”Låt inte Fukushima bli en seger för de gröna”

Liksom en frikyrkopastor som gläds över domedagen utropar den gröne bloggaren Pierre Ringborg i triumf den 12.3: ”Det tog inte många dagar då jag skrev om kärnkraften innan det smällde till i Japan med både jordbävningar och tsunami. Det visste jag att  något skulle hända.”

Hela jordklotets reportrar stirrade på det stackars kärnkraftverket i hopp om att snart få se något litet rökmoln – med lika stora ögon som när de stirrar på skorstenen i vatikanstaden när det är påveval. Tabloiderna Bild och Blick (Tyskland och Schweiz) fortsatte in i april, när haveriet var under kontroll, att flämta om sitt ”super-GAU”. Den  enda kända mänskliga skadan vid denna tidpunkt var brännskador på fötterna hos tre arbetare som fått hett reaktorvatten i stövlarna. Svenska Dagbladet drog sitt strå till stacken. De flesta, som bara läser rubrik och ingress, fick intrycket att Fukushima var en katastrof med konsekvenser över hela världen:

Rubrik 21/3: ”Japansk radioaktivitet i Sverige”. Men i brödtexten framgår att mängden är försumbar.

Rubrik 27.3 ”Fler misstror kärnkraften”. Men i brödtexten visar det sig att en grupp på 82 procent av de tillfrågade har oförändrat förtroende för kärnkraften.

Rubrik  28.3 ”Hög radioaktivitet i vattnet”. Det vatten man syftade på visade sig vara havsbassängen framför en trasig reaktor som man denna dag spolade med stora mängder vatten. Trodde SvD att radioaktiviteten i det vattnet skulle sjunka?

Rubrik 31.3 ”Radioaktiv jod skyhög i Japan” Samma vatten, samma strålningskälla, samma nyhet en gång till!

När det gäller Fukushima var Sverige långt ifrån värst. De samvets-masochistiska tyskarna briljerade. Alla TV-kanaler ansträngde sig för att hålla med de gröna om hur farlig kärnkraften plötsligt har blivit. Ett ”vetenskapligt” reportage på RTL7 kunde innehålla fyra kärnkraftsmotståndare som balanseras av en inklippt expert som får svara på en enda teknisk fråga, så att bara en av tio gröna skräckhistorier blir bemötta. För att tittarna inte skall bli förvirrade fick experten en tydlig skylt framför sitt namn med texten ”Atomkraftsförespråkare”. Tyskarnas löjliga förbundskansler svängde 180 grader från den politik hon gått till val på och beordrade stängning av sju reaktorer.

Schweizarna gäspar men Schweiziska media trattar efter tyske storebror. Bild:s huvudrubrik en dag i mars ”Redan 5000 döda!” illustreras med den gulsvarta strålvarnings-symbolen, trots att ingen enda av de döda hade dött av strålning. De ledande damerina i den schweiziska regeringen kollapsade snart och slog till med ett moratorium på kraftverksmodernisering. Beslutet togs som rent ministerstyre utan att parlamentet eller ens den övriga regeringen hann informeras.

Men vad handlar alltihop om? Bo Eriksson, MP:s gruppledare i Trollhättan: ”Konsekvenserna av en härdsmälta med åtföljande utsläpp av strålning och giftiga radioaktiva ämnen såsom plutonium kan gör stora landområden obeboeliga i många, många generationer. Dödsfallen inträffar inte bara i explosionsögonblicket utan sker i många generationer framåt. Plutonium som ett av de allvarligaste hoten har en halveringstid på, beroende på isotop, mellan 24 tusen år och upp till 80 miljoner år. Observera då att efter den tiden har strålningen halverats, inte att den är ofarlig. Skillnaden mellan 24 tusen år och för evigt borde vara hårfin även för kärnkraftsindustrin.”

