Skådespelaren Tom Hanks i filmen Captain Phillips där han spelar en sjökapten som blir tagen som gisslan av somaliska pirater.

"Finns det ett medfött Stockholmssyndrom?"

Publicerad 13 januari 2017 kl 11.41

Debatt. Hur kan det komma sig att stockholmare – och för all del en stor del av resten av svenskarna – har kommit att förespråka en politik som innebär att de själva och deras närmaste löper en allt större risk att utsättas för våld? Det frågar sig den pensionerade sjökaptenen Lars Johansson.

Gilla artikeln på Facebook

År 1973 rånar en skåning Kreditbanken på Norrmalmstorg i Stockholm. Fyra banktjänstemän tas som gisslan. Tre är kvinnor. Inom kort låter polisen den då fängslade gangstern Clark Olofsson medverka i gisslandramat som utspelar sig i ett bankvalv under sex dagar.

Bankfolket är noviser på att vistas med våldsbejakande förbrytare. I sin instängdhet tillsammans med sådana drabbas de av vad som inom kriminologisk lära därefter kommer kallas för "Stockholmssyndromet". Syndromet handlar om att vissa människor, när de känner sig hotade, för att kunna kvarhålla någon form av psykisk balans medvetet eller omedvetet väljer att sympatisera med de förövare som hotar dem. Vissa människor sympatiserar då till sådan grad med förbrytaren att de till sist vurmar mer för dennes situation och egenskaper än för sitt eget bästa. Möjligen bottnar beteendet i någon sorts överlevnadsinstinkt där individen gradvis låter sig mentalt införlivas med sin förövares agenda för att inte bli tuktad av densamme.

Ta till exempel Fredrik Reinfeldt. Han var den som ytterst skulle slå vakt om svenska folkets bästa under hela åtta år. Vad som är folks bästa är subjektivt, och kan debatteras i evighet beroende på var man står politiskt. Men en överväldigande majoritet av oss kan säkert enas om just detta: att folk inte blir utsatta för våld, sexuellt tvång, hot eller stöld/vandalisering av egendom nog står högt upp på listan över vad som är bäst för folk i allmänhet.

Så här i januari 2017 är många medvetna om att sådan sorts brottslighet som jag just nämnde på "'något sätt" har kommit att öka exponentiellt med antalet människor från vissa länder som Sverige och dess folk har varit hyggliga nog att ta emot.

Läs också: "Lägg asylkryssaren vid Skeppsbron istället"

Länge har svensken inte velat tala öppet om möjligheten att ökad våldsbrottslighet och det faktum att fler människor från vissa specifika länder numera finns i Sverige faktiskt skulle kunna hänga ihop. Hon är rädd för att upplevas som obekväm på jobbet eller i vänskapskretsen ifall hon skulle antyda att hon ens ha funderat på ett eventuellt sådant samband.

Många vill under inga som helst omständigheter betrakta det ökade våldet som en konsekvens av att det kommit människor från länder där våld faktiskt är vanligare än i Sverige, utan talar hellre om fenomenet som "mäns våldsamma beteende". Det förefaller vara psykologiskt lättare för dem att belasta "män som grupp" än att belasta "nyanlända män från underutvecklade muslimska länder där våld och sexuell kränkning de facto är vanligare än i Sverige". Detta eftersom svensken gärna vill vara moraliskt "fiffig". Denna fiffighet känner få eller inga gränser i vår huvudstad. Här i moralelitismens Mecka undviker man helst att tala öppet på vare sig arbetsplatsen, fritidsaktiviteten, universitetet eller i TV och tidningar om att ökad folkförflyttning från vissa länder där olika sorters fysisk kränkning är vanligare än i Sverige innebär ökad sådan fysisk kränkning här hos oss.

