0
0
0
Året var 2005 och den politiskt korrekta radikalfeminismen var dogm i lilla landet lagom.
Det var en tid då oskyldiga män kastades i fängelse för sexualbrott, då kvinnojourer sprang runt i skolorna och tränade flickor i att sparka testiklar och sticka ut ögonen på påflugna pojkar och det var en tid då män som sökte jobb på dagis fick lämna in utdrag ur straffregistret på att de inte var pedofiler.
Mycket av detta gäller fortfarande, men efter att Evin Rubar lyssnat till Roksordföranden Ireen von Wachenfeldts ”män är djur” och blivit hotad av perssonregeringens jämställdhetssamordnare Gunilla Ekberg, så hände det faktiskt något.
Plötsligt fick man diskutera, ha en annan åsikt; ja rent av kritisera feminismen.
Den tidigare så förbjudna åsikten, att statens radikalfeminister var ett gäng tokiga tanter med omotiverade subventioner från samhället, började plötsligt ”bli rumsren”, som de politiskt korrekta säger. Och det var den knappast innan dokumentären Könskriget, som den hette, hade sänts. På den tiden var alla vi som tyckt något åt det hållet ”sexister”.
Fram till i veckan gällde samma sak med alla som hade en åsikt om den pågående islamiseringen. Alla som tyckte det var lite märkligt att just islamisterna skulle få föra upp egna friskolor, ha könssegregerad simundervisning, få dispens av länstyrelsen för att få gifta bort underåriga döttrar, få skära sina småpojkar i pitten på det allmännas bekostnad etc – alla vi var ständigt ”islamofober”. Ja, förmodligen lär vi vara det ett tag till.
Den 3 juli 2009 kom en dom i Högsta domstolen. SvDs ingress löd Våldtäktsdomar rivs upp av HD – ord mot ord räcker inte. 20 år av feministiska justitiemord – ett antal med självmord som följd – hade fått sitt slut. Opinionen hade vänt och HD ändrat praxis.
Pedofilhysterin på våra dagis må finnas kvar, och en och annan man lär fortfarande bli dömd för våldtäkt trots att han är oskyldig. Men den fullständigt galna tiden är över.
Och år 2005, när över 2 miljoner svenskar hörde Wachenfeldt säga ”män är djur” på bästa sändningstid, så började man ana att vinden skulle vända och att galenskaperna nån gång skulle få ett slut.
Det är möjligt att det fortfarande kommer finnas en och annan källarmoské i Malmö om 5 år. Och det är möjligt att det där kommer att predikas en och annan sak som strider mot den politiskt korrekta värdegrunden. Men det ska vi vara tacksamma för, det är yttrandefrihet och religionsfrihet när den utövas som bäst och fullt normalt i en demokrati.
Vad som däremot inte är normalt är att moskéfolket inte får kritiseras och debatteras. Men om fem år känns det onekligen som att det kommer att gå – utan att man blir kallad islamofob. Och förhoppningsvis kan vi då minnas den där grå söndagkvällen i december 2009, när Evin Rubar vände vinden igen.
LEDARREDAKTIONEN
(Förutom Helle Klein för idag är det tyvärr hon som är sjukskriven)
Loading ...
Pingback: Trollinlägg
Evin Rubar är en hjälte. Hon bryter återigen mark för rättvisa, yttrandefrihet och mänskliga rättigheter.
En intressant passus. Jag har ägnat några timmar åt att surfa runt på olika muslimska bloggar i denna fråga. Det märkliga är att jag inte hittat en enda som faktiskt förnekar vad hon säger, i vanlig ordning går argumenten enbart ut på att hon inte borde säga vad hon säger, att Islam är missförstått etc. Nästan samtliga bekräfta faktiskt bilden Evin ger, och somliga ger till och med en ännu värre bild av verkligheten.
Ja, wow! Jag visste inte att denna modiga journalist fanns förrän för några dagar sedan. Jamenar, verkar som om en person fullfyller hela svt’s journalistiska uppdrag på egen hand med resten är statens lydiga små knähundar.
Artikeln kanske har ett språk som man inte är van vid från dagstidningen. I sak är den dock en mycket bra analys av läget. Ett sakfel finns dock. Tyvärr lever statsfeminismen kvar på våra universitet i allra högsta välmåga, dessutom. Fortfarande finns en kader av genuspolitruker som driver sin sjuka agenda på varenda ett av landets universitet. Det finns genusplaner, och all verksamhet skall belysas ur ett genusperspektiv. Inte minst Uppsala universitet är känt för detta.
Och du Malin, du kan väl inte påstå att det är fördomsfullt att påstå att muslimerna låter stympa sina pojkars könsorgan, utan medicinsk orsak? Att skära i oskyldiga bebisars könsorgan, är inte detta värt allt förakt?
Så mycket ensidigiga påståenden och inga fakta.
”Det var en tid då oskyldiga män kastades i fängelse för sexualbrott…”
Men det var också en tid då våldtäktsoffer blev hånade i rätten, som anklagades för att ha lockat våldtäktsmannen med sin klädsel, blick och annat sublimt. Att hon sagt nej till sex räckte inte eftersom våldtäktsmannen tolkat ett ja. Otaliga är de exempel på hur våldtäktsoffren hånats av advokater. Se också Helle Kleins ledare: ”Våldtäkt på rättssamhället” från 2003, tror jag.
Kom också ihåg domskälet till barnet som blev påsatt av en man; barnet hade inte gjort motstånd, att mannen var väldigt mycket tyngre än barnet och att mannen låg på barnet och inte kunde göra motstånd, togs inte i beaktande.
Fakta är att under 2000-talet har 153 kvinnor mördats av sina män, att då ledaren ovan generaliserar och raljerar över kvinnovåld och pedofiler är lindrigt sagt osmakligt. Att kritisera feminismen är en annan sak än att håna våldtäktsoffer genom att ge sken av att alla våldtäktsdömda är oskyldiga.
”Det var en tid då oskyldiga män kastades i fängelse för sexualbrott, då kvinnojourer sprang runt i skolorna och tränade flickor till att sparka testiklar och sticka ut ögonen på påflugna pojkar.”
Kvinnojourer sysslar med något helt annat. Skicka Helle Klein till en kvinnojour så ni får mer på fötterna innan ni kastar ur er sådana påståenden.
Sen lyser det igenom vad ledarskribenterna tycker om muslimer, ni vill inte bli kallade islamofober, men vad ska jag tro när ni skriver: ”… få skära sina småpojkar i pitten…” och ”moskéfolket”? Det låter hånfullt och fördomsfullt.
Jag blir uppgiven, ledsen och generad över er generaliserande och fördomsfulla ledare.