopa; likheten inför lagen har satts ur spel. Ett annat exempel gäller det s k äldreförsörjningsstödet, ÄFS. Det ger nyanlända invandrare över 65 år – sådana som överhuvudtaget inte bidragit till den svenska ekonomin – mera i försörjning än vad en del svenska pensionärer, som arbetat stora delar av sina liv, kan få.

Gällande den förmenta diskrimineringen på arbetsmarknaden redovisar Milld SNS’s rapport Bortom etnicitet skriven av Farboi Rezania m fl 2007. Dess slutsats:

”Vår undersökning visar att etnicitet inte spelar någon större roll för att få arbete. [---] Genom en enveten upprepning har en rad aktörer lyckats etablera föreställningen om den diskriminerande arbetsgivaren som en ovedersäglig sanning. Det betyder däremot inte att denna föreställning stämmer med verkligheten.”

Fram till mitten av 70-talet var förvärvsfrekvensen högre bland invandrare än bland svenskar. Milld hänvisar till forskare som anger flera skäl till den förändrade situationen. Att många invandrare idag inte har arbeten beror på övergången från arbetskraftsinvandring till asylrelaterad dito. Inte sällan saknar de senare den kompetens som krävs för att få mer avancerade jobb. Samtidigt har globaliseringen lett till att många företag flyttar utomlands vilket leder till färre arbetstillfällen på hemmaplan. Slutligen har Sverige tagit emot alldeles för många människor i förhållande till antalet arbeten.

Flera gånger blickar Milld tillbaka i tiden för att jämföra gårdagens Sverige med samtiden. Härvid citeras en av det svenska försvarets skrifter, Om kriget kommer, som behandlar landsförräderi. I den kan bl a läsas: ”Delta inte i propaganda mot Sverige. Motarbeta den istället. Det är landsförräderi att gå fienden tillhanda!” Skriften är från 60-talet då statsminister Tage Erlander, efter raskravaller i USA, konstaterade: ”Vi svenskar lever ju i en så oändligt mycket lyckligare lottad situation. Vårt lands befolkning är homogen, inte bara i fråga om befolkningen utan också i många andra avseenden.”

När man idag lyssnar till Erlanders partikollega Mona Sahlin kan man istället få höra diametralt motsatta påståenden som att svenskar är ”så avundsjuka på invandrargrupper” eftersom de enlig henne har ”en kultur, en identitet, en historia, någonting som binder ihop [dem]. Och vad har vi? Vi har midsommarafton och sådana töntiga saker?” Reinfeldt har under sin tid som statsminister sagt: ”Ursvenskt är bara barbariet, resten av utvecklingen har kommit utifrån.” När moderate politikern Agneta Östman-Wenger inför valet 2006 uttrycket sig försiktigt positivt om sitt eget folk utsattes hon för ett häftigt påhopp av dåvarande partisekreterare Sven-Otto Littorin som blev så ”förbannad så att jag kokar. Man säger inte så, man skriver inte så och man tänker inte så om man är moderat.” Agneta Östman-Wenger gick själv ur partiet.

Fallet Östman-Wenger, som är ingalunda unikt, sätter fingret på de mekanismer som bidrar till att skapa och bibehålla det politiskt korrekta (för)trycket. Milld anger rädslan för utstötning som den främsta – att inte följa strömmen leder till utstötning. Han radar upp så många citat och ageranden från organisationer, opinionsbildare, forskare, riskdagpartierna och massmedia, att han sammantaget lyckas teckna bilden av ett intressekomplex som medelst mörkläggning, åsiktsförtryck och ensidighet har drivit en gemensam linje för att omvandla Sverige till en mångkultur.

Milld tar upp brottsligheten som av politiskt korrekta forskare och politiker anses bero på – diskriminering. Ett synsätt enligt vilket individen själv inte har ansvar för sina gärningar utan kan skylla på samhället, det svenska. Milld redovisar hur ökningen av våldsbrott sett ut från 1950 fram till dags dato. År 1950 låg antalet misshandelsfall på 7 400. Fram till 2009 hade siffran stigit 12-faldigt till 86 000. År 1950 var antalet anmälda våldtäkter 350, 2009 var den siffran 5 900.

Invandrare, särskilt från Mellanöstern och nordafrikanska länder, står för en kraftig överrepresentation vid samtliga grova våldsbrott: mord, våldtäkter, personrån, åldringsrån etc. Som förklaring till denna överrepresentation nämner Milld bl a deras annorlunda kulturer och livsstilar, som ofta är väsensskilda från de svenska och nordeuropeiska sätten att leva. Känslosvall och högljuddhet hör normalt till beteenderepertoaren i dessa områden varav en del dessutom präglats av krig och konflikter. Hederskulturer som innebär att man lätt blir kränkt av diverse saker, och där hedern kan återupprättas enkom med hämnd och våld, är även det ganska utbrett. Synen på kvinnan är alltsomoftast radikalt annorlunda, hon står lägre i rang än mannen och har färre rättigheter. Islam är en ytterligare faktor innebärande att icke-muslimer inte ses med blida ögon av muslimer. ”Otrogna” är en typiskt nedsättande benämning som inom islam används för att definiera icke-muslimer. Detta kan jämföras med kristendomens, Nya testamentes, kärleksbudskap som präglat det nordiska sinnelaget, och som innebär en hög grad av tolerans och att konflikter löses med samtal.

