Utrikes/analys. Ett nytt politiskt parti, Die Freiheit, har utkristalliserats ur den senaste tidens invandringsdebatt i Tyskland. I avsiktsförklaringen framträder ett parti som är djupt skeptiskt till islam och den utomeuropeiska massinvandringen. Men man utmärker sig också på ett annat sätt - genom sitt starka ställningstagande för Israel.
Gilla artikeln på Facebook
En ny massinvandringskritisk högervåg har sett dagens ljus i Tyskland. Ett sedan länge växande missnöje med det kristdemokratiska partiets vridning mot vänster, i kombination med de senaste månadernas intensiva integrationsdebatt och snabba opinionsvändning, har gett rejält med vind i seglen för de personer som pekat på det mångkulturella projektets orimlighet.
På det partipolitiska planet har det växande missnöjet bland annat fångats upp av den före detta kristdemokraten René Stadtkewitz. Efter 15 års medlemskap i Berlinfalangen av CDU uteslöts Stadtkewitz plötsligt av partiet i slutet av augusti i år. Anledningen var att han bjudit in den kontroversiella nederländska politikern Geert Wilders, ledare för det islamkritiska Frihetspartiet (PVV), till ett seminarium i Berlin.
I slutet av oktober slöt sig Stadtkewitz samman med ett par andra partiavfällingar för att starta Die Freiheit. Det nya partiet, som beskriver sig som ”borgerligt-liberalt”, delar betydligt fler gemensamma nämnare med det nederländska Frihetspartiet än bara namnet. I själva verket ansluter man sig direkt till den internationella ”allians för frihet” som Geert Wilders började bygga upp i somras. Alliansen ska fungera som nätverk av partier och gräsrotsrörelser modellerade efter PVV, med förgreningar i de västeuropeiska och nordamerikanska länderna. Den gemensamma nämnaren är motståndet mot islam och invandringen från den muslimska världen.
Die Freiheit, som är en av de första tydliga avknoppningarna från Wilders rörelse, lanserade nyligen sitt första partiprogram. Går man igenom de olika punkterna märker man snart att partiet till en stor del påminner om andra europeiska ”högerpopulistiska” partier. Byråkratin ska nedmonteras, skatterna ska sänkas, kärnfamiljen ska värnas. Det ska vara ordning och reda i skolorna och man ska ta krafttag mot brottsligheten. Ett totalt invandringsstopp från utomeuropeiska länder ska införas, ”åtminstone till man har hittat en lösning på integrationsproblemen”. Man ska ställa betydligt högre krav på invandrarna att integrera sig i det tyska samhället – asyl- och anhöriginvandringsmissbruk ska kraftigt beivras och ”integrationsvägrare” ska utvisas.
När partiet beskriver problemen med invandring och integration är det underförstått att det i första hand är invandrare från muslimska länder som åsyftas. Islam är ”i första hand en politisk ideologi”. Muslimska föreningar ska granskas och undervisande imamer ska tvingas skriva på kontrakt där de avsäger sharialagstiftning all legitimitet. Islamistiska organisationer ska konsekvent förbjudas och utlänningar som har samröre med sådana grupper ska fråntas sitt uppehållstillstånd. ”Vi motsätter oss med all kraft”, skriver man, ”en islamisering av vårt land”.
I sitt utrikespolitiska program har Die Freiheit ännu inte mycket matnyttigt att komma med, förutom att man vill att EU ska genomgå en demokratisk reform och att Turkiet ska nekas medlemskap i unionen. Här finns dock en punkt som sticker ut – om Israel. Israel beskrivs som ”en utpost för Västvärlden i Arabvärlden” – därför ”måste alla demokratiska länder ha högsta intresse av att Israel kan existera i fritt självbestämmande och säkerhet”. Israels rätt att existera ”går över huvud taget inte att diskutera”.
Det kan tyckas märkligt att ett tyskt parti som påstår sig representera det tyska folkets intressen så kompromisslöst tar ställning för en främmande regim i Mellanöstern att man till och med skriver in det i partiprogrammet. Anmärkningsvärt nog verkar man över huvud taget inte konsekvent tillerkänna det tyska folkets någon liknande odiskutabel hemortsrätt – åtminstone inte med samma storvulna termer som man använder sig av när man skriver om Israel. När det kommer till det tyska folket och den tyska kulturen tar man snarare hjälp av mer abstrakta begrepp som ”identitet” och ett slags ”inkluderande patriotism”. Det som i huvudsak ska värnas i den tyska kulturen verkar istället vara dess ”judisk-kristna rötter” – ett begrepp som har en kraftig bismak av amerikansk neokonservatism.
Det kan finnas många olika förklaringar till att man väljer att använda sig av en sådan ”Israelvänlig” strategi. I det här fallet kan förklaringen dock vara så enkel som att det är Geert Wilders som drar i trådarna. Wilders har själv en djup, personlig relation till Israel. I sin ungdom arbetade han i flera år i en israelisk moshav, och sedan dess har han varit en flitig besökare av landet. Under sin politiska karriär har han förespråkat en starkt Israelvänlig politik genom Frihetspartiet, som i stort sett är Wilders enmansshow. Och nog är det Wilders idé om Israel som ett slags fyrbåk för den västerländska civilisationen – som ett mikrokosmos för den nutida europeiska situationen, med det annalkande hotet från islam – som ekar även i Die Freiheits partiförklaring.
Som det ser ut nu beror Die Freiheits möjligheter att mobilisera en stor väljarbas i första hand på hur det styrande kristdemokratiska CDU väljer att agera i fortsättningen. Flera ledande kristdemokrater har de senaste månaderna försökt suga upp det växande antalet missnöjda genom att anamma en en hårdare retorik i invandrings- och integrationsfrågor. Ytterligare till höger finns fortfarande nationaldemokratiska NPD, som nu ska slås samman med likasinnade DVU. Men NPD verkar inte visa några tecken på att växa i popularitet, och röster höjs med jämna mellanrum för att partiet ska förbjudas helt. Även andra mer eller mindre radikala uppstickarpartier tävlar just nu om de mångkulturskeptiska väljarnas gunst – till exempel pro NWR, som understöds av österrikiska FPÖ.
Hur det går för Die Freiheit på federal nivå får vi veta först 2013, när nästa val till den tyska förbundsdagen förväntas hållas.