De gröna tycker inte att jämförelser skall göras mellan dödstalen vid tsnunamiöversvämningar, flyg- och fartygsolycker och dödstalen vid atomkraftsverksolyckor. Andra olyckor går inte att undvika menar man, men kärnkraften behöver vi inte använda. De har fel. Man kan visst undvika följderna av en tsunami. Man kan begränsa bosättningen i kustnära områden, man kan skydda hamnstäderna genom att bygga väldiga vallar och slussar. Även flygolyckor kan undvikas. Ingen är tvungen att varken flyga eller åka färja. Regeringarna kan skapa ännu strängare säkerhetsregler för flygplan och båtar. Men det gör man inte, eftersom det inte behövs. Vi nöjer oss nämligen med dagens säkerhetsnivå eftersom vi accepterar att livet per definition är livsfarligt. Det enda som är säkert i våra liv är döden. Människan skyddar sig instinktivt mot faror. Men hon gör också en avvägning mellan den enskilda faran och den livskvalitet som hon måste avstå från om faran skall undvikas.

Vad gäller strålning kan mångfalden av mätenheter skapa oro. Den som tidigare oroade sig för en Curie överskattar möjligen faran med en Becquerel – om han inte vet att det går 37 miljarder Becquerel på en Curie. Man kan skrämmas genom att blanda mikro- milli och nanoenheter av ondskefulla enheter som Röntgen, Rad, Rem och Gray, med samma allvarliga min som om man talade om de sju dödssynderna. Och eftersom det hos syndare mer är syndens art än antalet tillfällen som avgör glömmer man ofta bort att knyta strålningen till tiden. När halveringstider är i omlopp, som i Trollhättan, nämns gärna sådana som går utöver mänsklighetens historia. Plutonium ägnar sig extra bra för detta. Beroende på isotop halverar sig plutonium på mellan 45 dagar (Plutonium 237) och 80 miljoner år (Plutonium 244). Plutonium förekommer i naturen men en stor nedsmutsning med Plutonium kan skapa långvariga problem. Men bara lokalt. Den extremt höga atomvikten hindrar nämligen utbredningen. Och om radioaktiva ämnen hamnar i havet blir de snart förtunnade till ofarliga koncentrationer.

Ofarliga – men vad är ofarligt? I Tyskland är det officiella gränsvärdet för dricksvatten 370 Bequerell per liter. Medan gränsvärdet för japanska bebisar är 100 Bequerell per liter. Välj själv! Och döm om trovärdigheten när just tysk TV slår larm om strålning i Tokyo p.g.a. att man i  dricksvatten därvid kommit upp  i 210 Bequerell per liter.

Vissa av de kalium-atomer (Kalium 40) som vi har i kroppen är radioaktiva. Deras aktivitet i kroppen är ca. 5000 Bequerell. Det innebär att 5000 atomkärnor sönderfaller per sekund med utsändande av gamma- och betastrålning. Hu! Och Kalium 40 är bara en av våra kroppars strålande byggstenar.

Frågan borde inte vara vad som är ofarligt utan vad som är farligt. De officiella gränsvärdena för strålning är skrivbordsprodukter från myndigheter som för allt i världen inte vill framstå som oförsiktiga. Eftersom strålningsolycker inträffar så sällan finns så lite erfarenhet att man för säkerhets skull fastställer gränsvärdena enligt principen ALARA (As Low As Reasonably Achievable). Den genomsnittliga årliga stråldosen i Schweiz är 4 Millisivert. I landets alper däremot, där radon förekommer i naturen, kan strålningen vara upp till 150 millisivert per år. Detta sätter ett nytt perspektiv på larmrapporter som den från  24/3 i nätupplagan av Focus: ”Tre kraftverksarbetare i Fukushima bestrålade – de utsattes för 180 Millisivert”.

Kärnkraftverk kan förvisso, liksom andra energikällor, utgöra en fara för sin personal och för de omkringboende.

