Kommer skolan bli ännu sämre?

Kolumn: Jan Tullberg

Publicerad 3 februari 2016 kl 18.13

Gilla artikeln på Facebook


Den senaste mätningen av elevernas kunskaper, Pisaundersökningen, visar framförallt på en rejäl försämring i den svenska skolan samt ett dåligt resultat jämfört med andra länder. Försämringen mellan 2000 och 2012 motsvarar nästan ett helt skolår. Frågan är om skolverket och politikerna har förstått varför resultatet blivit så uselt och nu vidtar åtgärder som förbättrar situationen eller åtminstone begränsar ytterligare försämringar. Artikeln analyserar först de uppkomna resultaten och kommenterar sedan nya regeringsförslag.

För att undersöka till hur stor del det totala svenska fallet som orsakas av invandringen kvantifierar en rapport författad av Gabriel Heller Sahlgren (från Institutet för Näringslivsforskning) två influenser. Invandrargruppens prestanda försämrades än mer än de svenska elevernas, vilket förklarar 18 procent av den totala försämringen. Den andra invandrareffekten är att invandrarna genom fortsatt hög invandring nu blivit en större grupp. Att denna svagpresterande grupp blivit fler jämfört med den svenska gruppen förklarar 11 procent av försämringen. Men dessa två ”mekaniska” effekter på tillsammans 29 procent är knappast hela försämringseffekten av invandringen. Den tredje effekten, en indirekt effekt på de svenska eleverna, är dock svårare att kvantifiera.

Varje person med undervisningserfarenhet är medveten om effekten av en svag grupp i klassen. Läraren tvingas vid någon punkt att driva en uppdelning så att en del av lektionen riktas mot dem på normal kunskapsnivå och en del mot eftersläntrargruppen. Situationen kan vara att de flesta kan multiplikationstabellen och behöver nya uppgifter och instruktioner, medan andra måste träna multiplikation ytterligare för att kunna tillgodogöra sig nästa steg, då kunskap ofta är kumulativ. Resultatet blir att normalgruppen får kanske 70 procent av lektionstiden istället för 100 procent, vilket leder till en sämre kunskapsinhämtning.
Det är närmast självklart att en negativ förändring i elevsammansättning har en avsevärd effekt på de andra eleverna.

Vad gäller svenska för invandrare anses det självklart att blandade grupper med analfabeter och akademiker är en ineffektiv undervisningsmodell, då undervisningen blir för elementär för en del elever och för avancerad för andra. Lösningen individuell undervisning är inget reellt alternativ – en minut och 20 sekunder per elev per lektionstimme är rimligtvis den allra sämsta modellen. Men när det gäller skolelever så uppfattas dessutom sammanhållna klasser som ett av guds bud och nivågruppering som en synd. Den svenska skolan är i hög grad en fusion mellan en vänsterdogm och en liberal dogm. Enligt den första dogmen så blir alla lika om man förnekar olikhet och elever med olika kunskaper sätts i samma klass; detta delvis genom att de duktiga eleverna fungerar som föredöme och inspirerar de mindre duktiga. Jämlikhetsfostran ses som viktigare än kunskapsinhämtning och själva distinktionen mellan kunskap och okunnighet kan ses som en social konstruktion som deformerar dem som placeras i en grupp med lägre kunskaper.

Många liberaler, i Gunnar Heléns fotspår, är också motståndare till den gamla auktoritära skolan. Det finns ett liberalt motstånd mot att individer buntas ihop till grupper, utan var och en anses ha sin speciella personliga relation till exempelvis matematik. Den svenska kompositionen blir att hålla ihop en klass med olika undervisningsbehov och hoppas att läraren simultant skall överföra kunskap på 30 separata individuellt anpassade kanaler. Dessvärre blir undervisningen bara stundtals på en nivå som passar varje elev. Ju större spridning inom klassen desto mindre tid undervisar läraren på en nivå som passar den enskilde eleven hyggligt.

Fallet i invandrares resultat är så stort att det inte bara kan förklaras med svaga nyanlända elever, utan invandrarelever som är födda i Sverige måste också ha presterat sämre. Denna indirekta effekt av ytterligare invandring på invandrarelever fångas upp i den första mekaniska variabeln, men endast den tredje invandrareffekten fångar upp att också svenska elever blir uttråkade och går på halv maskin. Den effekten på svenska elever bör inte ignoreras. De svenska eleverna är inte lika utsatta som invandrarelever för indirekta effekter av nyanlända, men de är många fler vilket påverkar totalresultatet med kanske ytterligare 10 procentenheter. Men redan de mekaniska effekterna på 29 procent är en hög siffra. Integration utpekas ofta som en lösning på problem med invandring, men de undervisningsproblem som skapas av invandring minskas inte genom en ökad integration då detta bara förvärrar problemet genom att fler fungerande klasser får en problemgrupp som ställer ökade krav på lärarens uppmärksamhet.

