Lattepappor och genusvansinne

Mitt i allt det vackra och fina kan jag ändå inte låta bli att ge efter för en gnagande känsla inom mig. Det är någonting som inte riktigt stämmer.

Det verkar som om det underliggande grundantagandet bakom idén om individualiserad föräldraförsäkring går ut på att det helt enkelt inte spelar någon roll vem som har hand om barnen, eftersom det inte finns någon egentlig skillnad mellan könen bortsett från den rent kroppsliga. Att kvinnor traditionellt sett tagit huvudansvaret för barnen har att göra med en ingrodd, repressiv och patriarkal samhällsstruktur. Att småbarn ofta känner en stark dragning till sin mor kan antas bero på samma mekanismer. Men stämmer detta verkligen? Vad säger auktoriteterna, forskningen?

Charles Darwin ägnade stor möda åt att vid sidan av det naturliga urval, som är en konsekvens av den brutala kampen för överlevnad, också beskriva en annan, mildare typ av selektion: den sexuella. I det så kallade könsurvalet gynnas de individer som är bäst utrustade att attrahera det motsatta könet, och som därigenom får största möjligheter att föra sina arvsanlag vidare till kommande generationer. Den ursprungliga, primära skillnaden mellan könen (de skilda könsorganen) utvecklas under årtusendenas gång långsamt till ytterligare, sekundära skillnader, som betingas av de olika roller som könen spelar i förhållande till varandra. Eftersom honorna inom de flesta arter har en mer begränsad fortplantningsförmåga och investerar mer tid med avkomman, uppstår framför allt konkurrens bland hanarna om honornas gunst. Bland däggdjuren har råstyrka och förmågan att nedkämpa sina rivaler ofta varit en premierad egenskap när det gäller att locka till sig honor, och man kan tänka sig att drag som kraftig muskelbyggnad och utpräglad aggressionstendens på det sättet renodlats hos manliga individer. På grund av deras större grad av mobilitet (de behöver söka upp honan) har hanarna exempelvis ofta dessutom en mer utvecklad rörelseförmåga.

Hos andra släkten tar sig konkurrensen betydligt fredligare och ljuvligare former än det råa våldets. Inom många fågelarter tävlar hanarna istället om vem som kan sjunga vackrast eller om vem som är praktfullast utsmyckad – egenskaper som alltså med tiden blir alltmer utpräglade. Och så vidare.

Poängen med denna korta genomgång är givetvis att belysa att skillnader mellan könen inte bara är ett självklart faktum i hela djurriket, de är dessutom helt naturliga och har uppstått som en förutsägbar konsekvens av könens inbördes förhållande. Att björnhonan väljer att ta huvudansvaret för sina ungar beror inte på att björnhanarna har gaddat ihop sig i en diabolisk sammansvärjning för att förtrycka sina parningspartner under en ”heteronormativ könsmaktsordning”. Hon gör det helt enkelt instinktivt, därtill betingad av miljoner och åter miljoner år av en evolution som ständigt och obönhörligen drar framåt mot en allt större perfektion.

Nu invänder säkert någon med att säga detta är fullkomliga självklarheter, att man inte behöver damma av Darwin för att bevisa något som det bara krävs en gnutta sunt förnuft för att förstå och ta till sig, att det naturligtvis vore fullkomligt absurt att påstå att samma könsbetingade beteendemönster som går igenom i hela djurriket skulle ha uppstått just hos människan som ”en social konstruktion”. Det kan tyckas självklart – men det är allt annat än självklart för majoriteten av våra journalister, politiker och samhällsvetare, alltså för de grupper i samhället som har störst inflytande över ”den allmänna opinionen”, över hur du och jag ska tycka och tänka.

Samtidigt som darwinismen satte människan i samma båt som djuren, präglas en stor del av vår västerländska idéhistoria av en rakt motsatt tanketradition, som hos människan vill se något unikt, avskilt från den biologiska sfären omkring henne. Denna antropocentrism återfinns framförallt inom den idealistiska tankelinjen – inte minst hos kristendomen, som låter människan bli ”Guds avbild”, begåvad med en odödlig själ som inga andra varelser äger. Men den finns också i en materialistisk variant, i den marxistiska traditionen, som utgår från att det mänskliga samhället utvecklas enligt en egen, ”dialektisk” modell.

Pionjärerna inom samhällsvetenskapen, exempelvis Émile Durkheim och John B. Watson, drevs ofta av ett positivistiskt, naturvetenskapligt ideal. De ville i första hand koncentrera sig på de delar hos samhällslivet och det mänskliga psyket som är kvantifierbara, mätbara, empiriskt beläggbara. Vad som sedan hände var att samhällsvetenskaperna alltmer politiserades och mystifierades; de började så sakteliga vända sig bort från naturvetenskapen. Pådrivna av ideologiska, etnocentriska, sexuella eller andra intressen, kunde små men tätt sammanhållna grupper av akademiker infiltrera de amerikanska och europeiska samhällsvetenskapliga fakulteterna och styra dem i en helt ny riktning.

Särskilt tongivande var många av de marxister som insåg att Sovjet inte verkade utvecklas till den utopi de hade hoppats på och att någon kommunistisk världsrevolution inte verkade vara nära förestående. De bestämde sig därför för att byta taktik och angripa det förhatliga Västerlandet inifrån, genom ”kulturkritik”. Oerhörda ansträngningar lades ned på att på alla sätt och vis bevisa hur sjukt och förtryckande vårt samhälle och vår kultur är.

