Utblick. Med en befolkning på 128 miljoner människor anses Japan vara ett av världens säkraste och mest utvecklade länder. Historiskt har landet varit slutet mot omvärlden och i modern tid har japanerna valt andra vägar än hög invandring och mångkultur för att möta de nya samhällsutmaningarna.
Gilla artikeln på Facebook
Hur ska då Japan klara de demografiska utmaningar landet står inför? Invandring har inte varit en tänkbar lösning för japanerna, trots en minskad befolkning som lett till omfattande problem i landet. Detta har varit särskilt tydligt i invandringspolitiken. Under 2006 tog man emot 34 flyktingar och 2010 har 30 individer fått uppehållstillstånd. I detta fall 30 burmeser som ska fördelas på tre år fram till år 2013.
Japan är det första rika land vars befolkning minskar. Andelen barn under 15 år är den minsta i världen, samtidigt som man har den största andelen personer över 65 år. Detta beror på att den moderna japanska kvinnan inte vill skaffa barn i samma utsträckning som tidigare. Framgångar mäts monetärt snarare än i hur många döttrar och söner hon har fött. Om trenden håller i sig, kommer befolkningen att minska från 128 miljoner till omkring 90 miljoner inom 50 år. Detta leder naturligtvis till problem för landets ekonomi och sysselsättning.
Några av lösningarna på problemet som presenterats i Japan är utvecklingen av så kallade androider vilka förväntas fylla de luckor som den minskade fertiliteten medför tillsammans med en åldrande befolkning. Ett exempel är det japanska företaget Mitsubishi som länge utvecklat robotar som i förlängningen kan tänkas ersätta tidigare arbetsintensiva låglönearbeten i till exempel äldreomsorgen vilka kommer att ta betydande antal personal i anspråk i framtiden.
När jag besökte ett sjukhus utanför Tokyo för drygt två år sedan möttes jag av en sådan robot i receptionen. Den bugande damen frågade mig artigt vem jag sökte och strax därefter befann jag mig efter direktiv i rätt sjukhusavdelning. När jag kom hem gjorde jag en sökning på nätet och fick reda på att denna robot är en i mängden av olika modeller som är under utveckling i dagsläget och som används på daghem, hos familjer, i shoppingcentrum och på företag runt om i landet.
Roboten, vid namn Wakamaru har varit i tjänst i många år. Wakamaru kan föra samtal med människor, känner igen ansikten och humör, tittar på och förstår tv-program. Under 60- och 70-talet när Europa började ta emot invandrare för att fylla arbetskraftsbehovet valde Japan istället att utveckla robotar. I dag tillverkas 40 procent av alla världens robotar i landet.
I väldigt få länder har kulturen så stor inverkan på folk som i Japan. Den japanska kulturen anses vara en av världens äldsta, mest bevarade och rikaste. Allt handlar om att man med solidaritet och med hjälp av en gemensamma mål lyckades resa en hel nation från spillror till hypermodernitet på några decennier. Hela samhället är uppbyggt på kulturella grundvalar som hierarki, flit, respekt, ödmjukhet, sparsamhet och uthållighet.
I ett land med en yta på ca 80 procent av Sverige varav mer än 70 procent inte är beboelig, lever cirka 128 miljoner människor. Det har fått japanerna att förstå vikten av att ta hänsyn till varandra. Därför är man världsmästare i att tålmodigt stå i kö samt inte störa andra genom att gapa och skrika. Man pratar inte i mobiltelefon i tunnelbanan, på tåg eller bussar, trots att var och varannan har två mobiltelefoner. Att se någon prata i telefon i ett tåg är väldigt sällsynt. Munskydd har man inte i första hand som utlänningar tror för att undvika att smittas av andra utan för att inte överföra sin egen smitta till andra. Många tror att japanerna sover på tåg och tunnelbanan för de ofta blundar. Och visst händer det att man sover, men att blunda är också ett sätt att inte irritera eller besvära medpassagerarna med sitt eget tittande. I stadsmiljö röker man bara på anvisade platser och man ser aldrig någon gå och röka. Inte sällan har man dessutom med sig en egen askkopp.