Den andra stora negativa effekten på skolresultaten är kulturförändring från pluggskola till ”progressiv pedagogik”, även kallad flumskolan. Den är en produkt av ideologi, men också av bekvämlighet. De nya lärarna har sämre kunskaper och är mindre intresserad av de ämnen de skall undervisa i vilket gör dem mottagliga för idén att de istället uppnår ett speciellt och listigt kunnande om undervisningsteknik. Som Inger Enkvist förtjänstfullt framhåller (Neo 2015, #4) så är dock den nya pedagogiken mer att se som en postmodern berättelse än en evidensbaserad utvärdering av olika undervisningsmetoder. Dessa brister hindrar inte skolsystemet från att satsa reservationslöst. Lägre kunskapsambitioner gör skolarbetet lättare och låga mål kan ge positiva känslor av måluppfyllelse för både lärare och elever. Många föräldrar tilltalas av lägre krav på ett föräldraansvar för att läxor blir lästa. Det bedöms som viktigt att skolan inte blir ”jobbig” för vare sig föräldrar, elever eller lärare; den ”progressiva pedagogikens” starkaste lockelse är lättjan.

Gustav Fridolin visar i en artikel (SvD 23 december 2015) inga tecken på insikter och problemförståelse. Ett centralt mål för utbildningsministern är att prioritera jämlikhet. Av detta följer implicit att kunskapsmålen blir nedprioriterade då det är betydligt lättare att uppnå jämlikhetsmål genom att sänka de dugliga eleverna och skolorna än att höja de dåliga. Ett sätt att agera är att ta bort närhetsprincipen, att eleverna i hög utsträckning går i den skola som ligger närmast. Enligt ministern gäller att: ”Närhetsprincipen inte längre kan hållas för helig”. En inspiration till detta är förmodligen det amerikanska bussningssystemet då elever från ghettoområden skickades till förorten och tvärtom. I Västerlandet är ett flertal intressenter fokuserade på att öka jämlikheten, men i världens ”tigerekonomier” är intresset för lågpresterande pedagogikskolor högst begränsat. Under året 2015 kom ytterligare 70 000 asylsökanden barn och ungdomar till Sverige. Om de nya invandrarna sprids ut över i stort sätt alla kommuner och skolor, vilket är regeringens målsättning, så ökar den negativa indirekta effekten kraftigt för de svenska eleverna. De dåliga resultaten kommer att försämras än mer.

Fridolin skriver hänfört om de ”nödvändiga specialpedagogiska verktygen”. Trots erkännandet: ”den svenska skolan har hittills misslyckats med att individualisera undervisningen” drar han inte slutsatsen att denna policy bör överges, utan föreslår istället nya satsningar på pedagogikspåret: ”Du behöver samma specialpedagogiska verktyg oavsett om du skall möta nyanlända eller barn med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar”.  Några elever måste rimligtvis få mindre lärarstöd när skolverksamheten riktas om till att bli alltmer som hjälpklasser för svagpresterande.

Inne i skoletablissemanget finns många som förespråkar att kunskapsöverföring skall ersättas med fostrande till skolans nya ideologi. Detta kallas märkligt nog för att bli ”normkritiskt”, men det är en missvisande beteckning som bättre beskrivs med termen ”nynormativ”. Eleverna skall inte lära sig kritiskt tänkande att användas mot det som predikas. Istället skall de nya normerna dunkas in med mer auktoritär kraft än i den gamla pluggskolan. ”Progressiv pedagogik” blir inte bara en kontroversiell metod utan en frälsningslära.

Ett av politikernas misstag är att stödja kraven att på sikt skall alla lärare vara ”behöriga”. Pedagogikutbildningen bör inte ses som en kvalifikation utan som ett befästande av populära fördomar som styr bort från kunskapsskolan. Sverige har nu en regim som inte förstår vare sig invandringens eller flumpedagogikens förödande effekter för den svenska skolans prestationer. Det är illa – och på väg att bli än värre.

JAN TULLBERG

Jan Tullberg är författare och docent i företagsekonomi. Han är upphovsman till boken Låsningen: En analys av svensk invandringspolitik som kom ut 2014. Fler texter av Tullberg finns att läsa på hans hemsida.


Få våra viktigaste nyheter

Gör som tiotusentals andra svenskar och följ Fria Tider på Facebook!

Nyheter från förstasidan

Ekonominyheter

Färre än någonsin oroliga för ekonomin

Belånad men trygg.. Svenskens ekonomiska självförtroende är på topp, visar nya siffror.0 


Antiwar.com

Utrikespolitiska nyheter med fokus på icke-interventionism.