Svenskarne, skrifver Johan Brovallius 1735, äro »en Trumslagerisk Nation med Fattigdom, Ape-högfärd och Puttelkrämeri». Vår litteratur vimlar af liknande utfall mot oss själfva, och de mottagas alltid med öppen eller förtegen belåtenhet. Ingenting frukta svenskarne så mycket som att bli slagna på fingrarna med själföfverskattning. Inom hela samtiden finns icke heller ett förnämare och mer vinnande folkdrag än denna nationela själfironi. Hur på en gång blyg och stolt ter sig icke en sådan själfförnekelse vid sidan af de andra nationernas förgudning af det inhemska! Ett sådant inåtseende öga öppnas först hos en hög och gammal kultur och under skeden, då ett folks förmåga att skärskåda sina egna lyten och fördomar skärpes ända till ytterlighet, ja, till en tragiskt förstörande makt. Den svenska nationen liknar en vidtberest gammal världsman, hvilken varit med om allt och pröfvat allt. Han har mätt djupen i politikens orena flöden. Han har förbluffat Vatikanen med sina hermeliner och silfverbjällror samt Versailles med sina älghudshanskar och kragstöflar. Han har ätit nådebröd hos sultanen och bjudit tyske borgare på springbrunnar af vin. Hans historia är brokigare än Karl Knutssons lefnadssaga, och världsklok och allerfaren gnuggar han händerna och bugar och bugar. Mina herrar, säger han till sina grannar, tilltro mig ingen betydelse. Jag är en gammal tok, och alla mina barn äro så fullkomligt obegåfvade, att jag råkar i misstämning bara jag talar om dem. Jag begär ingenting, mina herrar, önskar ingenting, och ni skola därför inte heller begära något af mig!
”Deras byggnader, deras seder och bruk sakna nationel prägel och beteckna blott summan af det för tillfället modernaste.”Ett sådant själftvifvel, hur vinnande det än kan synas, leder ofelbart till undergång. Väl kan ett mer storartadt slut aldrig vänta ett gammalt folk än att med vetandets mogna frukter i knät och själfanklagelsen på sin mun sluta ögat till sömnen; men det är lifvets lag att rygga tillbaka vid ättestupan, och svenskarnes lynne är ännu för rikt på möjligheter, att den genomskinligt kalla dager, i hvilken de betrakta hvarandra, nödvändigt skulle vara höstens. Underskattandet af det inhemska har sin skugga och medför ett fördärfligt och löjligt öfverskattande af det främmande. Svenskarne förtiga artigt, att det utland, inför hvilket de så gärna böja sina hufvud, är ett Utopia, som endast finns till i deras egen själfkritik. Skillnaden mellan Sverige och de stora kulturlanden är förnämligast en portmonnäfråga. De äga blott i massa hvad vi äga styckevis. Där vi skjuta med en kanon, skjuta de med fem. Där vi ha en Berzelius, ha de två och långa tider ingen. Frampressa ur de stora kulturlandens odling själfva dess quinta essentia och pröfva den vid sidan af det förnämsta, som vi under de sista tre hundra åren frambragt inom naturforskning, diktning och konst samt vid rådsbord och på slagfält! Jämförelsen utfaller icke till vårt men. Med sin eldsjäl är Tegnér såsom andlig typ ännu intressantare än Goethe, hvilken väl är den metafysiska lyrikens oomtvistade konung, men hvilkens själfbiografiska skrifter förblekna vid sidan af de tegnérska brefven. Hvilken ryktbarhet skulle icke omstråla Sergel, om han åtminstone bott med sin hushållerska vid Östergade! Endast på filosofiens byggnad saknas en svensk minnestafla, och likt italienarne ha vi i poeterna haft våra filosofer. Till och med den hetkindade Fredman, som väl aldrig drömt, att eftervärlden skulle märka grubblarens panna under vinlöfvet, har med shaksperesk hand samlat sina epistlar till en världsåskådning. Våra yrkesfilosofer äro dilettanter och ingenting mer. Tidigt intvungna i ämbetsmannens rock, ha de aldrig vågat draga konsekvenserna, aldrig vågat uppställa ett subjektivt grundpåstående. De ha från början sett sig nödda till en dogmatisk kompromiss, som omöjliggör allt filosofiskt tänkande. Här står vi åter framför portmonnäfrågan. Den fylligare utveckling, som endast penningen och ett bredare personligt lif mäkta skänka, har endast sällan förunnats Sveriges söner. Vi få mindre döma svenskarne efter de skördade frukterna än efter den löftesgifvande blomman.
”Stockholm saknar än i dag ett intelligensblad, och tidningarna äro ingalunda ett uttryck för de bildades verkliga meningar. Spörj däremot mellan fyra ögon vid taffeln våra statsmän, våra lärda, våra konstnärer och talanger inom alla riktningar, och svaret får en helt annan klang...”
