Många fördomar är faktiskt bra

Publicerad 7 oktober 2016 kl 19.22

Kolumn. Med den auktoritära förkastelsetermen ”fördom” avfärdas det som ogillas utan argument. Men fördomar behöver inte, som det antyds i den svenska debatten, alltid per automatik vara dåliga, skriver Jan Tullberg.

Dela artikeln

Fördomar är egentligen att se som förförståelse. När en person ställs inför en situation så har hon ofta en hypotes om vad det är hon observerar. Personen nalkas inte förutsättningslöst och inte heller som en expert som har analyserat liknande situationer noga. Hon har med sig en bild utifrån tidigare egna erfarenheter, eller utifrån omdömen som gjorts av andra personer som hon tillskriver kunskaper eller sunt bondförnuft.

En förförståelse kan naturligtvis visa sig vara fel eller rätt när man studerar och diskuterar frågan ytterligare. Men ordet fördom har tappat denna öppenhet i att vara antingen rätt eller fel och blivit något som per definition är fel. Begreppet blir normativt istället för deskriptivt och fördömandet av fördomar blir dogmatiskt och antiintellektuellt. Det behövs ju sakskäl för att en fördom visar fel och inte rätt.

Om fördom ska bli ett mer användbart begrepp bör man särskilja fyra varianter som kan åskådliggöras i en fyrfältare. Rätt eller fel är en variabel och högaktade eller ringaktade den andra. Märkligt nog är det oftast bara en av de fyra rutorna som avses med ordet fördom, den ruta som står för både ringaktade och felaktiga. Men vad skiljer ut dem från rättvisande fördomar och från högaktade fördomar? Bedömningen följer egentligen bara av konventionen och vanan att vissa saker kallas fördom. Det finns en fördom som sorterar ut vissa fördomar som felaktiga och ringaktade, medan andra fördomar accepteras endast för att de inte ges den etiketten. Det är en del av ett maktspråk för dem som har etiketteringsprivilegiet: Du har fördomar, jag har insikter.

En av de mest kunskapsfientliga åsikter som finns är illusionen att vissa utsagor om verkligheten blir fel bara för att de kallas fördomar. Ja, de kan faktiskt även vara riktiga, men ändå bli avfärdade som felaktiga, då de kan klassas som ”uppgifter som stöder fördomar”. Om de är riktiga är de ännu värre än om de är felaktiga; om de i sak är riktiga så har de rimligtvis större möjlighet att stötta upp en fasansfull uppfattning. Därför blir steg ett att fastslå vilken åsikt som är den goda och vilken som är den onda och fördomsfulla. En felaktighet som stöder rätt sida blir inte en fördom, men ett sant påstående blir en fördom om den stöder en ond tes. Det är påtagligt hur ordet fördom, denna ofta löjeväckande etikett, används för att bemöta och angripa åsikter och fakta, ett substanslöst sätt att avfärda en ofta mer substansrik uppfattning.

Ett gängse avfärdande är att inte använda ”Sverigedemokraternas verklighetsbeskrivning”, ett märkligt påstående. Om en bild av verkligheten är riktig så bör man väl utgå från den, och man har ju fortfarande möjlighet att föreslå ett annat åtgärdspaket. Men en verklighetsbild kan inte avfärdas som felaktig för att man ogillar presentatören.

Många som förkastar andras fördomar ser dessa som socialt inducerade. Då den offentliga propagandan hamrar in de högaktade fördomarna borde det dock vara uppenbart att dessa i ännu lägre grad har uppstått genom personligt reflekterande. Den som klär sig moderiktigt har ofta ett självmedvetenhet om att hon inte bara är mer modeintresserade utan också mer modeinfluerade än någon som klär sig omodernt. Människor som går i strid mot fördomar är har dock sällan självinsikt och inser inte att de själva är ännu mer styrda av sociala normer än dem som de angriper.

Det finns dock vissa grupper som bekämpar fördomar på ett seriöst sätt. En del personer med vetenskaplig bakgrund kritiserar en del religiösa fördomar, men inte utifrån att de själva är bättre människor som sett ljuset, utan utifrån fakta och experiment som ger tunga sakskäl till varför vissa religiösa utsagor är felaktiga. Den seriösa kritiken påtalar inkonsekvenser och felaktigheter i den andres verklighetsbild, inte bara avfärdar den med en överlägsen attityd.

