Gilla artikeln på Facebook
Kräftskivor, näckbad, svampplockning, snapsvisor, surströmming, gravad lax, knäckebröd – Jamie Oliver gjorde sitt bästa för att tillgodogöra sig de mest karaktäristiska dragen i svensk matlagningskonst och svensk kultur under sin vistelse i Stockholm.
Hans lyriska redogörelse för sin upplevelse av det traditionellt svenska går att lyssna på här.
– Det är förmodligen den mest perfekta staden, och det mest perfekta landet. Men försök inte hålla jämn takt med svenskarna när det gäller att dricka, för de är hardcore, avrundar Oliver.
Som svensk vet man inte riktigt hur man ska förhålla sig ett sådant uttalande. Man vrider på sig – ”han snackar bara skit”, muttrar man kanske lite skamset.
Vi har ju så länge fått höra från vår Överhet att svensk kultur (eller ”kultur i Sverige” som det numera ska omskrivas) inte existerar. Eller, ja – när den väl existerar så är den i alla händelser alltid något löjligt, pinsamt, sannolikt rasistiskt och uteslutande.
Till skillnad, exempelvis, från zigensk kultur, som är oerhört värdefull och måste tas tillvara på med alla medel – och med mångmiljonbelopp i statliga bidrag till kulturföreningar.
Och när Överheten talar – då lystrar Svenne, och böjer sig. Så har det alltid varit. Rädslan för Överheten går som en röd tråd genom hela den svenska historien. Få folk har varit så noggranna med att undvika att stöta sig med makthavare som det svenska.
Känslan finns fortfarande där, oförändrad. Det är bara makten som bytt skepnad. Det är inte längre länsman, kronofogden och kyrkoherden man sitter hemma i stugorna och darrar inför tanken på att stöta sig med. Istället är det tyckmyckna murvlar, streberaktiga, själs- och ryggradslösa politiker och andra typer av ”rättänkande” opinionsbildare som auktoritativt dikterar villkoren för vad som är ok att tycka och tänka.
Och blyga, taktfulla Svenne, som inget hellre vill än att också vara rättänkande, att inte stöta sig med någon, att inte sticka ut, att inte ses som ett problem – han väljer oftast att slå in på den mest bekväma vägen. Han börjar tycka likadant, han apar efter.
Om vi inte längre vill fortsätta vara slavar under en korrumperad och gentemot oss fientlig Överhet, i vilken form den nu behagar uppenbara sig, kommer vi bli tvungna att omdana oss.
Vi är många som redan har identifierat ett stort antal destruktiva tendenser i vår samtid som behöver bekämpas, ihärdigt och på massiv front.
Men kampen mot de mer bisarra uttrycken för den kulturmarxistiska ordningen kan bara vara ett första steg. Det krävs därutöver en insikt om att vår eventuella framtid i förlängningen är beroende av en betydligt mer omfattande själslig och kulturell omstrukturering och förnyelse. För att undvika att hamna i samma fälla, gång på gång.
En bra början kan kanske vara att – med Jamie Oliver – erkänna att vi faktiskt har något fint att bygga vidare på.
DANIEL SÖDERBERG