Vänligheten utlänningen möts av i Japan är inte personligt riktad, utan så beter sig en civiliserad människa, anser japanen, oavsett om det är en landsman eller utlänning. Inställningen till invandrare är inte enbart riktat mot de som historiskt krigat mot Japan, utan mot alla som i dagens Japan utgör ett hot mot den japanska homogeniteten eller de som på något sätt hotar den japanska kulturen, som värderas väldigt högt.
Även om invandring skulle vara en alternativ lösning möts invandringsfrågan av ett kompakt motstånd ifrån hela samhället, från högre tjänstemän till risbönder. Några ”försök” har gjorts med exempelvis sydamerikanska invandrare vars barn erbjudits viss undervisning på japanska. Trots att dessa invandrare nästan uteslutande är av japanska rötter eller ingifta i japanska familjer, ser japanerna inte dem som ”en av dem”. Man kan eventuellt tänka sig att detta förhållningssätt är historiskt betingat då landet blev besegrat under andra världskriget. Tvångsöppnandet av hamnarna och förnedringen av allt japanskt efter Edoperiodens fall har inte heller ökat förtroendet för utlänningar. Men förklaringen bakom Japans inställning till utlänningar är inte endast historisk utan även samtida.
Följande åsikter är inte ovanliga i det japanska samhället: ”Utlänningar är högljudda, burdusa och tar inte hänsyn till eller respekterar sina medmänniskor, och sköter sin personliga hygien dåligt”. Andra åsikter är att utlänningarna sorterar soporna fel, de ställer bilen fel, de äter/röker gående, spelar hög musik och har ett beteende som inte är förenligt med det japanska. Utlänningarna kritiserar japanska levnadsvanor och har en annan arbetsmoral som man annars inte är van vid och så vidare. Kort sagt; allt som invandrarna gör som på minsta vis strider mot den redan invanda samhällsordningen och de redan uppsatta reglerna bemöts negativt av japanerna.
Det är således inte lätt för utlänningar i Japan då grannarna flyttar eller vägrar tala med dig för att du inte respekterar hur soporna ska sorteras. Men befolkningsunderskottet i Japan riskerar nu att gå så långt att landet inte längre kan fylla sina 2,8 miljoner universitetsplatser med studenter. Chefen för Japans policyinstitut för invandring har därför föreslagit att fler utländska studenter ska lockas till universiteten. De ska komma till Japan, ta examen, lära sig språket, kulturen och sederna för att sedan assimileras in i det japanska samhället. De ska bli japaner – helt enkelt. Men även detta förslag har bemötts med ramaskri i den offentliga debatten. Man fruktar till och med att invandring av akademiker skulle kunna förstöra och förändra den japanska kulturen och i förlängningen minska sammanhållningen, samtidigt som kriminaliteten i samhället skulle öka.
Den japanska ”kulturkampen” bekämpar således allt som bryter mot de egna traditionerna och man bygger hellre robotar än låter invandrare ta hand om sina gamla. Japanerna förenar invandring med kriminalitet och drar gärna alla över en kam. I staden Hamamatsu skyr man exempelvis brasilianare med anledning av att ”de grillar kött på altanen”. Japanerna har inget som helst intresse av att uppmuntra till mångkultur. Det är snarare extremt att förespråka mångkultur i Japan. I en svensk kontext skulle medeljapanen uppfattas som rasist eller nazist och inte tas på allvar av sina grannar eller arbetskamrater.
Ska man då tycka att japanerna är rasister eller nazister och att de är helt fel ute? Nej. Jag förstår japanerna. De ska vara stolta över sin kultur och ska i största möjliga mån sträva efter att behålla det unika som fortfarande finns kvar i detta fantastiska örike. Mer löjligt blir det om vi svenskar ska börja lära upp japanerna. Snarare är det vi som har en del att lära av ett av världens mest beundransvärda folk om hur man ska leva och handla.
