Jag är kränkt, alltså finns jag

Kan svenska män bli kränkta och få skadestånd av DO, om de inte lider av något handikapp? Ingen vet, och därför behöver vi en tydlig människovärdeskala att hålla oss till, där gruppens potentiella offerstatus enkelt kan kontrolleras. Det föreslår den fristående nationalisten JONAS DE GEER, som tröttnat på den politiskt korrekta förljugenheten i frågan.

Det är nog bättre i Kina. Där råder åtminstone viss logik i den offentliga förljugenheten.
I det totalitärt politiskt korrekta västerlandet råder däremot akut mental och intellektuell oreda. På den “demokratiska värdegrunden” slinter och krockar den politiska korrekthetens funktionärer i en sorglustig slapstick.

Häromveckan var det muhammedanen som inte ville ta en kvinnlig arbetsgivare i hand då det stred mot hans religiösa övertygelse. Hon kände sig kränkt som kvinna, får man anta. Han fick inte praktikantplatsen och blev av med sitt aktivitetsstöd.

Då blev han kränkt. Som muslim. DO ryckte ut och mannen fick skadestånd. DO förklarade sig nöjd, med motiveringen att Sverige minsann var mångkulturellt och då måste man hitta andra sätt att visa varandra respekt än att skaka hand.

Det upplevde den homofile svenskkyrkoprästen Lars Gårdsjö som ett “slag i ansiktet” . Han har nämligen en kollega i Svenska Kyrkan som inte vill ta honom i hand.

Nu ska inte vanliga svenska människor få för sig något här. De kan nämligen per definition inte kränkas eller vara diskriminerade. I alla fall inte svenska män – om de inte är handikappade, såklart. Konservativa kvinnor kan egentligen inte heller känna sig kränkta; irriterande kärringar som inte begriper sitt eget bästa.

Nej, denna utstuderade, instititutionaliserade diskriminering av allt och alla som på något vis representerar det gamla svenska folket är nödvändig för frihetens och jämlikhetens, ja för demokratins skull.

Just det.

Varje anständig människa förstår ju att lagskyddad respekt bara gäller priviligierade minoriteter, dem som det historiskt sett varit synd om, som muslimer, hbt-personer, zigenare och kloka gummor. Judarna har varit så kränkta att de står i en kategori för sig.

Men ändå, för att inte ett löjets skimmer ska dras över “värdegrunden” krävs tydligare riktlinjer från våra myndigheter, en minoritetskänslighetens hierarki behöver ges en offentlig definition.

Det är alltså värre att inte respektera muslimsk sed än svensk jämställdhetsideologi, det förstår vi nu, men kan t. ex bögar kränkas av att islam är intolerant? Kan en turk kränka en kurd men inte vice versa eftersom de senare är minoritet i Turkiet? Vilken resp. status har de privilegierade grupperna i minoritetsväldet mångkulturen?

Vi behöver få en tydlig viktimologisk värdeskala att hålla oss till; normer för uppfostran och hyfs har ju blivit så härligt skiftande i det mångkulturella samhället.

OBS! Mannen på bilden ovan har inget med texten att göra.

Han är bara snäll och vill hälsa.

JONAS DE GEER