Konsensuskulturens fula baksida

Publicerad 12 juli 2016 kl 17.58

Kolumn. När svenskar vill beskriva landets konsensus så hävdar många att det är den kloka medelvägen som lockar självständiga och reflekterande individer. Den beskrivningen överdriver det rationella, det måttfulla och det personliga, skriver Jan Tullberg.

Gilla artikeln på Facebook

Konsensus har en konservativ klang. Den associeras lätt till att man röstar för omval till styrelsen och tillstyrker utredningens förslag. Men situationen behöver inte vara låst utan kan istället befästa en dynamik. En ny konsensus kan skapas om majoriteten kontinuerligt anpassar sig till etablissemangets påbud vare sig de verkligen delar de nya åsikterna eller inte. I den svenska modellen drar förändring och extremism lätt med sig den konflikträdda majoriteten.

Vad förändrargruppen behöver som argument är att nya förslag kan presenteras som omtanke för en utsatt grupp, en grupp i underläge. Utifrån den beskrivningen kan sedan anklagelser formuleras och de anklagade kommer att vara väldigt benägna att anpassa sig för att slippa ytterligare anklagelser. Enligt denna offermaktordning finns ett företräde för politiska grupper som är fåtaliga men ändå har möjlighet att föreslå nya åsikter som snabbt kan bli accepterade. Det kan låta lite bisarrt, men låt mig illustrera.

Vice statsministern Margareta Winberg fick i ett TV-program frågan hur det kom sig att riksdagen, som ju enligt de feministiska teoretikerna är en del av ”den patriarkala könsmaktsordningen”, accepterade den utredning, SOU 2004:121 som Winberg initierat, i vilken denna könsmaktsordning avslöjas och angrips. Har patriarkatet abdikerat? Har alla riksdagsmän blivit radikala feminister? Det ansåg inte den feministiske ministern: parlamentarikerna röstade som de gjorde för att de inte hade läst rapporten! – Etablissemangets engagemang för eller emot patriarkatet var begränsat. Det var mer ”vi håller med dessa extrema och hysteriska kvinnor så att vi får lugn och ro”.

Beslutet 1975 att Sverige skulle bli en multikulturell stat togs enhälligt och utan debatt av en sovande riksdag. Det tycks inte överdrivet att säga att Sverige saknar en intellektuell politisk debatt, utan inskränker sig till de frågor, ofta av låg dignitet, där partierna differentierar sig mot varandra. I andra större frågor är alla överens, men kan skilja sig något i intensitet. Nästan alla svenskar ser sig som miljövänner, men vissa lägger 5 procent personligt engagemang i detta, andra 50 procent. Det är sällan det finns två tydliga positioner, utan ofta bara de ljumma som stegvis övergår till de varma.

Det finns två mentaliteter som stöder homogeniseringen av åsikter. Den ena handlar om social konformism den andra om intellektuell konformism. I ett globalt perspektiv hör den sociala konformismen i Sverige nog till de starkare; kanske Japan, men få andra, ligger på vår nivå. I många andra länder är det många som eftersträvar att sticka ut; man kan avvika en del från den dominerande uppfattningen i gruppen utan att bli uppfattad som egendomlig. Den intellektuella konformismen mot avvikande åsikter hänger ihop med den sociala konformismen. I Sverige handlar mycket om att lägga fram en salomonisk lösning. Den blir ofta huvudsakligen en diplomatisk kompromiss där alla lockas att se något av sina åsikter. Den förste som föreslår den lösning som andra senare instämmer i uppfattas som vinnare. Att argumentera för sin åsikt och mot en annan kan kallas ”polarisering”, vilket anses dåligt.

I mer individualistiska kulturer är det ofta den som drivit en åsikt ensam mot flera motståndare som ses som vinnaren. Hon har haft en huvudroll och om hennes åsikt avancerade från hopplös till tänkvärd, så har hon uträttat en retorisk och intellektuell prestation även om de andra inte helt övergått till hennes uppfattning.

Den intellektuella konformismen har också en mer extern förklaring. Många frågor är svåra att analysera på egen hand. Det är betydligt lättare att bedöma ett resonemang där en person argumenterar med en motståndare som har en annan åsikt och genomtänkta argument. Innan man själv fått emotionella bindningar till en bestämd åsikt kan man se den testas och jämföras med en antites. Men om debatten är ensidig är det svårt för medborgarna att inta en kritisk ståndpunkt då man inte direkt kan jämföra med ett utvecklat alternativ, utan man måste själv bygga upp ett sådant kritiskt resonemang från ax till limpa. Detta blir oftast inte av, utan personen accepterar den enda åsikten såväl i en demokrati som i en diktatur. Likheten är frapperande och generande.