Då det finns en negativ underton i begreppet fördom så är det kanske bättre att använda ett mer neutralt ord som inte drar så hårt mot det felaktiga och det ringaktade. ”Föreställning” är möjligen det ord som passar bäst. Ordet innehåller sanningsanspråk, men är samtidigt relativt ödmjukt; man utpekar sig inte till expert och gör heller inte anspråk på en odiskutabel sanning. Föreställning är ett begrepp som öppnar dörren för att andra kan ha andra föreställningar än de egna. Det ligger också i ordet att det inte handlar om ett rent normativt tyckande, utan ett försök att beskriva en företeelse. Fördom är ett mer kategoriskt ord som manar till kollektiv mobilisering och mobbning av fördomens ondskefulla förespråkare. Föreställning sätter förespråkarna i bakgrunden och för fram den intressantare frågan ”hur ser verkligheten ut?”

Under 70-talets vänstervåg ansågs ”progressiva” föreställningar inte vara fördomar, medan högerföreställningar rubricerades som fördomar. Högern har nu fått en del av sina föreställningar friade från anklagelsen och det politiska etablissemangets gemensamma åsikt är att det är de populistiska förställningarna som ska fördomsklassas.  

Orwell gör i boken 1984 en profetisk analys av det förljugna språkets mekanismer. Det är påtagligt att Sverige har utvecklat ett eget Newspeak som är mer snävt och tankestyrande än i någon annan demokrati. Många vill behålla det propagandistiska övertag som dagens PK-språk ger vissa åsikter; inte minst insisterar många på ett emotionellt och antiintellektuellt språk. När det handlar om invandring riktas kritik mot ett probleminriktat språk och krav ställs på att det skall vara partikulärt och känslosamt. Det ska talas om invandrare som individer, fast det ju är invandring som socialt fenomen som utgör den kontroversiella politiska frågan.

När det gäller terrorism finns i media en preferens för intervjuer med personer som förklarar sig sakna ord för att beskriva sin upprördhet över det ofattbara. En uddlös upprördhet anses föredömlig medan handlingsinriktade kommentarer ses som alltför politiska. Sorg anses rätt, medan vrede anses fel. Reaktionen skall vara emotionell och skenbart individuell. Bedömaren skall inte kommentera händelser ur ett makroperspektiv med en handlingsambition – ”Vad ska göras?” – utan ur sitt mikroperspektiv utan ambitioner – ”hur dådet känns för mig?”. Individen skall skyddas från att tänka självständigt, utan lydigt reagera emotionellt inom de ramar av positiva och negativa normer som befolkningen indoktrineras med. Att inte följa dessa doktrinära ramar avfärdas som att agera fördomsfullt.

Det tycks finnas två förhållningssätt: Antingen är en person lydig och väluppfostrad och följer överhetens regi. Eller också har personen andra åsikter. Avvikare anses inte förtjäna ord som individualist eller självständig, utan ses som personer som förletts av dåligt sällskap och vanföreställningar. Med den auktoritära förkastelsetermen ”fördom” avfärdas det som ogillas utan argument. 

JAN TULLBERG

Jan Tullberg är författare och docent i företagsekonomi. Han är upphovsman till boken Låsningen: En analys av svensk invandringspolitik som kom ut 2014. Fler texter av Tullberg finns att läsa på hans hemsida.


Efter snyftreportaget i GP. Joakim Lamotte ställde kompletterande fråga till jättefamiljen.0 Plus

Fyra i matchfixningshärva. Allsvenskan-matchen var uppgjord på förhand.0 Plus

Nyheter från förstasidan

Ras och IQ mer tabu än pedofili och incest

Värsta man kan tycka – trots att det är sant. Slår frågan om "huruvida pedofili är skadligt" i färsk studie.0 

Ekonominyheter

94 procent väljer rörlig ränta – räknar med Riksbanken

"Exceptionellt hög nivå.". Tros bero på förväntningar om sänkt styrränta och psykologiska orsaker.0 


Antiwar.com

Utrikespolitiska nyheter med fokus på icke-interventionism.