De stora kulturlanden besitta ej ett fullkomligare samhälle än vi, ej färre köpta röster och firade nollor, ej mindre af fåkunnighet och mörker. Våra städer öfverraska genom sin ordning. Våra sjukhus äro mönstergilla, våra kirurger stå på höjden af sin tid. Alla uppfinningar, alla kulturens yttre hjälpmedel ha vi förskaffat oss, och alla andliga strömningar äga vårt öra. Medkänslan för djuren, som närmast hvilar på ett upplyst omdöme, står hos oss högre än på kontinenten, om också i fråga om slakt en låg grymhet ostraffad ännu är rådande. Låt vara att åtskilligt omkring oss synes lumpet och futtigt. När parisaren eller berlinaren äger vår själfkritik, betraktar han dagens händelser med samma känsla, ty alla lokala intressestrider och hvardagliga tilldragelser få oundgängligt samma tarfliga drag. Det finns ingen tid och ingen ort, där ej detta varit förhållandet. Vistelsen utomlands vederkvicker, emedan vi där bättre kunna afsöndra oss och bestämma öfver vår dag. Oinvigd i veckans småaktigheter märker resenären ej dessa. Han ströfvar kring bland samlingar och slott, bland bibliotek och teatrar och betraktar ett folks hela historiska lif i stället för det tillfälliga. Det är just hans främlingsskap, som öppnar den vida och imponerande öfverblicken. Res därför gärna, och res så länge, att du vid hemkomsten likt Odyssevs icke igenkänner din egen fädernekust! Dess mäktigare skola linierna lyfta sig. Hvarför skulle också massor af hus, massor af droskor, massor af poliskonstaplar göra ett mer kulturelt intryck än t. ex. Linnés tysta Hammarby? Den andliga rangskillnaden mellan nationerna utjämnas allt mer men gapar i stället allt djupare mellan individerna. Det finns både Eldslandet och Hellas inom Stockholms tullar. Hvar helst du inrättar din kammare med dina böcker och dina papper, kan du lika väl känna dig i århundradets kulturcentrum som sutte du på Hôtel Continental vid Tuilerieträdgården.
Det är betecknande, att till folkhjälte icke korats den gamle kung Gösta, svensken af oblandat blod, befriaren, »som hela vårt Sverige murat från grund och till tak», utan Gustaf Adolf, den lysande och mer kosmopolitiske triumfatorn, hvilken stred och blödde utom rikets gräns. Den hemförda lagern synes svenskarne ypperst, och liksom schweizarne drogo bort för att vinna guld, gå nutidens svenskar till utlandet för att vinna rättvisa. Utlandet har upphöjts till högsta auktoritet, och dock veta vi alla, hur grundt ett främmande öga måste betrakta vårt inre lif och särskildt de yttringar däraf, som samlas i skrift och bild. När för ett antal år sedan en svensk-fransk historiemålning belönades med ett högt utländskt pris, hälsades den här hemma med ett stormande jubel, i hvilket några förståndiga invändningar spårlöst drunknade. Däremot hördes icke något dylikt folkjubel framför Rosens underbara »Den förlorade sonen» och än mindre kring de många obetitlade konstnärer, hvilka icke fått sina verk afstämplade utom riket. När Cederströms »Karl XII:s likfärd», hvilken i kompositionens kraft närmar sig Höckerts »Slottsbranden», trots utländsk berömmelse möter köld, måste detta tillskrifvas, att ämnet afhandlar svensk historia. Hvilken ung flicka som helst kan spela Grieg, medan det finns djupt begåfvade svenska tonsättare, som hon knappast känner till namnet. Om du frånser den dramatiska diktningen, sitta våra grannfolk för tillfället knappast med trumf ess i en enda gifning. Vi stå dock mer okända för dem, än de inför oss. Till och med deras bästa hufvud säga sig blott med svårighet läsa vårt språk, medan äfven de dummaste svenskar obekymradt förstå deras bygdemål. Sverige blir en styfmoder mot sina egna för att visa sig dess gifmildare mot främmande. Till och med den lille François Coppée har i ett svenskt blad utnämnts till mästare, och gömmer sig på en svensk badort en parisisk småborgare med sin feta älskarinna och kallar henne madame, täflar hela societeten om sällheten att få lysa med sin knaggliga »frangska». Allt sedan Lucidor har Sverige födt talanger utan att bekymra sig om deras växt, under det att hvilken liten utländing som helst öfverhöljts med hedersbetygelser och löjlig ära. Sverige omhuldar icke begåfningen utan stryper henne med skuggrädsla, afund och ämbetssysslor. Själfunderskattandets röta breder sig vida. Det finns icke en afkrok i Europa, där fosterlandskärleken ligger så död bakom ihåliga ord som hos oss, och det finns ingen Medea, hvilken har sin mördareknif så sölad af egna söners hjärteblod som Sverige.