Det finns likheter mellan politiska val och bedömningen av vetenskapliga teorier. En del talar för en viss teori, men det finns också en del anomalier. Teorin förklarar inte allt och det finns både teoretiska brister och svagheter i empirin, men den som väntar på den perfekta teorin får kanske vänta i evinnerliga tider. Det rimliga blir att jämföra fördelar och nackdelar med en konkurrerande teori och sedan välja den med bäst netto. Val till ett parlament följer samma logik, man väljer att rösta på ett speciellt parti trots att det har vissa brister, därför att det bedöms som mindre dåligt än de andra partierna.

Under en politisk debatt skall den ena företrädaren belysa fördelarna med sitt parti och nackdelarna med det andra partiet, och det senare partiets företrädare har en spegelvänd uppgift. Ett problem är att de två parterna väljer frågor där de tror sig ha en fördel, så frågor de är överens om blir inte berörda. Den politiska debatten kan bli ett torftigt tragglande om ”förtroende” och ”ansvar”. I många frågor enas partierna om en ”bred uppgörelse” och centrala sakfrågor försvinner ur debatten.

De viktiga frågorna kan drabbas av en kartellöverenskommelse mellan partierna. Precis som företag söker tillfredsställa konsumentens vilja genom att presentera sina olika modellalternativ, och tala lågt om de möjligheter som de inte erbjuder, försöker politikerna hålla sig till några frågor och undvika andra. Det går lättare att locka väljarnas sympatier om valen är relativt trivsamma och odramatiska i sina konsekvenser. Väljaren kan mycket väl tycka det är skönt att delegera svåra val till politikerna. Men politikerna kan också vilja smita ifrån svåra val så dessa överlåts till myndigheter vilket minimerar krokben för politikerns karriär. Politikerna är därför inte ärliga i att beskriva sina val med relevanta skäl och är tacksamma om en del frågor helt kan undvika belysning.

I många frågor finns det bara en standardåsikt och det är svårt för en nyfiken väljare att få reda på vilka motargumenten är. Många är dock missnöjda med endast en slutsats utan vill höra hur diskussionen förts när beslutet övervägdes. Sverige förde under många år inte någon försvarspolitisk debatt. Så plötsligt gick larmet; politikerna enades om att man tyvärr önsketänkt. Snabbt förhandlade man fram en ny försvarspolitisk uppgörelse 2015, men för att spegla en helomvändning var beloppen påfallande små. Politikerna var enade igen och en debatt stoppade innan den kommit igång.

I invandringsfrågan sker ett liknande skenskifte. Den införda ”pausen” påstås vara en tillnyktring från den tidigare ”naiviteten”, men inget egentligt skifte i regelverket har skett. Synen på asylrätt har inte ändrats och invandringen fortsätter på löpande räkning. Skillnaden är att man nu hoppas att det inte kommer lika många migranter eftersom välkomnandet blivit mindre entusiastiskt.

Den bristande intellektuella debatten mellan politiker och mellan journalister gör att väljaren inte får tillgång till några argument mot de radikala förändringar som genomförs genom de små stegens tyranni. Politiker och journalister ägnar sig inte heller åt någon analys värd namnet. Media har fullt upp med de banala aspekterna: Lyckas kommunikationen för parti A? Är politiker B på väg att avancera? Den politiska byråkratin genomför en strid ström av justeringar mot de brister som ”alla” är överens om och som kan åtgärdas utan någon egentlig debatt. Etablissemanget trivs bäst med en minimal debatt och helst i slutna rum.

Demokratin i Sverige behöver folkomröstningar för att få en debatt i de viktiga frågorna. Det behövs också reella blockskillnader så att väljarnas preferenser får ett genomslag i politiken. Orsaken till den misslyckade politiken ligger till stor del i att en normal demokratisk debatt har tystats och folkviljan ignorerats. Konsensusen i Sverige är inget att vara stolt över, utan något att skämmas för.

JAN TULLBERG

Jan Tullberg är författare och docent i företagsekonomi. Han är upphovsman till boken Låsningen: En analys av svensk invandringspolitik som kom ut 2014. Fler texter av Tullberg finns att läsa på hans hemsida.


Få våra viktigaste nyheter

Gör som tiotusentals andra svenskar och följ Fria Tider på Facebook!

Nyheter från förstasidan

Ekonominyheter


Antiwar.com

Utrikespolitiska nyheter med fokus på icke-interventionism.