Med rätt att byta åsikt

Har Dagens Nyheters ledarredaktion äntligen gett upp sin envisa kamp mot yttrandefriheten?

Den frågan ställde sig många som med förvåning läste torsdagens huvudledare i den malliga morgontidningen. Under rubriken ”Rätt till fel åsikt” skriver DNs ledarredaktion om hoten mot Lars Vilks och andra obekväma röster i Sverige. Och för en gångs skull skriver man både liberalt och sanningsenligt i ämnet. Se bara här:

Det får kosta vad det kosta vill att skydda Salman Rushdie i Storbritannien, Kurt Westergaard i Danmark och Lars Vilks i Sverige. Det är den demokratiska statens uppgift att försvara medborgarnas rätt att göra sina meningsmotståndare upprörda.

och:

Många politiker i Sverigedemokraterna har fått sina hus och bilar nedklottrade, mottagit telefonhot och några har blivit misshandlade för sina åsikters skull. Malmös kommunalråd Ilmar Reepalu har nu höjt personskydd eftersom hoten blivit fler sedan han flera gånger formulerat sig illa när han diskuterat hoten mot andra, nämligen judarna i Malmö.

[...]

Rätten att uppröra gäller i skrift och bild. Åsikter vi ogillar kan vi bemöta eller ignorera. Men aldrig tysta med hänvisning till att någon känner sig kränkt.

Hoppla! DN känner alltså för att plötsligt profilera sig som yttrandefrihetens förkämpar. Men hur är det egentligen med yttrandefriheten på DN i verkligheten?

Jo, DN censurerar fortfarande sina läsarkommentarer — nästan inga artiklar om feminism, invandring eller andra politiskt korrekta ämnen får över huvud taget diskuteras. Åtskilliga läsare rapporterar om hur uppenbart idiotiska kommentarer, som till exempel innehåller förolämpningar, hets eller könsord får stå kvar på DN samtidigt som träffsäkra kommentarer om till exempel sakfel om invandringen eller vinklingen i DN-artiklarna tas bort. Tydligare kan det knappast bli att DN bedriver regimtrogen propaganda som inte tål att ifrågasättas. I deras arbete blir läsarkommentarerna nu bara ett verktyg som låter dem framställa systemkritiker som korkade samtidigt som de censurerar den sakliga kritiken. Med läsarkommentarerna lyckas DN också ge läsarna en bild av att tidningen erbjuder en frihet för vem som helst att yttra sig. Men det är en fiktiv yttrandefrihet.

DN:s plötsliga uppmärksammande av det politiska våldet mot till exempel sverigedemokrater känns också lite motsägelsefullt. Hittills har ju tidningen vinklat, censurerat och på gränsen till ljugit för att få allmänheten att tro att en massa sverigedemokrater lämnat sina uppdrag på grund av lättja och brist på seriositet, när hot och våldsamheter från vänstergrupper i själva verket ligger bakom många av avhoppen.

Efter att SD:s partisekreterare och hans flickvän misshandlats av tre vänsterextrema kvinnor dömdes de så småningom till mellan tio månader och ett år och åtta månaders fängelse. Det är rejäla straff. Men i DN publicerades bara en rekordliten notis från TT, som bara syntes i stockholmsdelen. Rubriken var ”Kvinnor frias för SD-misshandel”. Förklaringen till denna helt vilseledande rubrik var att åklagaren tydligen misslyckats på någon enskild åtalspunkt.

För drygt tre månader sedan skrev DN:s ledarskribent Håkan Boström en betydligt mer sanningsenlig ledare om yttrandefrihet, som hette Pladdrets Tyrrani. Vi tyckte att DN råkade försäga sig, och la upp ledaren på vår lista över 00-talets mest pinsamma PK-bloopers.

Under vinjetten ”Yttrandefrihet: När sanningen drunknar i nonsens” beklagar sig DN-ledaren över hur ”även de mest obskyra åsikter ska få torgföras” och menar att kontroversiella åsikter — såsom att 9/11 var ett ”inside job” — bör censureras av de olika medieredaktionerna, oavsett allmänintresset i frågan. ”De redaktörer och programledare som tror sig tjäna yttrandefriheten och demokratin genom att släppa fram dessa åsikter smiter ifrån sitt ansvar”, tyckte DN då.

DN:s plötsliga vurm för yttrandefrihet kan alltså knappast tas på allvar. Snarare än någon verklig kursändring tycks tidningen ha uppfattat att opinionen mot dem och deras censur blivit allt argare. Man känner sig därför tvungen att publicera en enstaka liberal ledare — för att sedan återgå till arbetet med den sedvanliga propagandan och censuren. Den här artikeln kommer till exempel inte att synas under blogglänkarna på DN. Var så säkra på det!

LEDARREDAKTIONEN.