Det schweiziska Paul Sherrer-Institutet (PSI) följer sedan 1970 alla större olyckor som har inträffat i samband med utvinning av energi. Deras databank Ensad är världens största och ger besked om vilka skador som respektive metod orsakar per år och producerad Gigawatt – räknat både i pengar och människoliv. Du kommer aldrig att höra någon av de grönas professorer referera till statistiken från PSI. Den visar nämligen att oro för atomkraftens farlighet inte kan kombineras med rationellt tänkande.

Statistiken bekräftar en del av mina fördomar:

- Gemensamt för kärnkraft, kol, vattenkraft, gas eller olja är att farligheten till största delen beror på var någonstans kraftverket står. Vattenkraftverk t.ex. är livsfarliga i de länder som moderatregeringens asylsökande ingenjörer härstammar ifrån. Byggherrarnas inkompetens och korruption därstädes gör att dammarna byggs så dåligt att de rasar titt som tätt, med bortspolning av hela städer som följd. Vattenkraften i våra länder, däremot, är en av de säkraste energikällorna.

- Kolkraft är totalt sett den farligaste energiformen. Tiotusentals gruvarbetare omkommer i utomeuropeiska länders kolgruvor varje år. Nära därefter i farlighet kommer olja och gas.

- Säkrast av alla sätt att skapa väsentliga mängder energi är kärnkraft. I västvärlden har kärnkraften ännu inte skördat ett enda dödsoffer.

I kraftverket ”Vladimir Iljitsch Lenin” i ukrainska Tschernobyl inträffade världens hittills enda dödliga kärnkraftolycka. Tjernobyl orsakade enligt Förenta Nationernas 20-åriga studie totalt 56 dödsoffer. I sin 600-sidiga rapport från 2006 extrapolerar FN-forskarna dessutom att så många som 9’000 personer på norra halvklotet kan ha fått cancer p.g.a. Tjernobyl, utan att veta om orsaken. Läkare utan gränser (för sitt profileringsbehov) kom upp i 33 000. Dessa siffror skall ses mot bakgrund av att den totala cancerdödligheten på samma halvklot under samma tid var 750´000´000 människor. De vildaste överdrifterna ger alltså en risk på 0,000044 vid en olycka i Tjernobyl-klass.

För övrigt bör nämnas att reaktorn i Tjernobyl var av en militär typ, en grafitreaktor främst avsedd för framställning av atombomber. Paul Seamann, 51 (www.paulseaman.eu) arbetade i Tjernobyl under nio år efter olyckan där. Olycksorsaken var enligt Seaman att civila vetenskapsmän i anläggningen,  p.g.a. militärt hemlighetsmakeri, inte var fullt informerade om hur reaktorn fungerade. De snabbstängde reaktorn som del av ett experiment. Inom några sekunder reagerade härden aggressivt, en okontrollerad kedjereaktion uppstod och orsakade en explosionsartad brand. Det hela liknade en s.k. ”dirty bomb” och det som hände i Tjernobyl kan inte inträffa i reaktorer av normal typ.

Men Paul Seaman arbetade för 10 år sedan som PR-man åt kärnkraftsindustrin. Varför skall vi tro honom? Han får svara själv: ”Om det handlade om pengar kunde jag skriva en bok med titeln ”Atomlobbyn och dess lögner”. Sådana böcker säljer bra men i mitt fall skulle en sådan bok ha varit en lögn. Jag förstår inte varför Greenpeace, en organisation som omsätter mångmiljonbelopp på sina anti-kärnkraftskampanjer skulle vara trovärdigare än jag? Greenpeace tillhör sedan länge etablissemanget.”

Men även den som vill använda Tjernobyl som måttstock för ett framtida europeiskt ”Super-GAU” måste erkänna att skadorna är lokala och tidsmässigt begränsade. De flesta dödsoffren av kärnkraftsolyckor har orsakats av massmedias skrämselproffs: Tiotusentals gravida kvinnor i öst- och västeuropa aborterade bort sina barn efter Tjernobylkatastrofen - helt i onödan.

Massmedias larm och berättelser om missbildningar har senare tillbakavisats av världshälsoorganisationen WHO. Varken i Ukraina eller någon annanstans hade missbildningarna ökat statistiskt signifikant efter Tjernobyl.