Postkolonialism, social konstruktivism, poststrukturalism… Bland alla dessa -ismer kom ”genusvetenskapen” (och sedermera ”queerteorin”) att finna sig väl tillrätta. I sann kulturmarxistisk tradition utmärker sig genusvetarna genom sin antropocentrism och avslöjar sin sanna, politiska natur genom sin upprörande brist på vetenskaplig hederlighet. Man arbetar inte utifrån empiriska frågeställningar av typen: ”finns det några skillnader mellan könen eller mellan etniciteterna?” – man utgår från grundläggande postulat. Det får helt enkelt inte finnas några skillnader mellan könen eller mellan etniciteterna. Om sedan de mest grundläggande av värdefria naturvetenskapliga rön motbevisar detta postulat, måste det vara något fel på naturvetenskapen. Om nu naturvetenskapen ens över huvud taget är någonting som man alls behöver bry sig om.

Personer med en sådan inställning bör naturligtvis hålla sig borta från all typ av forskning. Har man en sådan utgångspunkt sysslar man inte med vetenskap – man sysslar med politik. Eller, med en liknelse som är mer träffande för ”genusforskarna”: man sysslar med auktoritetsbunden skolastik. Just likt senmedeltida skolastiska teologer sitter de där, inne på sina inrökta studerkammare och knåpar ihop texter med ett vokabulär som är medvetet konstruerat för att vara så obegripligt för en utomstående som möjligt. Men istället för att disputera hur många änglar som kan balansera på en nålspets, ägnar ”våra bästa hjärnor” (nåja) nu tiotusentals långa och kraftigt statssubventionerade timmar åt avhandlingar i ämnen som ”heteronormativitetens diskursiva genealogi”.

För oss som faktiskt tror att naturvetenskapen kan ha något att erbjuda räcker det med att ta sig en snabb titt på en så simpel sak som hormonernas påverkan på mänskligt beteende för att kunna omkullkasta inte bara stora delas av genusteorin utan också många av de föreställningar om kön som genomsyrar hela vårt samhälle och som uttrycks av riksdagspolitiker från höger till vänster.

Germund Hesslow, professor i neurofysiologi vid Lunds universitet, går i en kärnfull text igenom några av de grundläggande skillnader mellan könen som naturvetenskapen kunnat belägga:

”Skillnaderna mellan könen är uppenbara och väldokumenterade. Det är till exempel välkänt att män i genomsnitt har en större förmåga till rumsligt tänkande och matematisk problemlösning. Kvinnor har större verbal förmåga och bättre detaljminne. Män är mer aggressiva och riskbenägna. Kvinnor är mer omhändertagande, särskilt när det gäller spädbarn. Det finns viktiga skillnader mellan mäns och kvinnors upplevelse av sexualitet. Kvinnor är mer nogräknade vid valet av partner och känner sig mer bundna vid en man till vilken de utlämnat sig. Män har lättare att tänka sig även kravlösa och kortsiktiga sexuella förbindelser. Dessa och en stor mängd andra skillnader gör att män och kvinnor har olika preferenser i många av livets valsituationer. — I vissa avseenden där det inte finns någon genomsnittlig skillnad mellan könen, som exempelvis generell intelligens, uppvisar männen ändå en större variation, vilket betyder att det finns fler män såväl bland särskilt högt som bland särskilt lågt begåvade. ”

Det är svårt att inte hålla med Hesslow i hans nyktra slutord:

”Det oskyldiga slagordet ‘jämställdhet’ stod ursprungligen för något som alla anser vara rätt och bra, nämligen att ingen skall hindras att göra viktiga livsval på grund av sitt kön. Den aktuella feministiska kampen för likformighet mellan könen är däremot både omöjlig och onödig. Den är på väg att skapa nya orättvisor och den innebär att naturliga skillnader mellan könen, som kunde ha hanterats med förståelse och humor, i stället leder till onödiga samhälleliga konflikter och förgiftar personliga relationer.”

I ett längre perspektiv är naturligtvis ”genusvetenskapen” och andra genompolitiserade samhällsvetenskaper dömda till undergång. Den möjliggjordes av den politiskt korrekta kulturmarxistiska hegemonin, och kommer med all säkerhet att gå under med den. Redan nu ser man allt oftare tecken på uppror och växande oförståelse inför genuskyrkans teologer och överprästinnor. Den snabba utvecklingen inom vetenskapsdiscipliner som genetik eller evolutionspsykologi utgör ett direkt och växande hot mot likhetsfeminismens dogmer.

En person som driver en outtröttlig kamp mot genusväldet är matematikern Tanja Bergkvist. På sin mycket läsvärda blogg går hon inte utan en viss bitande ironi metodiskt igenom långa rapporter, utredningar och avhandlingar författade av genusvetare och blottlägger dem i deras trista, banala absurditet.

I slutändan kommer den tunga bördan att rensa upp bland allt det skräp som det kulturmarxistiska töcknet lämnat efter sig att falla på de uppväxande och kommande generationernas axlar. Låt oss hoppas att skadorna inte är irreparabla.

DANIEL SÖDERBERG