Mot Sverige i tiden

Kolumn: Jan Tullberg

Publicerad 29 december 2016 kl 18.54

Gilla artikeln på Facebook


Dagens Nyheter publicerade under december en lång artikelserie av Mattias Hagberg som antyder ett projekt med vissa ambitioner att försöka förstå sin samtid. Två artiklar består i att Hagberg jämför ledarsidorna i Göteborgs-Posten och Expressen i år med 2010, valåret då SD tog sig in i riksdagen till medievärldens stora förtrytelse. Hagberg hävdar att det var bättre förr då pressen mer idogt kampanjade mot främlingsfientlighet och för invandring. I den tredje artikeln, om sociala medier, riktas Hagbergs indignation mot att högerskribenter, som också publiceras i konventionella media, attackerar 2010 års idéer också i de sociala. Artikelserien hade kunnat parafrasera kungens valspråk ”Med Sverige i tiden” genom att ändra ”med” till ”mot”. Tiden är nu enligt Hagberg ur led.

Hagbergs analys utgör en sorts motpol till Expressens Ann-Charlotte Marteus artikel i tidskriften Kvartal som handlar om hennes resa från lojal korridorpredikan 2010 till hennes idag kritiska syn på svensk politik. Marteus beskriver sin utveckling som att hon övergav en naiv och moralistisk syn för en motiverad av ”realism och pragmatism”. Hagbergs artikel är ett försök att vända på Marteus bedömning av denna förändring; hennes och andras omprövning motiveras inte av ökande insikter, utan av svek mot en berömlig uppfattning. Den ansatsen skapar en förväntan på att Hagbergs artikel kommer att framföra några relevanta argument mot Marteus och för en intellektuell resa i motsatt riktning. Hans främsta invändning är dock att hennes omprövning tycks honom som ett ”ideologiskt skifte”, inte som ”realism och pragmatism”. Men det finns ingen motsättning i detta, utan för en intellektuell och öppen person är det väl precis så det ska gå till. Under intryck av realism och pragmatism tänker man om och genomför ett ideologiskt skifte.

Hagbergs beskriver istället skiftet som en övergång från liberal till konservativ och det bedömer han närmast definitionsmässigt som ett svek och hoppas att läsarna också ska uppröras av detta. Kritiken mot konservatism försvagas dock starkt av att Hagberg inte har några egentliga argument för 2010 års idéer annat än sitt eget konservativa sentiment – det var bättre förr.

Hagberg söker i hög grad beskriva sin egen position som balanserad och normal. Så balanserad att han undviker nazist-rasist-fascist ramsan, utan tycker att de skribenter han granskar borde bli förfärade över att han kallar dem ”konservativa”. Dessa snedsteg exemplifieras med en rad citat som han dock inte bemöter, utan hoppas att läsaren ska tycka illa om. Detta är dock en oduglig metod då få yttringar faller på sin egen orimlighet, utan kräver en arbetsinsats av kritikern. En sådan utför inte Hagberg, utan trots tre långa artiklar presteras ingenting utom lama kommentarer som ”det är lätt att le åt tonen” och ”han fortsätter i samma stil”.

Huvudinsatsen blir en konservativ plädering att hylla ”det moraliska arvet” från en gyllene forntid. ”Med några få undantag har det offentliga samtalet på det hela präglats av saklighet och fakta, inte av känslor och käftsmällar”. ”Visst har det funnits rabulister förr, såväl till höger som till vänster. Det har dock ofta handlat om några enskilda personer, kanske en handfull i varje generation”. Det är denna idyll som nu angrips av skumma typer som Marteus och Alice Teodorescu. ”Men på sistone har det oförsonliga tonläget allt mer letat sig in på landets ledarsidor och in i partipolitikens centrum”. Företeelser angrips, vilka goda människor, som skribenten själv, inte riktigt förstår att någon kan ha mage att kritisera.

Hagberg tar upp några goda exempel från förr på, enligt hans uppfattning, föredömlig journalistik. Expressens Bo Strömstedts hyllas för sin kampanj för att ge asyl till en synskadad sjuårig flicka från Bosnien; ett initiativ som i mina öron låter som en prototyp för den typ av emotionell journalistik som inte behandlar en fråga av betydelse för samhället, utan endast gör reklam för journalisten och hans bultande hjärta. Trots sin negativa syn på etiketten konservativ så hemfaller Hagberg åt en patetisk beskrivning av ett idylliskt förflutet.

