Av widarnord den 1 juni kl 10:16 | [ 12 kommentarer ]
På våren 2010 slog Ahmad Akileh, 23, ihjäl en svensk fattigpensionär på en parkeringsplats i Landskrona. I april samma år dömdes han av en enig tingsrätt till ett år och tio månaders fängelse. Drygt nio månader senare försattes han på fri fot och idag är Ahmad Akileh åter en fri man.
Annorlunda gick det för 23-åriga Parastou Namdar, som tillsammans med sin pojkvän Elias Vecalius och en svensk vänsterextremist i julas kidnappade en 25-årig miljonärsson från Uppsala och höll honom fången i drygt en vecka. Trots att miljonärssonen klarade sig helt utan fysiska skador så dömdes Namdar och Vecalius i tisdags till vardera åtta års fängelse, och den svenske vänsterextremisten, som för närvarande genomgår en sinnesundersökning, riskerar tio års fängelse om han döms.
Nu tycker förmodligen de flesta att det är helt i sin ordning att kidnappare, även vid den här typen av mindre allvarliga fall, döms till kännbara straff. Men varför renderar inte ännu grövre brott, som begås mot vanligt folk, samma antal år i fängelse? Har vi rentav särskilt hårda straff för brott som begås mot överklassen?
Förklaringen måste sökas i liberaliseringen av de svenska strafflagarna, som den kulturradikala vänstern genomförde under 1970-talet. Under paroller som ”släpp fångarna loss det är vår” drev man igenom kraftigt sänkta straffsatser för de mest avskyvärda brotten samtidigt som man höjde straffen kraftigt för sådant som skattebrott och narkotikabrott. Förutom vid brott mot staten ansågs straff inte lösa några problem.
Bara ett antal straffbestämmelser klarade sig undan 70-talets ”modernisering”. Förmodligen ansåg vänstern att alldeles för få personer åtalades för dessa brott för att det skulle vara värt att bry sig. Idag är det således fortfarande möjligt att bli dömd till livstids fängelse för sådant som myteri, högförräderi, mordbrand och människorov, trots att man inte behöver ha skadat en enda människa med sin brottslighet. För både gruppvåldtäkt och dråp däremot slutar straffskalan vid tio års fängelse, och vanligen klarar sig gärningsmännen undan med ett betydligt kortare straff än så.
Att vi i Sverige inte är lika inför lagen har emellertid ledarbloggen uppmärksammat förut. Men till skillnad från fallet med överläkaren som fick fyra månaders fängelse för samma brott som en arbetslös man dömdes till 14 års fängelse för några år tidigare, så är det den här gången inte bara fel på rättstillämpningen utan också på lagstiftningen.
Man kan dock fråga sig varför tingsrätten inte lade sig i botten av straffskalan och dömde Uppsalastudentens kidnappare till fyra års fängelse. Domskälen ger inget svar på hur man resonerat vid straffmätningen, och man berättar inte heller varför just dessa kidnappare förtjänade ett så mycket strängare straff än exempelvis den 47-årige företagare som nyligen dömdes till fem års fängelse för grov våldtäkt och människorov, sedan han släpat ut en 30-årig kvinna till ett ödehus i skogen och där bundit, våldtagit och piskat henne under flera dygns fångenskap.
Kanske beror det bara på slumpen, men den som tillhör överklassen har i alla fall hittills legat bättre till än andra när den svenska rättvisan avkunnat dom.
Postad i Ledarbloggen under Anarkotyranni, Rättsfrågor
14:39
Var femte journalist varslas på Sydsvenska Dagbladet14:00
Nu får DU betala MER än illegala invandrare för din sjukvård13:42
Försvunnen kvinna funnen styckmördad13:19
Merkel var kommunist13:01
Sverigedemokraterna: Utlys undantagstillstånd12:46
Megafonens uppmaning: Låt svenskarna betala, vi står för självrisken12:08
USA varnar för invandrarkravallerna11:51
Video: Se när polisen kör genom väggen in i ett bostadshus11:49
Fredssamtal om Syrien07:11
Minst 18 förorter brann i natt – polis skadad03:20
Regeringen vill köra över kommunerna om unga illegala invandrare02:01
”Det är en del bränder”