På Norrlandsgatan flammar om aftnarna en präktig transparang med den odödliga påskriften: »Utländska lumpaffären.» Man liksom tycker sig känna, hur mycket härligare de utländska lumporna måste vara än de föraktliga svenska. Samma transparang borde sättas ytterst på hamnpiren i Malmö för att säga den landstigande främlingen, hvart han kommit.
”Brist på konservatism är likväl det svenska lynnets största svaghet. Liksom själfkänslans slocknande är frånsidan af de mest vinnande egenskaper, så är också svenskarnes brist på konservatism frånsidan af deras mottaglighet och smidiga fattningsgåfva.”
Svenskarnes lydnad för lagarna och deras sällsynta pliktkänsla göra dem gärna sedda, hvar helst de slå upp sina bopålar, och deras vördnad för ålderdomen leder tanken mot forntiden. Brist på konservatism är likväl det svenska lynnets största svaghet. Liksom själfkänslans slocknande är frånsidan af de mest vinnande egenskaper, så är också svenskarnes brist på konservatism frånsidan af deras mottaglighet och smidiga fattningsgåfva. De sakna helt och hållet den konservatism, utan hvilken ett folk aldrig kan göra en påtaglig insats i det allmänna kulturarbetet. Till och med Japan och Kina ha blott och bart genom sin oföränderlighet, åtminstone estetiskt, lämnat sin skärf. Svenskarnes ytterliga modernitet, deras rastlösa brådska att tillägna sig alla nyheter äro just egenskaper, som i våra dagar göra dem mer än rättvist obemärkta. De äro den germanska racens mest kosmopolitiska och moderniserade nation. De synas därför lika alla andra. De äro en spegel, i hvilken utländingen dunklare eller tydligare igenkänner sig själf. Den djupa obestickliga utveckling infrån, hvilken för ett folk är lika fruktbringande som för individen och dagligen slår klingande mynt af lynnets alla möjligheter, står dem ödesdigert fjärran.
Deras byggnader, deras seder och bruk sakna nationel prägel och beteckna blott summan af det för tillfället modernaste. I hela riket finns måhända icke en enda orörd byggnad från medeltiden, och en främling utan kunskaper skulle kunna anse Sverige för ett nytt land utan historia. Den allmänna storstadsstilen nedtränger med snabbhet till landsorten, bland hvars nytimrade paradhus du svårligen skall kunna återfinna en liten småstad från din farmors förlofningsår. Res i stället till Danmark, och bakom de små fönsterrutorna, där de hvita gardinerna och krukväxterna nyfiket skjutas åt sidan, framtitta vänliga, underbart gammalmodiga hufvud med stärkt mössa och benadt pannhår, och du skall förstå, att tidens hjul där rullat långsammare, och att det danska folklynnet, trots allt, i grunden är mer konservativt. Vill du höra munkarna sjunga mässan med samma ord och i samma tro, som vore den heliga Birgitta ännu på vallfärd till Rom, behöfver du endast begifva dig till Tyskland. Där kan du ännu få bäddas på gammaldags vis med ett bolster i stället för täcke, och där bjudas dig de mjöltunga rätter, på hvilka ingen ätit sig sjuk i Sverige sedan din stamfars graföl. Framför porthvalfvet till Stollberg, det sofvande slottet i skogarna på Harz, vakta än i dag femtonhundratalets hillebardierer, och rundt borgen ser du de bevarade medeltidsgatorna, som du förgäfves söker i Vadstena. I Lübeck träder du under den gamla stadsport, som ännu borde spegla sig i Norrström. Vill du pröfva den klöfjesadel, i hvilken stolts jungfrun, kringsvärmad af stigmän, red till gillet, begif dig till Tyrolen och vill du skaka hand med själfva stigmännen, då kan du träffa dem i det gamla kulturlandet Italien. Önskar du torka din kappa framför elden i kung Adils ryggåsstuga, då leder vägen upp till Norges konservativa odalmän. Kort och godt, söker du konservatism, så res hvart dig lyster, blott icke inom Sveriges gränser. Allt, som kan kallas modernt, särskilt allt, som kan öka bekvämligheten och lyxen, tillägna sig svenskarne däremot med svindlande brådska. De äro kinkigare på tobak än paschorna i Stambul. De äro större vinkännare än provençalerne, och inga lorder kunna sakrikare bedöma en konjakssort än ett par stackars skuldsatta svenskar, hvilka nyss lämnat föräldrahemmet.
Om denna modernitetsjakt ådagalägger brist på motståndskraft, är den, som antydt, dock så innerligt sammanvuxen med det svenska lynnets yppersta egenskaper, att icke ens den mest ingående granskning skulle mäkta att till fylles särskilja skugga och ljus. En nation, som genom sina regenter, sina långvariga krig och genom immigranter under århundraden stått i så liflig beröring med utlandet, kan icke bevara många särdrag, och påtagligen har motståndskraften likväl varit större än i förstone kan tyckas. Hur snabbt ursprungligheten uppblandas, visa oss närmast norrmännen, hvilka genom sin konservatism och sitt afsöndrade läge visserligen nyss vid en för dem gynnsam tidpunkt skapat en nationel litteratur, men hos hvilka beröringen med utlandet redan orsakar en märkbar förtunning och afmattning.
