USA:s längsta krig förlöper på samma sätt som supermaktens näst längsta, Vietnamnkriget. I Vietnam blev en fortsättning omöjlig när en allt mindre del av de värnpliktiga soldaterna brydde sig om sina uppgifter. Både hemmaopinionen och de själva insåg efterhand att kriget var del av ett meningslöst och orättfärdigt maktspel, som det amerikanska folket inte hade någon nytta av. Det började med att narkotikamissbruket spred sig bland soldaterna och fortsatte med deserteringar, sabotage och att soldater skjöt ihjäl sina egna officerare under pågående strid.
Käre Abdullah, du måste väl ändå begripa att du inte kan gå på stridspatrull utan gevär? Foto: Faksimil
Vem ska hålla i bössan?
Misslyckandet i Vietnam ledde inte till någon långvarig ändring av USA:s våldsamma utrikespolitik. Efter att fredspresidenten Jimmy Carter hade avvecklats drog maskineriet igång igen. Folk utomlands ska absolut skjutas. Frågan var bara - vem ska hålla i geväret?
Undersökningar visade att värnpliktiga soldater i låg grad kan entusiasmeras för att underkuva utländska regeringar och blanda sig i fjärran konflikter. Även vår svenska sjuklöver kom till samma slutsats genom de årliga, hemliga undersökningar som görs av Styrelsen för psykologiskt försvar. Därför avskaffade både USA och Sverige efterhand den allmänna värnplikten.
På grund av erfarenheterna från Vietnamkriget använder sig USA numera av välbetalda yrkessoldater, som sållas efter IQ. Den som tar värvning erhåller en bonus på 40 000 dollar men måste också uppfylla ett intelligenstest. Därmed ökades officerarnas överlevnadschanser.
Svårigheterna kvarstår
När svårigheten med den egna arméns ovillighet är löst återstår emellertid ett problem: Att man inte har råd att stanna kvar på plats efter krigen, för att kontrollera den ena efter den andra slagna nationen. Till slut fodras det trots allt frivilliga på marken, och då personer ur det ockuperade landets egen befolkning.
Som Fria Tider tidigare har uppmärksammat deserterar en stor andel av Afganistans lokalrekryterade soldater till motståndsrörelsen. Vad som blir uppenbart via Guardians granskning är att inte heller de som stannar kvar drar något större lass i krigsansträngningen.
I filmen beklagar sig en lokalanställd soldat över att de unga män som sökt sig till ockupationsstyrkorna är sådana som blivit utstötta från sina byar p.g.a. dåligt uppförande. De stannar bara kvar i ockupationsstyrkan en kortare tid.
Förtvivlad officer
En amerikansk officer demonstrerar i filmen hur haschrökningen har första prioritet, medan farlig patrullering hamnar betydligt längre ner på listan. När soldaterna ska ställa upp inför något uppdrag händer det sällan att de har med sig både gevär och hjälm samtidigt. Den förtvivlade officeraren säger: "Att passa tider, det är något som inte existerar för de här killarna".
- Om de vet att lägret ska bli bombat av fienden klockan 0830 kommer de att dricka te klockan 0829.
En annan officer säger att införandet av drogtester i denna armé skulle leda till att upp till 85% av soldaterna skulle försvinna. Han beklagar också soldaternas brist på "nationalkänsla". Guardians reporter betecknar samtidigt motståndsarmén som "erfaren, välutbildad och disciplinerad".