Den som vill klaga på Kina för att de bygger ut sin kärnkraft bör hålla ett annat tal på 750 i minne – 750´000 är antalet kineser som varje år möter en tidig död p.g.a. luftföroreningar som orsakas av fossilbränslen.

Rent konkret är härdsmältan det värsta som kan hända i ett kärnkraftverk. Brännstavarna går igenom reaktorbotten och förstör grundvattnet i området. Då skall först flera oberoende kylsystem vägra fungera. Tredje generationens milor (som nu byggs i Frankrike och Finland) kan hålla inne en hårdsmälta även utan kylsystem. Vad vi faktiskt har sett i Fukushima är att en ett av världens äldsta och sämst underhållna kärnkraftverk klarade en ordentlig jordbävning. Därefter inledde kraftverket inledde sin planmässiga nedstängning. Först i och med tsunamivågen en halvtimma senare uppstod problemen – när kylningen av dieselgeneratorerna blockerades.

I Japan talar man varken om utvecklingsmoratorium eller nedlägging av kärnkraften. Japanerna i allmänhet är förvånade över paniken i Europa.

En ung indisk kärnkraftsingenjör under utbildning på ETH i Zürich sade häromdagen: ”Fukushima var föråldrat och dåligt underhållet. Jag vill arbeta för teknologiska framsteg, så att ingenting sådant skall kunna inträffa i mitt fosterland.” Och det vore väl för trist om mänsklighetens industriella utveckling skulle behöva förklaras misslyckad, eftersom vi inte klarar av att bygga bättre kylsystem till våra kraftverk.

De rödgröna
Vi européer behöver inte oroa oss för varken jättejordbävningar eller tio meter höga slamvågor. Men vi har andra problem. Vi måste försvara oss mot de gröna. Därför vill jag nedan skissa en kritisk bild av dessa och hjälpa läsaren förstå vad det hela rör sig om, ur deras synvinkel.

1. Besättning
Naturligtvis skall vi vara försiktiga med naturen. Det är vi också, med eller utan oärliga olyckskorpars kraxande. Och att tillhöra de gröna har inte heller särskilt mycket med naturen att göra. De personer som driver den organiserade grönheten är oikofober, personer med ett patologiskt ogillande mot den egna formen av mänsklighet. Man känner igen mönstret från Are Waerlands beskrivning av trollen – trasiga människosjälar som sjunkit nedåt i en gemenskap där alla saknar något. Trollen kan trolla men de har ingenting som vi behöver. De saknar däremot det viktigaste vi har – nämligen lyckan. Deras drivkraft är avundsjukan mot oss runtomkring och mot olika klassfiender. Deras glädje är skadeglädjen och de ser på oss andra ungefär som vi ser på karaktärerna i ”Solsidan”.

Den gröna strategin liknar de rödas. När de sistnämnda skulle förstatliga produktionsmedlen sökte de stöd i arbetarklassen. När det blev uppenbart att arbetarna inte gick att lura hittade de röda nya klienter, i form av kringdrivande afrikaner och muslimer. De gröna, med sina minkar och grisar, är inte lika lyckligt lottade när det gäller allierade men grundtanken är densamma.

Engagemanget är alltså i grunden negativt men genom miljöintresset har den gröne hittat någonting att företräda. Utan den hotade miljön hade det ju inte funnits något offer för de arbetsamma villaägare och volvoförare som dessa surpuppor har vigt sina liv åt att sätta på plats.

Djuren och naturen spelar samma roll som arbetarklassen och invandrarbefolkningen – påstådda offer som skall exploateras. Men inte bara pandor och grodor behöver skyddas – med hjälp av påhittiga akademiker kan i stort sett hela planeten förklaras vara under attack av intet ont anande herr Olsson och herr Svensson.

2. Alllianser
Själva partipolitiken i det gröna hörnet sköts av folk från urvänstern. I den svenska riksdagen har MP och V röstat likadant i så gott som alla frågor och det är nog likadant på de flesta ställen.