Milld är noga med att inte utmåla alla invandrare som ett homogent kollektiv. Han jämför nämnda siffror med vad invandrare från olika länder uppvisar. Invandrare från länder som Kina, Taiwan och Japan har en avsevärt lägre brottsparticipation än vad alla andra invandrargrupper, inklusive de nordiska, har.

Milld kastar även ljuset på det stora antalet skolbränder, flera hundra bara under de senaste åren, som vanligtvis sker i invandrartäta områden. Varje svensk är idag medveten om att räddningstjänsten, brandkår och ambulans, ofta behöver polisbeskydd för att kunna utföra sitt jobb. Demografiskt tar Milld fasta på det faktum att svenska folket kommer att bli en minoritet och bytas ut mot invandrade folk (om inte en radikal kursändring sker inom en mycket snar framtid). Han använder begreppet ”avsvenskningen” för att åskådliggöra hur denna process redan kommit dithän att invandrare helt tagit över områden som tidigare bebotts av svenskar, områden som ibland liknar krigshärdar dit räddningspersonal – som i krigstider åtnjuter ett särskilt skydd – alltså ej vågar sig in utan polisbeskydd.

Detta, tillsammans med allt annat som redovisas i boken, får Milld att dra följande nedslående slutsats:

”Antalet offer för misshandel och våldtäkter har ökat varje år och nått nivåer som hör krigstider till. Det blir ingen överdrift att säga, att det nu pågår ett lågintensivt krig i Sverige – riktat mot vårt samhälle och vårt folk.”

Detta knyts till begreppet förräderi; Milld tillstår att det är ”ett starkt ord, men vad kan bättre beskriva den samhällsupplösning som åstadkommits i Sverige” där ”gränserna öppnats för en storskalig invasion…”.

Avsnitten om våldsutvecklingen är speciellt skrämmande. Millds redogörelse väcker många funderingar varav följande kanske kan belysa saken än mer: Om man under andra världskriget ställde frågan till Londons civilbefolkning om huruvida de var rädda för tyskarnas bombningar av staden, skulle de flesta naturligtvis ha svarat jakande. Samtidigt fanns det i tyskarnas räder en tämligen hög grad av förutsägbarhet, något som i sig är trygghetsspakande. Britterna visste att man låg i krig och när sirenerna började tjuta visste alla att man skulle söka skydd. Det intressanta är att jämföra detta med graden av förutsägbarhet i dagens mångkulturella samhälle. Svenskarna har svårt att se samband mellan våldsutvecklingen och den förda politiken och många förnekar fakta av rädsla för att verka intoleranta. Talrika studier visar att människors rädsla för att drabbas av våld liksom deras känsla av otrygghet har ökat stadigt de senaste 20 åren. Graden av förutsägbarhet kan således sägas vara lägre i Sverige i fredstid än i England under andra världskriget.

I en undersökning från 2009, The Unknown Warriors av journalisten Nicholas Pringle, fick brittiska krigsveteraner svara på frågor rörande samhällsutvecklingen i Storbritannien efter kriget. Nästintill samtliga svarande, 149 av 150, är mycket besvikna. En stor majoritet knyter detta till massinvandringen och omvandlingen av landet till mångkultur. Många känner sig förråda av sitt lands politiker. En veteran uttrycker detta med orden:

”Vi slogs och dog för vårt land men nu är vi rädda för att gå ut på kvällen. Vårt land ges bort till utlänningar […] Vår kultur vittrar sönder i en eskalerande takt och vi är nästan förbjudna att prata om detta.”

Från andra europeiska länder såsom Norge och Frankrike kommer liknande utsagor från krigsveteraner vilka slogs mot nazismen. De menar att invandrare, företrädesvis muslimer, är på väg att ta över deras länder med politikernas goda minne. Till skillnad från konventionell krigföring och dess militära ockupation använder kritiker av massinvandringen termer som ”civil ockupation” eller ”kolonisation” för att beskriva skeendet.

Tar man hänsyn till dessa utländska betraktelser ter sig Millds slutsats om förräderi som rimlig. För den ärlige läsaren räcker det emellertid med att ögna igenom Mångkulturellt facit för att instämma i hans konklusion. Priset för detta svek kommer våra barn och barnbarn att få betala i form av än mer våld och otrygghet – ett scenario likt de värsta kåktäderna i Braslien, Mexiko och Sydafrika kan bli följden – om inget görs nu.

Milld har på ett sakligt och begripligt sätt, på en välskriven och enkel men likväl icke torftig svenska, gett oss en lättöverskådlig och mycket viktig bok. Den rekommenderas å det varmaste till alla som vill ha ett facit på sveket. De som redan har insikten bör införskaffa boken och ge bort till de mindre vetande. Släkt, vänner och bekanta torde inte ha något emot att få lite omväxling till det politiskt korrekta dravel som de dagligen serveras.

Oaktat detta ska Milld ha en eloge för sitt mod och lidelsefulla engagemang. Där har vi alla något att lära oss, ty rädslan och fegheten inom de flesta av oss är det som ytterst upprätthåller sveket. Det minst fega varje ansvarstagande medborgare kan göra är att vägra ge sin röst till något av riksdagspartierna i höstens val.

John Järvenpää