”Svenskarnes höga upplysning är icke offentlig, utan den är en offentlig hemlighet. Detta medför en nihilism och en demoraliserande dubbelhet, som erinra om förhållanden i despotiskt regerade land, och som utmynna i likgiltighet. Hvem som helst vet, att det offentliga uttalandet om en fråga, en ny bok eller en tilldragelse har föga att skaffa med det, som man i själfva verket tänker. Allting blir lika bra och lika dåligt, och blott det utländska har rang.”
Hur ofta betecknas icke emellertid svenskarne såsom stillastående och konservativa! Denna villfarelse orsakas närmast af deras tillbakadragna tystlåtenhet. Svenskarne frukta nationelt offentligheten på samma sätt som denna fruktas af en bildad privatman, hvilken kan tänka åtskilligt men sky att predika det på torget. Stockholm saknar än i dag ett intelligensblad, och tidningarna äro ingalunda ett uttryck för de bildades verkliga meningar. Spörj däremot mellan fyra ögon vid taffeln våra statsmän, våra lärda, våra konstnärer och talanger inom alla riktningar, och svaret får en helt annan klang af skepsis och fördomsfri uppfattning, än när det uttalas till allmänheten. Svenskarnes höga upplysning är icke offentlig, utan den är en offentlig hemlighet. Detta medför en nihilism och en demoraliserande dubbelhet, som erinra om förhållanden i despotiskt regerade land, och som utmynna i likgiltighet. Hvem som helst vet, att det offentliga uttalandet om en fråga, en ny bok eller en tilldragelse har föga att skaffa med det, som man i själfva verket tänker. Allting blir lika bra och lika dåligt, och blott det utländska har rang. Åter se vi här ett aristokratiskt drag, och åter se vi, hur lätt ett sådant förbleknar till en svaghet, som lämnar spelrum åt den lumpnaste egennytta och feghet. Denna ömsom klandervärda, ömsom världskloka och öfverlägsna tystnad måste mer än något annat göra oss svårförstådda inför yngre nationer, som ännu skrifva på sin Atlantica.
Ingen missteckning kan vara gröfre än den, hvilken framställer svenskarne som skrytsamma pratmakare. Storordiga chauvinister bullra visserligen också i Sverige men icke bland de andligen framskjutna, som hos många andra folk, utan bland nollorna. Vill du höra en riktigt urmodig patriotisk gaskonad, res då till de stora kulturlanden! Till och med bland storhetstidens flygande fanor kännetecknas svenskarne af en viss tillbakadragen och blyg tystlåtenhet. Den trycker sin stämpel på vårt lif och på våra nationela fester, hvilka sakna poetisk djärfhet samt anordnas för ämbetsmannamässigt och fantasilöst och förfela därigenom sin verkan. Vi äro för blyga, för att någon bland oss skulle våga uppträda med handlingar eller förslag, hvilka kunde uppfattas som ett personligt jagande efter uppmärksamhet. Därför blir allt för torrt och formelt. När Hugo jordades, stod om natten hans kista under den napoleonska triumfbågen, omgifven af brinnande fyrfat. Vi däremot vågade nyligen icke ens resa en grift i Djursholms skogsdungar eller i vår stad åt en af våra afsomnade diktare. Hvilken svårighet hade det varit att insamla hundra tusen kronor och bygga hans mausoleum under lindarna i Humlegården! Hvarför gjorde vi det icke? Därför att vi voro för blyga. Samma skygghet breder sig öfver vår politik och våra reformer. Vår modernitetsifver låter ingen känsla binda oss vid det gamla och häfdvunna, men vi hållas tillbaka af vår skygghet, stundom också af vår erfarenhet och skepsis, och det sammanhänger rent af med vår tillmötesgående höflighet, att vi ej gärna slå af hvarandra hufvudet i onödan, samt att reformernas man alltid först framträder i elfte timmen. Så har det varit från Engelbrekts dagar allt intill nu, och denna långsamhet, hvilken rymt så mycken plikttrohet och heder men äfven själfviskhet och gladlynt lojhet, är konservativ blott till skenet.