Europas gröna arbetar inte ensamma. Den politiska grenen backas upp inte bara av ”white-critical media” utan även av en hel näringslivssektor. I begrepp som ”cleantech” kan nästan vilka företag som helst samlas upp. Det viktiga är att företaget antingen är starkt beroende av politiska beslut eller att det säljer något som är oanvändbart annat än under förhållanden med extremt dyr energi. Här i Schweiz omfattar ”Cleantech-gruppen” 168 företag – från energiföretag som inte framställer någon energi (Alpha Solar Project, Climate Art, Cosmoenergy, MyClimate) till mediekoncerner. Politikerstyrda organisationer som elverk, gasverk och vattenkraftverk är företrädda – politiker använder gärna abonnenters och skattebetalares pengar för att ”påverka” varandra.

Ringier-koncernen, (den schweiziska mediakoncernen i Cleantech-gruppen), distribuerar en annonsfinansierad bilaga vid namn ”SI Grün”. Redaktionens stridsrop är ”100% grön och 100% lifestyle”. Vad SI Grün och dess annonsörer lär ut är hur man lever ekologiskt, utan att fördenskull avstå från någonting. Utom det mesta av sina pengar förstås. Bland vinnarna finns lycksökarföretag i energibranschen – sådana som kommer att sälja många aktier men aldrig producera en watt. De allra största vinnarna är vindsnurre- och solpanelstillverkarna, vars svindyra utrustningar förfular naturen för att producera obetydliga mängder energi. Förlorare är arbetare och andra skattebetalare som med miljard efter miljard får subventionera en symbolisk energiproduktion som bidrar med några promille av energibehovet.

Två huvudgrupper förbinds av gemensamma intressen.

- Den första gruppen är ute efter pengar. Detta är statstjänstemän, politiker och den typ av företagare som inte kunnat hävda sig med kunskap och produktivitet. Istället för att arbeta med någonting vettigt pratar de fram lagar och avgifter som tvingar hushållen att hålla dem själva, deras företag, deras departement och deras kampanjorganisationer under armarna.

- Den andra gruppen är ute efter makt. Detta är urvänstern och dess allierade inom massmedia. Efter Sovjetunionens fall behövde de ett nytt varumärke för sin samhällsfientlighet, nästahat och moralism. När avundsjukan under blodröda fanor inte längre lockar kompletteras sortimentet med gröna blommor men den praktiska politiken är densamma som förr. Ingenting konstigt med detta – även General Motors har ett tiotal ”nameplates” i form av olika märken på likadana bilar som säljs med olika reklambudskap till olika konsumentkategorier.

3. Produkt
Som sagt, det handlar om människor, inte om natur. Vad det grönröda prästerskapet säljer är inte miljövänlig elström. Här säljs frälsning. Och syndare finns det gott om. Redan på dagis får våra barn veta i detalj att varje människa i industriländerna utgör en belastning för en harmonisk planet. ”Vi” äter för bra, kör för bra bilar, värmer våra hus för mycket -  medan de svarta i Afrika får hålla tillgodo med en brödkant. Skuldkänslor och existenstvivel byggs på i skolan och fortsätter i bakgrundspropagandan. ”Vi” lever inte på ett hållbart och uthålligt sätt, ”vi” förbrukar råvaror och energi som om vi hade tre jordklot att plundra. Pessmism, oro och framtidstvivel produceras på löpande band.

Som i alla expansiva religioner skall människan dras in med hull och hår. Den gröna prästen kräver den gröna mönstermänniskan. Ett sådant helgonväsen livnär sig vegetariskt och förflyttar sig uteslutande med cykel, buss eller tåg. Han eller hon sorterar sitt avfall, lever koldioxid-neutralt, köper bara grön elström och fair-trade-produkter, varken röker eller dricker, joggar i timtal varje vecka och agerar HBT-neutralt, genusmedvetet och u-landssolidariskt.  Kraven för godkänt betyg är så höga att de flesta av oss har misslyckats redan efter ett par minuter på morgonen.