Det är dock lättare att förstå hans romantiserande av det förflutna än hans indignation över dagens kritiker. Han förundras av indignationen mot ”normkritik och öppna gränser”. Han retar sig över en formulering som att normkritiken ”lägger sig som en våt filt över samhället på samma sätt som DDR marxismen en gång la sig över Östtyskland”. Detta citat uppfattas som så anstötligt att det upprepas två gånger, men någon kritik varför det skulle vara överdrivet eller tokigt presteras inte. För självständigt tänkande personer är en kritik av normkritiken en självklar möjlighet, men i ett östtyskt perspektiv är naturligtvis liknelsen av marxismen vid en våt filt ett uttryck för statsfientlig verksamhet. Kritik av normkritiken och den svenska värdegrunden blir ett liknande övergrepp mot statsapparaten.

Hagberg skiljer sig från standardjournalisten genom att inte vara moraliskt indignerad mot kättarna utan snarast förvånad över att alla inte delar hans egen barnatro. Han klagar över att kritiken av Sverigedemokraterna ”relativiseras” i en jämförelse med Vänsterpartiet. De oppositionella protesterar mot att Vänsterpartiet tillåts in i finrummet, men inte SD. Hagberg ger sig inte in i en debatt om varför bruna rötter är mer belastande än röda. Han förvånas istället av att någon alls gör en sådan jämförelse. Varför ironiserar de över Sverige som ”den humanitära stormakten”? Hagberg läser och förundras. Han är som en fyraåring som slås av den skandalösa misstanken att det finns barn som inte tror på tomten. Han ifrågasätter själv inte tomtens existens, utan tycker synd om de trolösa tvivlarna. Vem ska då ta hand om önskelistan?

Med möda finner jag en tes som kan uppfattas som intellektuell. Att ”kollektivisera” anser Hagberg vara antiliberalt. Det finns liberaler som driver en sådan tes: det finns ingen skog bara individuella träd som alla är olika. Mindre dogmatiska människor har förmåga att generalisera och de gör det medvetna om att ingen i ett mänskligt kollektiv är klonad, men generaliseringar är samhällsvetenskapens sätt att säga något av intresse. En av förtjänsterna med generaliseringar är att man kan jämföra i vilken utsträckningen man själv och andra gör det. Hagberg registrerar dock inte sina egna generaliseringar som kollektiviseringar utan noterar endast de otillåtna som görs. Hur kan någon lockas av den förbjudna tanken att det finns ett samband mellan invandrare och kriminalitet? Man närmast ser hur han skakar på huvudet i förvåning och förtrytelse.

Hagberg vill sluta i ett positivt ackord så han lanserar en förhoppning. Den högerdominans han avläser på sociala medier är kanske inte representativ för svenska folket. Den tysta majoriteten är fortfarande tyst, så man kan hoppas att den tycker tvärt emot de twittrande och facebookande.

DN hoppas att det är de, som de själva kallar ”de anständiga”, som är de normala medan kritikerna lever i en konstig bubbla. I intellektuella sammanhang brukar det ses som mål att man ska förstå motpartens argument och prestera motargument. Helst ska man angripa motståndarens bästa argument. Hagbergs nöjer sig med en mindre ambitiös invändning. Han förstår inte kritikerna och det tolkar han som att de lever i en avskild bubbla. Men ska den typen av kritik vinna tilltro, måste skribenten anstränga sig och visa en större förmåga att ta sig ur sin egen bubbla.

JAN TULLBERG

Jan Tullberg är författare och docent i företagsekonomi. Han är upphovsman till boken Låsningen: En analys av svensk invandringspolitik som kom ut 2014. Fler texter av Tullberg finns att läsa på hans hemsida.


Få våra viktigaste nyheter

Gör som tiotusentals andra svenskar och följ Fria Tider på Facebook!

Ekonominyheter

Lyssna: Ljudfil motbevisar statliga nyhetsbolaget. Hävdar att Fria Tider lurar kunder och inte informerar om ångerrätt.0 


Antiwar.com

Utrikespolitiska nyheter med fokus på icke-interventionism.