Icke heller äro svenskarne konungskt sinnade. De fasthålla vid ett monarkiskt statsskick, emedan det tills vidare synes dem ändamålsenligast, men de sakna den känsla för »legitimiteten», hvilken väl måste anses som rätta märket på ett monarkistiskt lynne. Statshvälfningen 1809 åsågs med största lugn, och ej långt efteråt valdes utan betänkligheter en utländsk revolutionsgeneral till konung. Under Sturarnes riksföreståndareskap hade vi republik, och efter det nattliga skottet vid Fredrikshald bultade åter republiken på rikets port. Den hängifvenhet, som många svenska konungar förmått väcka, har påtagligen mer framkallats af deras personliga egenskaper än af kronans glans, och en andligt och kroppsligt underlägsen furste skulle än i dag möta samma ovilja som fordom Kristofer af Bayern. Både i Danmark och Norge skymtas ofta bortom dagens fejder en naivare tillgifvenhet för regenthuset såsom sådant än hos oss. Vid den senaste silfverbröllopsfesten i Köpenhamn flammade på mången småborgares transparang ett: »Gud välsigne vårt älskade kronprinspar!» Något dylikt skulle alldeles icke ligga för stockholmarne. En framstående norsk målare skildrade i våras i ett Stockholmsbref en droskkusk, som ideligen talade om kungahusets medlemmar med titeln deras kungliga högheter o. s. v. Droskkusken var utan tvifvel en förklädd kammarjunkare, ty utom vid tilltal användas dylika titlar endast inom hofkretsar och ej heller ständigt där, alldenstund den svenska hofetiketten är synnerligen otvungen och fri. Den, som söker en strängare, får uppvakta i Amalienborg. Dessa smådrag anföras endast för att påpeka, hur genomgående grannfolken missförstå svenskt lynne, och hur föga de känna det.
Med större fog kunna de kalla svenskarne ett ämbetsmannafolk, ty ämbetsmännen lyfte redan tidigt hufvudet högt och samlade makten på sitt bord. Till och med inom rent andliga uppgifter, såsom inom forskning, vitterhet och konst, medför en ämbetstitel än i dag en viss oantastlig auktoritet, som vore snillet ett gifbart privilegium. Hvad är då en ämbetsman? I vanliga fall en person, som behöfver en anställning för att kunna lefva, och följaktligen ingenting märkvärdigt. Emellertid kan den själfdisciplin och måttfullhet, hvartill han blir nödgad, omöjligt frånkännas civilisatorisk betydelse. Till och med i östligare riken, där han förvandlas till en blodsugare och ej ledes af skandinavens ansvarskänsla och i regeln omutbara hederlighet, fyller han en kulturel uppgift, som samtiden merendels underkänner. Det svenska ämbetsmannaväldet har utan tvifvel varit både den naturligaste och för nationen gagneligaste bryggan från det förflutna till det kommande. Vill du emellertid beskåda riktigt urmodiga och glorvyrdiga ämbetsmän i peruk och talar, sök dem då ej längre i det moderna Sverige utan i de stora kulturlanden!
När historien ransakar de meningsskiljaktigheter, som i följd af olika inre förhållanden trängt sig mellan de båda brödrafolken och som ingen unionsform kunnat förebygga, skall hon helt säkert medgifva, icke blott, att statschefen utvecklat en större politisk skicklighet, än kanske de nu lefvande i allmänhet till fylles förmå uppfatta, utan äfven att två folk, de många förflugna orden till trots, sällan mött hvarandra i en fejd med så mycken inre aktning och så pass ren sköld. Svenskarnes aristokratiska sinnelag har icke såsom norrnännens sammanfallit med tidens demokratiska, men detta är tillfälligt och får icke tydas som ett varsel om slocknande lifskraft. Sverige har haft sitt tyska skede och sitt franska, men det halft amerikanska, som under århundradets senare hälft gått öfver världen, kan i ett så motsatt lynne som det svenska endast alstra en tistelskörd.
Den långa freden har förvandlat de krigiska svenskarne till köpmän med välståndet till mål. Välstånd, det är borgerlig epikureism. Tidningarna utvecklas mer och mer till affärsföretag, som spekulera i politiska konjunkturer. De beryktade riddarhustalen, hvilka i sin retoriska ståt alltid buros af den svenska kärleken till det storslagna och upphöjda, ha tystnat. Adeln har blifvit en borgarklass, hos hvilken lyxen icke längre medför någon trängtan till intellektuela förströelser. Sverige har hemfallit åt en materialism, hvilken, blottad på allt idéinnehåll och på hvarje annan känsla än egennyttan, undergräft vår auktoritet och vår sista återstod af själfkänsla. Det blir för en sådan tid ett lifsvillkor att arbeta på nationalkarakterens och den fäderneärfda odlingens förfall. Materialismen söker hos de latinska folken en motvikt i det sköna, hos de germanska och anglosachsiska i fromleri. Också se vi, att i Amerika penningemarknadens hänsynslösaste höfdingar oftast äro pietister. Hvarken krig, envälde eller frihetstidens subsidier har vågat ett sådant anlopp mot vårt lynne och våra kulturela traditioner som de senaste decenniernas förvärfstörst och fromleri. Sverige har förlorat sin blygsel inför framtiden, men det kommer en dag, då de kvarlämnade tidningspackorna brytas och historien sitter till doms, och då skall tilläfventyrs en eller annan af mina herrars sonsöner icke finna någon afsevärd grund att påpeka släktskapen.