Svenskens skuld ackumuleras med alla andra produktiva nationers. De fiffiga gröna profeterna kan rada upp dödsoffer som fyller virtuella kyrkogårdar.

- de gröna läkarnas 33 000 döda till följd av katastrofen i Tjernobyl

- de 10 000 japanska tsunami-döda som pressen nämner under  rubriker som innehåller ordet Fukushima

- de tusenden som avled av hudcancer till följd av det ozonhålet, som berodde på drivgas från mänskliga sprayburkar och kylskåp (vilket gashål senare visade sig vara inte bara naturligt utan dessutom ofarligt och som sedermera inte hörts av)

- även träd kan dö, även om de inte brukar begravas. Om det nu överhuvud finns några kvar efter den akuta skogsdöden som härjade i början av 90-talet. Skogsdöden har sedan dess försvinnit i medieglömskans ozonhål

- sist men inte minst de döda djur (framför allt isbjörnar) och fattiga människor som skall gå under i världens kustområden enligt den amerikanske politikern Al Gore’s klimatkatastrof-film. I detta välgjorda propagandaepos fyllt av friserade siffror, avsiktliga missuppfattningar och förryckta proportioner slås fast att nästan allt vi gör, t.o.m. våra andetag, är till skada.

Det permanenta dåliga samvete som följer är helt enligt plan. För när nöden är som störst är hjälpen som närmast: Det billigaste avlatsbrevet för miljösyndaren är den gröna valsedeln. Med hjälp av detta dokument kan man bevisa sitt goda sinnelag och sina ännu godare avsikter. En grön valsedel är i stort sett vilken valsedel som helst. ”Politikernas parti”, 7-klövern, har kopierat varandras program när det gäller miljöfrågor. För den som vill ta ett större steg till mot frälsningen erbjuds kompensationshandlingar. Detta är ritualer som måste ha hämtats direkt från senmedeltiden. Den som köpt en flygbiljett via Internet erbjuds att klicka på en länk som ger möjlighet att beräkna hur många kg CO2 som man har orsakat. Och varje gram koldioxid översätts hjälpsamt till ett penningbelopp att betala till något vällovligt syfte, för att på så sätt bli fri från sina synder.

Eftersom nästan alla partier har övertagit de grönas politik så röstar nästan alla väljare grönt. Om alla gröna väljare levat som de lär hade målen för energiförbrukning och koldioxidutsläpp för länge sedan varit uppfyllda. Men verkligheten ser annorlunda ut. Ekologisk elström köps bara av ett fåtal. De flesta kilometrar avverkar även den gröne väljaren i sin bil. Därnäst kommer flyg och först på tredje plats tåg, spårvagn och liknande. Antalet registrerade bilar slår rekord, även i Sverige. Bilarna blir bättre, större och snabbare medan de bränslesnåla miljöbilarnas popularitet helt försvinner utan subventioner och gratis parkering. I den gröna majoritetens garage står uppenbarligen inte bara cyklar. Alltså måste fler förbud, höjda energipriser och nya obligatoriska avgifter till.

När det gäller miljön finns det mandat för fler förbud och nya skatter. Den tyska opinionen stöder i dagsläget en nedläggning av kärnkraften. Men när man höjt priserna så långt som folk kan betala, förbjudit terrängbilar och kärnkraftverk, vad händer då? Vi vet att en röding aldrig får nog och det är säkert samma sak med de gröna – det är ju i stort sett samma personer. Hur länge kommer man i ett läge med akut energibrist att acceptera att vissa människor bor i större hus och därmed gör av med mer energi än andra? Hur länge kommer veganvänstern att acceptera lantbruk som producerar köttprodukter? I Schweiz har de gröna redan fordrat ”omfördelning” av jordbruksstödet från djurbaserad till växtbaserad produktion.

Förr än vi anar här vi ett grönt tyranni i tillägg till det mångkulturella.

Carl Lundström