Ta kriminaliteten exempelvis. Japan är ett av världens säkraste länder. Det är väldigt sällsynt att skåda ett slagsmål, trots sena nätter i nattvimlet. Småbrottslighet existerar överhuvudtaget inte. Våldtäkter, misshandel, knivbrott, skottlossningar och oprovocerat våld finns knappt alls och visar sitt uttryck i brottsstatistiken. Detta kan emellertid bero på att det till viss del finns en mycket organiserad kriminell rörelse som är mer omfattande än i många andra länder.
Den japanska maffian är en organisation som vuxit fram under flera hundra år och som i dag i det närmaste styrs som ett företag och verkar i symbios med polisen. Den organiserade brottsligheten håller småbrotten borta från gatan och i gengäld låter polisen dem administrera den beskärda del av droger, prostitution och spel som oundvikligen dyker upp i alla mänskliga samhällen. Den organiserade brottsligheten ger sig inte på någon utan anledning och verkar enligt egna hedersprinciper och regler.
Skulle de japanska gatorna vara lika säkra om Japan tog emot, säg en miljon, låglönearbetande utlänningar de följande fyra-fem åren? Nej! Då skulle japanerna få vara lika rädda på sina gator som stockholmare eller parisare. Troligen skulle omotiverat våld blomstra i förorterna, bruket av knivar öka, klotter, misshandlar och skadegörelse bli en del av det japanska samhället. Flera vetenskapliga studier och rapporter visar just att tryggheten, rädslan för kulturell marginalisering, rasism och utanförskap ökar ju fler kulturer som existerar inom ett och samma samhälle. Detta har japanerna förstått. För att göra ett påpekande så finns dock möjligheten fortfarande att få anställning via arbetskraft på större företag, och möjligheten att gifta sig för att kunna bo i landet finns.
Att beskylla japanerna för bristfällig invandringspolitik skulle vara själva monumentifieringen av att kasta sten i glashus. Massinvandring i västländer och den björntjänst som det innebär att sätta invandrare i betongkomplex på bidrag kan knappast sägas vara en bättre modell. Hade Rosengård eller liknande områden med liknande händelser existerat – med skolbränder, stenkastning mot polisen osv. – så hade alla dessa människor omgående blivit fängslade och hemskickade. Det är helt enkelt otänkbart att sådana områden skulle tillåtas växa fram i Japan. Japanen är en stolt figur, stolt över sitt land och sitt folk. Inte en chans på jorden att det skulle kunna växa fram arabiska ”no-go”-zoner runt Tokyo, där japanerna själva inte skulle våga visa sig. Det är helt enkelt uteslutet, finns inte. Och det förstår alla som har spenderat lite tid i landet. All typer av antijapansk attityd utplånas direkt.
Beträffande kulturen så kan japanerna beskyllas för att vara ett av de mest inskränkta folken i hela världen. Men i Japan finns det gott om dyra västerländska märkesbutiker. Tokyo har fler krogar med Michelinstjärnor än självaste Paris, många multinationella företag finns, halloween är i full gång, och IKEA säljer som smör. Med anledning av detta är det svårt att hävda att Japan – åtminstone på det planet – försöker hålla omvärlden på en armlängds avstånd.
I Japan är det egna levnadssättet högsta ideal – trots stora influenser från andra kulturer (mode, musik, mat, film, etc.) så kompromissar man inte med sina egna traditioner. Japanerna har hittat någon sorts balans mellan tradition och utveckling. Det japanska anses vara det finaste, renaste och bästa. Japanerna älskar även att resa, men många åker inte utomlands endast för att ta med sig positiva intryck hem (trots all fotografering), utan även för att bekräfta att det är eländigt utomlands och bättre hemma.
Jag hoppas verkligen att det krut man lagt på robotarna i Japan utvecklas ytterligare, blir en succé som kan fylla japanernas alla behov så att landet kan fortsätta vara speciellt, unikt och föra vidare en av världens rikaste kulturer. Istället för att lära sig av USA, lär man sig av sig själva. Hankinesiska Kina, Japan och Sydkorea med flera är och kommer att förbli homogena och framgångsrika civilisationer. För det sista som japanerna själva vill ska ske, är att Japan blir ett i mängden av mångkulturella söndrade länder.
