Christo Brand träffade Nelson Mandela på sin första arbetsdag på sitt första jobb.
Året var 1978 och jag var arton år gammal när jag började min tjänst på Robben Island, berättar han för Weltwoche.
När Brand och hans unga kollegor klev av färjan till fängelseön fick de höra av kommendanten att man här hade de största brottslingarna och värsta statsfienderna i Sydafrikas historia inlåsta.
Det första intrycket var att han var artig. Första dagen tog fängelsedirektören oss från cell till cell och presenterade de enskilda fångarna. Ingen av dem svarade, de låg kvar på sina britsar. Bara en kom fram till gallret, presenterade sig själv och frågade på afrikaans: "Vad är ditt namn?" Det var Nelson Mandela.
Christo Brand, som kom från en fattig bondfamilj, hade aldrig intresserat sig för politik. Mandelas namn hade han aldrig hört. Först reagerade Brand inte särskilt på Mandelas artiga sätt. För Christo Brand var African National Congress (ANC) landets fiender.
Mandela dömdes för att vara terrorist, och vi behandlade honom som en.
Under de första två åren av Brands tjänstgöring var fönstret i Mandelas ungefär fyra kvadratmeter stora cell igenmurat. Det var ganska mörkt och man fick inte ha några personliga artiklar i cellerna. Brand minns att Mandelas fötter ofta stack utanför britsen, lång som han var.
Fängelseledningen ville i görligaste mån hålla isär ANC:s ledare och supportrar inom fängelset. Det innebär begränsad tid utanför cellen, särskilt för de högre ledarna. Varje morgon klockan sju öppnade Brand Mandelas celldörr och gav honom mat. Samtidigt fick fången byta tvätt och diska tvätt- och toalettfaten. Därefter följde arbete i stenbrott. En gång vid middagstid och en gång på eftermiddagen var det en timmes rast tillsammans med de andra fångarna. De flesta spelade bordtennis på rastgården men Mandela intresserade sig inte för det. Han tillbringade istället sin fritid i fängelseträdgården där han odlade grönsaker. Närhelst han kunde vara i trädgården var han nöjd.
Brand fick aldrig intrycket att Mandela riskerade att knäckas av tiden i fängelset. När han började sin tjänst hade Mandela redan suttit av flera år. De äldre vakterna berättade att han till en början ofta varit arg. 1969, när hans förstfödde son dött i en bilolycka, och han inte fick tillstånd att resa till begravningen, var han rasande. Senare var han istället mer behärskad än de andra fångarna. Enligt Brand verkade det som om han var säker på att till slut få rätt och bli fri, trots att han var dömd till livstids fängelse.
För fångvaktaren var förhållandet med Mandela motsägelsefullt.
Å ena sidan var jag en mycket ung, relativt obildad man medan han var i sextioårsåldern och utstrålade en viss visdom. Å andra sidan var han fången som satt bakom galler och jag den som gav honom order. Men min ålder verkade inte spela någon roll för honom, han förhöll sig naturligt och visade mig samma respekt som de äldre vakterna och cheferna. Detta gillade jag såklart och det imponerade på mig.
På frågan om de överhuvudtaget fick prata med varandra med hänsyn till fängelsereglerna svarar Brand att samtal om privata eller politiska saker egentligen var strängt förbjudna.
Vi skulle bara göra vårt jobb och inte ha mer kontakt än nödvändigt med fångarna. Men Mandela försökte gång på gång komma i samtal med mig. Han var en bra och förstående samtalspartner. Det var svårt att inte lyssna på honom. Men knappt ett år innan jag började på fängelset hade en av mina goda vänner dödats av svarta ANC-anhängare. Jag slets fram och tillbaka och lovade mig själv att hålla mig på avstånd. Tills en dag, då det trots allt blev annorlunda.
Vid ett av sina sällsynta besök hade Mandelas hustru Winnie tagit med ett nyfött barnbarn till ön. Hon ville visa barnet för sin man, vilket inte var tillåtet. Men medan Winnie satt och fyllde in några blanketter gav hon fångvaktaren barnet att hålla. Han gjorde då en kompromiss och gick själv till Mandela med barnet.
När Mandela höll sitt barnbarn för första gången, grät han bittert. Från och med då utvecklade jag en bättre förståelse för honom och hans situation. Vårt förhållande blev bättre. När ingen var i närheten pratade vi ofta om personliga saker, berättar Brand.
Mandela var intresserad av var Christo Brand kom ifrån, hur det stod till med hans familj och vilka drömmar han hade i livet. Speciellt det sista var viktigt för honom. Han sade att det var nödvändigt att sätta höga mål och arbeta hårt för dem. Utbildning var något han ständigt betonade. Själv tillhörde han Xhosa-folket och talade språket med samma namn. Han lärde sig emellertid afrikaans under fängelsetiden.
Han studerade ständigt. Mig kallade han "professorn" och "magistern" eftersom jag hjälpte honom att registrera sig vid universitetet och fick övervaka honom när han skrev tentor. Vi talade båda bra engelska men han ville bara tala afrikaans med mig, för att träna.
Mandela var, enligt Brand, angelägen om att fångar skulle tillgodogöra sig åtminstone någon form av bildning under fängelsetiden. Han menade att utbildning var det enda som inte gick att ta ifrån en människa.
De båda talade också om apartheid. För Brands del var apartheid en självklarhet. Mandela försökte få honom att tänka om. Enligt Brand sade han detsamma som han åratal senare skulle säga som president.
Han sade att han var medveten om att de vita var oroliga för att förtryckas av en svart majoritet och att ansvaret ligger på båda sidor. Jag tyckte detta var storsint med tanke på hans personliga situation dåförtiden. Senare har hans politiska motståndare hånat honom och sagt att det är lätt för Mandela att tala om försoning nu när han är fri, mäktig och rik. I själva verket bar han på denna försoningstanke redan då han var helt på botten, inspärrad på Robben Island.
Brand själv såg egentligen inte något fel i att Mandela och de andra ANC-männen satt inspärrade. Men han kom med åren att betrakta Mandela som en vän och kände medlidande med honom.
1982 stängdes Robben Island. Fångar och personal omplacerades till Pollsmoor Prison i Kapstaden, ett modernt fängelse med omfattande avlyssningsutrustning installerad.
På åttiotalet blev Mandela upprepade gånger erbjuden att bli frisläppt, på villkoret att han skulle försöka övertyga ANC om att avstå från våld något som Mandela gång på gång avvisade. På frågan om det beslutet verkade vara svårt för Mandela svarar Brand att det tycktes vara en självklarhet. Mandela var villig att ge sitt liv för sitt folk.
Efter att Mandela frigavs 1990 upprätthöll den före detta fången och fångvaktaren kontakten. Åratal efter frigivningen fick Brands son plötsligt ett stipendium ur en utbildningsstiftelse som Mandela hade grundat.
Egentligen skulle min son studera till ingenjör, men han hade fått för sig att han absolut skulle bli djuphavsdykare. Mandela ringde mig och sade att jag skulle vara så god att respektera min sons drömmar.
