ekonomi. Sedan Fria Tider sist studerade Frankrikes ekonomiska utsikter har landet fått en ny president. När vallöftena nu är glömda skymtar hans nya politik fram – ett recept för en rejäl recession.
Gilla artikeln på Facebook
Frankrikes förre president Nicolas Sarkozy levde i en låtsastillvaro. En hög svansföring fick avleda uppmärksamheten från en krackelerande ekonomisk verklighet, som Fria Tider rapporterade.
Frankrikes nye president Francois Hollande är realist men detta gör tyvärr inte problemen mindre. 55 procent av bruttonationalprodukten (BNP) utgörs av offentliga utgifter medan tillverkningsindustrin utgör 12 procent av samma helhet. De enorma offentliga budgetarna finansieras med lån och statens skulder närmar sig nu 90 procent av landets årliga BNP.
Nu måste staten spara pengar, men situationen är inte ny. Problemet den här gången är euron. Före införandet av enhetsvalutan kunde man vid sådana här tillfällen spara statsutgifter och samtidigt stimulera ekonomin (för att kompensera statens sänkta ekonomiska aktivitet) med hjälp av räntorna och växelkursen. Men inte den här gången. De kommande stora besparingarna i den offentliga sektorn kommer att sätta krokben för konjunkturen även på den privata sidan. Det hela förvärras av att en rad av Frankrikes handelspartners (Spanien, Portugal, Grekland, Irland, Belgien och Nederländerna) drar ner på sin offentliga aktivitet samtidigt som Frankrike.
Enligt fransk tradition vänder även den nye krispresidenten sin blick mot Tyskland – där brukar det ju finnas pengar. I somras deltog Hollande i den ”latinska revolten”, ett nationernas pöbelupplopp där ett antal skuldsatta EU-länder i strid med EU-fördraget tvingade Tyskland att godkänna den europeiska centralbankens storskaliga uppköp av deras statsobligationer. Den inflytelserike brittiske kommentatorn Ambrose Evans-Pritchard förordar ännu hårdare tag i denna riktning som Frankrikes bästa väg ur krisen.
Professor Jacques Sapir, rektor för École des hautes études en sciences sociales, tror inte att några sådana knep kan rädda den franska ekonomin. Enligt professor Sapir hoppas Hollande genom att snabbt sätta in sin stålbadspolitik (som står i total motsats till hans valplattform) att den resulterande recessionen skall vara överstökad i tid till nästa presidentvalskampanj ‐ något som enligt professorns beräkningar kommer att misslyckas skändligen. Sapir räknar med 6 miljoner arbetslösa vid slutet av 2013, och, vad värre är, att ekonomin därefter inte kommer att återhämta sig – eftersom de motsägelsefulla mekanismerna inom EMU hindrar det.
Sex miljoner arbetslösa är särskilt skadligt i Frankrike, där det arbetas på tok för lite redan vid full sysselsättning. På grund av landets extremt generösa pensionsregler arbetar endast 40 procent av människorna i åldern mellan 55 och 64 år. I Tyskland är samma siffra 58%.
Det franska näringslivet har inte rosat marknaden. Under den senaste tioårsperioden sjönk Frankrikes andel av EU:s export från 17% till 13%. Handelsbalansen, som 1999 hade 5% av BNP i överskott har nu ett underskott på 2.4%. Chefen för Renault (den olönsamma småbilstillverkare som styrelseledamoten i Folkpartiet, Per G. Gyllenhammar försökte sälja Volvo till 1993) väckte nyligen förvåning genom att säga att Renault möjligen inte existerar särskilt många år till.
Om President Hollande hoppas att näringslivets entreprenörer skall lägga i en överväxel blir han nog besviken. Många frågar sig vad de har att tjäna på att jobba hårdare. Enligt det franska finansdepartementet är skatterna nu uppe i 46 procent av arbetskraftskostnaden. Som god socialist har presidenten dessutom höjt den högsta inkomstskatten till 75 procent och intensifierat jakten på skatteplanerande högpresterare. Inte ens efter döden lämnas de framgångsrika ifred. Den som blir påkommen med att ha flyttat till Schweiz en alltför kort tid innan han eller hon lämnar jordelivet blir rannsakad postumt.
Vissa rika personer kan den socialistiske presidenten aldrig få kontroll över – de som fattar investeringsbeslut på de internationella finansmarknaderna. Enligt både professor Sapir och några ej namngivna obligationshandlare på Danske Bank som citeras i brittiska Telegraph kommer marknaderna senast nästa år att vända sig från franska aktier, obligationer, fastigheter m.m. Detta torde få allvarliga följdverkningar och ytterligare minska fransmännens möjligheter att försörja sin konkursmässiga stat.