Sedan hedenhös voro svenskarne böjda för religiositet, om också reformationen hos dem liksom hos deras stamförvanter närmast var af sedlig och politisk natur. De i Sveriges häfder mest framskjutna religiösa personligheterna, såsom Birgitta, bröderna Petri och Svedenborg, bära dock alla det svenska draget af måttfulla kulturmänniskor, och de inkomna råa bildstormarne jagades ur landet. En Knox eller en Calvin skulle med sin mörka fanatism icke ha vunnit svenskarne. Det moderna fromleriet får därför ej till alla delar jämställas med »den oskrymtade gudsfruktan» hos våra fäder, hvilken gärna såg ett filosofiskt arbete vid sidan af bibeln eller hvilken i fall af verkligt bigotteri, såsom bland de olyckliga krigsfångarne i Ryssland, åtminstone icke valde en alltför aflägsen ståndpunkt från den allmänna bildningsgrad, hvartill fäderneslandet då hunnit. Äfven minnas vi den ovilja och stränghet, med hvilken Karl XI och hans frejdade son från första stunden mötte den pietistiska rörelsen, och den senare var mot slutet af sitt växlingsrika lif på god väg att omdanas till tviflare. På botten af protestantismen ligger en ovig träklubba, som i sekterismens hand visat sig tjänlig att svinga mot högre kulturela trditioner, men hvilken de upplysta sällan nedlåtit sig att gripa. Den klubban passar illa i det svenska lejonets ramar. Ett geni kan möjligen bli katolik, läsare aldrig, och den ridderliga och aristokratiska färgen öfver svenskarnes inre och yttre lif kan aldrig sammansmälta med en åskådning, som lämpar sig för de norska fjälldalarnes bondebefolkning eller Västerns farmare. Därför blir hos de bildade det moderna fromleriet ett affall från svenskt lynne. Eftersträfva nutidens bildade svenskar ett religiöst formulerande af känslan, måste de samlas ungefär kring den Rydbergska ståndpunkten. Om pietismen har ett uppfostrande inflytande på de obildade, förvandlas den dock till ett förtryck, när den likt en kvaf dunst från kojan och bönehuset stiger upp till de bildade och sätter de förra klassernas okunnighet till censor öfver en gammal nations förädlade odling. Alldenstund pietismen hos de djupare leden upprinner ur grubbleri och ideela kraf, behöfde den dock aldrig i och för sig bli en fiende till högre intellektuela värf utan kunde godt tänkas såsom dessas folkligare syster, så framt ej agitatorernas härsklystnad beredvilligt ledde floden öfver den naturliga strandbädden.
”Böcker och bilder kunna ej vara nog andefattigt släta och populära att icke öfverstiga den svenska publikens fattningsgåfva, och en läsarevisa, sjungen af negrer, betecknar numera inför de aristokratiska svenskarne konstnjutningens höjd. Hade en ung obekant svensk komponerat »Valkyrian», skulle han ofelbart omkomma i elände, så framt icke utlandet förbarmade sig eller han själf besutte förmögenhet.”En tid som den beskrifna kan endast betrakta konsten med samma misstro som den, hvarmed glädjeflickan ser sig om efter prästen. Det närvarande är hos oss icke utan likheter med det trumpna tidehvarf, som i England aflöste Shaksperes och Elisabets. I stället för att arbeta på smakens höjande sänker sig mången tidning under publikens nivå och vidmakthåller det groll mot den inhemska konsten, hvilket egentligen först frammanades under åttiotalets tvister, men hvilket långt efter dessas bortdöende fortlefver som en vana. Vill någon för närvarande kasta sig öfver ett konstverk med de orimligaste beskyllningar, kan han alltid räkna på ett tacksamt följe. Att vetenskapen står jämförelsevis skyddad, om också på långt när ej efter förtjänst uppskattad, beror uteslutande på dess mer ämbetsmannamässiga ställning. Visserligen har Svenska Akademien genom minnespenningar och grafstenar och genom hela sin ställning gifvit litteraturen en oundgänglig statslig bekräftelse och därvidlag varit till ett verkligt, erkännansvärdt gagn, som vittnar om stiftarens blick för svenskt lynne. Samma bekräftelse har konstakademien förlänat de bildande konsterna. Lika fullt röjer sig mot alla estetiska skapelser ett skadegladt hat, hvilket urartar till pöbelaktig likgiltighet för allt djupare själslif. Polemiska diktare ha beständigt mött motstånd i alla land. Garborg utropar midt i det vittra Norge, att han icke kan lefva annat än i en fjällhydda uppe vid snögränsen, och Kristiania målas af skriftställarne i färger, som icke väcka reslust. Björnson och Ibsen ha nödgats att tillbringa långa tider af sitt lif i fjärran land. Shelley, Byron och Heine dogo i landsflykt. En allvarligare inblick i det germanska och anglosachsiska sinnets hemligheter kan till och med skönja vissa sympatiska grunder för denna jungfruliga och till skuggrädsla stegrade ovilja mot våldsammare konst. Men allt detta räcker icke att förklara de närvarande förhållandena i Sverige. En sådan obeläsenhet, en sådan