Som sjökapten har jag haft förmånen att lära känna världsmedborgare från olika delar av världen. Jag har verkat i länder som Algeriet, Libyen, Marocko, Syrien, Libanon, Tunisien och Somalia, för att nämna några. Listan kan göras längre men vi kan koncentrera oss på att man faktiskt lär sig något speciellt nyttigt av att verka i just de här länderna. Inte genom att vara där på semester och bo på hotell, utan snarare genom att ägna sig åt pragmatisk problemlösning när man befinner sig i ländernas territorium med fartyg, last och besättning. Man är då utelämnad till dessa länders folks utövning av seder, förordningar, konsekvenser och pengar. Allt sådant är nämligen där på många sätt mycket annorlunda än både i Sverige och resten av världen.

Har man upplevt hamnanlöp där så ifrågasätter man inte det. Man har lärt känna ländernas folk genom sitt jobb och man vet efter en tids erfarenhet vilket beteende man bör förvänta sig av dem samt vilket beteende man inte bör förvänta sig av dem. För när man har sitt fartyg på deras territorium så är man helt underkastad lokal praxis med inte bara egendom (fartyget och lasten man fraktar) utan också med sin besättnings personliga säkerhet. Man är helt utelämnad till den lokala seden samt lokala konsekvenser av hur man agerar i situationer som uppstår, till exempel när en myndighetsperson kräver märkliga gåvor av olika slag som muta för att han ska släppa in fartyget i hamn, när en lokal auktoritet anser att det fattas last (då det inte alls gör det), eller när lokala hamnarbetare ser en blond kvinna i fartygets besättning och sexuellt trakasserar henne. Man lär sig mycket om dessa länders folk av att genomgå detta upprepade gånger under en yrkeskarriär. Man är lika glad varje gång man till slut tillåts avsegla från dessa länder och kommer ut på internationellt vatten där man är bortom räckhåll från dem. Om det är något som jag kan lova er som läsare så är det just det jag just nu uttryckte.

Fredrik Reinfeldt är både allmänbildad, initierad med svensk lag och tänkande. Många var det som röstade på honom och som nog en tid tyckte att han var den bästa statsminister som Sverige haft på ganska länge. Själv var jag en av dem. Han har säkert varit på semester och politiska tjänsteresor i många kulturer. Men jag är helt övertygad om att han saknade egen erfarenhet av att återkommande verka yrkesmässigt på plats i något av de länder som jag räknade upp ovan.

Om vi ska närma oss den frågeställning som rubriken inbjuder till så låt oss först konstatera att det är ganska uppenbart att Reinfeldt inte förstod hur det går till i de länder jag ovan räknat upp med avseende på hur man respekterar andras tillhörigheter, pengar och kroppar. Efter en viss tid när han såg hur våldet, stölderna och de sexuella ofredandena ökade i Sverige blev han förhoppningsvis riktigt rädd. Han och rådande ledarfigurer i huvudstaden började konstigt nog då vurma mer för de nyanländas situation och egenskaper än för det egna folkets. De visade därmed tecken på definitionen av Stockholmssyndromet. För Reinfeldts del verkar syndromet vara kroniskt eftersom han åratal efter att inte längre vara statsminister öppet fortsätter med denna vurm.

Beror då denna kroniskhet på att man är infödd i den stad där symptomet först myntades, eller kan vi under 2017 faktiskt få se att politiker, artister och journalister i Stockholm börjar blir symptomfria?

Fotnot: Nu menar jag inte att alla stockholmare har en medfödd disposition för vad som bankfolket på Norrmalmstorg eller Reinfeldt drabbades av. Det finns gott om klarsynta stockholmare. Det har också visat sig att Stockholmssyndromet drabbar individer uppväxta på platser som Sollefteå, Vittsjö, Helsingborg, Kåge, Maramö och Halmstad – åtminstone om de är politiker och verkat ett tag i huvudstaden med bra betalt.

LARS JOHANSSON
Lars Johansson var sjökapten på kryssningsfartyg i 25 år. Han kommer från Göteborg men är numera pensionerad och bosatt i London.


Få våra viktigaste nyheter

Gör som tiotusentals andra svenskar och följ Fria Tider på Facebook!

Nyheter från förstasidan

Ekonominyheter

Euron på 10,82. Samtidigt faller valutan mot dollarn till 9,63 kronor per dollar.0 


Antiwar.com

Utrikespolitiska nyheter med fokus på icke-interventionism.