förkärlek för det medelmåttiga som hos våra bildade klasser återfinner man på sin höjd i det stora kulturlandet Tyskland våra författares Kongo. Kanske återfinner man också något liknande inom många kretsar i de andra stora kulturlanden, men säkert icke hos något af våra grannfolk, och den plebejiska enfalden pryder icke förädlade germaner. Böcker och bilder kunna ej vara nog andefattigt släta och populära att icke öfverstiga den svenska publikens fattningsgåfva, och en läsarevisa, sjungen af negrer, betecknar numera inför de aristokratiska svenskarne konstnjutningens höjd. Hade en ung obekant svensk komponerat »Valkyrian», skulle han ofelbart omkomma i elände, så framt icke utlandet förbarmade sig eller han själf besutte förmögenhet. Våra stora klassiska skalder ligga förgätna. Bellman lefver endast på sina melodier, och nyare vitterhet och konst betraktas ungefär som en icke straffbar förbrytelse. Knappast något ådagalägger klarare än detta, med hvilken hisnande snabbhet svenskarne i följd af sin brist på konservatism böjt sig under det införda dyrkandet af de materiela »intressena» och hur instinktivt dessa »intressen» frukta en återvaknande nationel själfkänsla. Det nuvarande har sin närmaste förebild i frihetstiden, och liksom denna föll för en återväckt själfkänsla, så skall också en gång vår tid förgöras af samma korrigerande makt.
Ovillkorligt framtränger emellertid i våra dagar den frågan: sakna svenskarne estetiskt sinne? Att deras ytterliga frivolitet i tal och skämt sedan gammalt har sin naturliga motvikt i kärleken till det sentimentala, då det gäller dikt och bild, bevisar ingenting; men väl finns förutsättningen till estetiskt sinne i den forntidsaktiga inbillningskraft, som varit själen i deras historia. Så snart gustavianerna återväckte nationens själfkänsla, slog inbillningen på nytt i ljusan låga, och tronföljarevalet i Örebro, hvilket väl får betraktas som svenskarnes senaste historiska handling af nationel inbillningskraft, står vår tid ännu för nära att behöfva bli den sista. Den inbillning, som tömmer sin styrka i handling, söker inga andra utvägar, men knappast hade svenskarne på allvar stuckit huggvärjan i sidan, innan hos dem uppblomstrade en vitterhet, hvilken i oöfversättlig och följaktligen af andra oförstådd lyrisk skönhet vida öfverstiger allt hvad våra grannfolk ännu haft att bjuda intill dag som är. Frånvaron af en fylligare dramatik är ingalunda ett tecken på bristande inbillning, ty en rörlig inbillning spränger snarare, liksom känslan och reflexionen, konstruktiva helhetsbilder. Också bär den svenska diktkonsten öfvervägande en »fantastisk» pregel, och typiska äro en Almkvist och en Lidner, hvilken senare förenar alla de tre väsentligaste kännemärkena: inbillningskraften, sentimentaliteten och formalismen. Låt oss därför tillstå, att svenskarne sakna konstruktiv förmåga, och att detta möjligen står i förvantskap med deras brist på filosofi. Men månne icke betydelsen af det konstruktiva i allmänhet skattas för högt?
Fransk smak och en förfinad kultur ha ingifvit svenskarne en böjelse för formalism, som egentligen står i strid med deras rörliga inbillning. Vi träffa här ånyo en af de många motsägelserna. De flesta svenskar uppfatta icke konstverket som blott och bart ett medium utan som ett prydnadsting, hvars värde ligger i den formella korrektheten. Särskildt har rimflätningen blifvit allt för tvungen, ehuru svenskan därvidlag har mer att lära af befryndade språk än af aflägsnare och mer rimrika. Skrifven af svensk hand skulle Per Gynt anses vårdslös och formelt misslyckad, och endast därför att boken författats af en norrman kallas de många nyckfulla rimmen »urkraftiga». Allra minst ha vi någon grund att klaga på »Stockholmsrim», så länge vi med nöje läsa bygdemål. Det finns intet riksspråk för inbillning och känsla, och »Stockholmsrim» ha sedan gammalt skrifvits af stockholmarne. Det finns ej ens något skäl hvarför vi icke skulle återupptaga det vokala fornrimmet och än i dag med fiskaren vid Tynnelsö rimma »Lerbak» och »bispens fat». Det tyska språkets yppersta diktverk äro sida efter sida så öfversållade med frankfurterrim och oäkta rim, att just dessa gifva den egendomliga prägeln åt stilen. Är det icke svenskarne nog om de rimma jämbördigt med Goethe? Formel styrka det är pregnans! Dessa halft skämtande ord äro mer än en polemisk snärt för dagen. Det må till och med ifrågasättas, om ett sparsammare bruk af rimmet ej skulle vara mer öfverensstämmande med modersmålets karakter. Vårt brokiga lynne skulle dock förneka sig själft, om det ej också länge sedan gifvit oss många både orimmade och underligt spunna dikter, hvilka säga oss, att lämna svenskarne formalismens farvatten, så besitta också de en tillräckligt »urkraftig» arm att styra efter ännu oupptecknade stjärnor.
För hellener och romare uppenbarade sig den högsta landskapliga skönheten i den lummiga hafsstranden. Långa tider förgingo, innan fjälltrakten förmådde ingifva annat än fasa, och först vår tid har ofvan bergsstupornas hisnande prakt upptäckt stillhetens och den öfverjordiska klarhetens majestätiska skönhet, vid sidan af hvilken hafvet med sin döda synrand och sin tunga luft faller till föga. Det svenska landskapet har alla trappsteg från haf till snöfjäll. Det är en lika brokig mosaik som det svenska lynnet och lika svårt att öfverskåda i samlade linier. Men märk missförhållandet mellan uppsvenskarnes håg för det storartade och det täcka, i oändliga enskildheter splittrade landskapet! Inbillningen söker på alla sätt öfverskyla denna tvedräkt. Furorna diktas skyhöga. Förvägna klippor hänga öfver dånande forsar, och skären, som skalden befolkar med mörka vikingagestalter, bli underliga öar utom civilisationens råmärken. Sin olustigaste uppsyn visar det svenska landskapet i disiga sommardagar, då blåsten vänder löfven afviga och markerna bli grå och liksom öfveryrda af allt det dam, hvilket århundraden hopat i ämbetsverk och spannmålsbodar. Det var bestämdt på en sådan dag som gamle kung Gösta trätte om sina laxfisken.
Ingenting förkättra svenskarne dock så gärna som det nordiska klimatet. De växlande årstiderna bjuda en vederkvickelse och förströelse, som sydländingen saknar, och vända vår uppmärksamhet mot naturen. Vi ömsa landskap och lefnadsvanor fyra gånger om året utan att behöfva förflytta oss, och vi vänja oss att granska himmel och luft. Skönast är senhösten, hemmets och det andliga arbetets årstid, då brasan brinner, då dagarna bli allt kortare, vägarna allt tystare, och då julgranarna tåga upp på torget. Det är årets högtidligaste och mest obeskrifliga stund, då den första snön börjar falla och hela folket bereder sig till den gamla midvintersfest, som mindre gäller den återvändande solen än den egna härden och känslan för själfva det ärfda landet.
Det svenska lynnet har i sin splittrade mängd af detaljer alltså likhet med landskapet. Medan våra grannfolk ofta kunnat karakteriseras i några få ord, är svenska lynnets psykologi så fullt af motsättningar och så skiftande, att ingen någonsin lyckats att sammanföra färgerna till en helgjuten bild. Det enda nordiska folk, hvars odling i många stycken kan upptaga en täflan med den svenska, är de intellektuela och mer spekulativt anlagda danskarne, men deras yttre historia har icke samma äfventyrliga resning och icke samma egendomliga särdrag som tidvis svenskarnes den utländska beblandelsen till trots. Mörka och nedtryckande skuggor rufva öfver nutidens Sverige, men intet kan vara falskare än att lägga ett par decennier till grund för bedömandet af ett folk med tusenårig odling. Svenskarnes lynne är dotter af en eröfrare, som tagit sin brud i främmande land, och ögat skiftar från kallaste blågrått till den låga, hvilken måste ha fladdrat i Aladdins lampa, när han lyfte henne ur den underjordiska nischen för att med hennes bistånd varda sagornas hjälte. Ytterligheterna slingra sig om hvarandra som i Kanaan öknarna och vingårdarna och som taglet och guldet i Väringarnas mantelsnodd. Snikenhet och slösaktighet, världsklokhet och öfverdåd, tröghet och inbillning allt ligger det sida vid sida som i en gammal slottssamling hemförda konstverk och krigsbyten stå uppställda midt bland stenyxor och flintspetsar från hedenhös. Du hinner knappast tillräkna svenskarne ett fel, innan du märker att det är en dygd, och knappast en förtjänst, innan du upptäcker, att den är ett lyte. Detta lynne afskuddar dock aldrig den utländska påklädseln mer än en gång och visar sig aldrig i full nationel själfständighet mer än en gång: det är i karolinernas tid, och därför är denna i ännu mycket högre grad än det trettioåriga krigets förtjänt att utforskas, vördas och besjungas.
Sådant svenskarnes lynne gestaltat sig, är det Skandinaviens rikaste och intressantaste ehuru underskattadt af grannfolken och förnekadt af sin egen tunga.
VERNER VON HEIDENSTAM
