Så bekämpar du PK-despotismen

Publicerad 8 mars 2016 kl 17.53

Kolumn. Åsiktskorridorens väggar trycks ihop av konformismens kraft och det behövs en pluralistisk motkraft. Medborgarna kan bli motkraften till detta antidemokratiska uppfostringsprojekt, skriver ekonomen Jan Tullberg.

Gilla artikeln på Facebook

Det ligger i sakens natur att det är de kritiska åsikterna som hotas av inskränkningar och inte de offentliga doktrinerna. Vill etablissemanget inte förespråka direkt censur finns en rad mer diskreta indirekta sätt. Med politiskt korrekt, PK, avses ett antal konventioner för åsikter och ordval.

Det som motiverar ordet despoti i artikelns titel är kravet på att också meningsmotståndaren ska utgå ifrån en rad PK-åsikter och termer som premisser för den specifika diskussionen. Om detta accepteras uppstår ett antal restriktioner som inskränker på möjligheten att komma till en slutsats som inte är PK. Yttrandefrihet innebär inte bara en rätt att uttrycka en åsikt, utan också en rätt att välja vilken frågeställning som är intressant, vilka fakta som är relevanta och vilka termer som är adekvata. PK-despotismen slår också till mot dessa tre steg som föregriper en konkret åsikt.

Dessa PK-premisser kan framställas som sociala krav på vett och etikett, inte som krav på konformism i specifika åsikter. Dessa ramar blir extra besvärande för den väluppfostrade medelklassen vars medlemmar ofta sätter en ära i att följa etikett och ha diplomatisk förmåga. Man vinnlägger sig om att inte göra andra upprörda, ursinniga eller kränkta; det blir en dygd att få andra att inte tappa fattningen. Många har en äldre släkting som är väldigt lättretlig och oresonlig i vissa frågor. Existensen av denne ”arge onkel” leder lätt till kravet på alla andra att inte kliva på den ömma tån. Om det blir ett ilsket utbrott så är det snarast personen som sagt något lättantändligt som blir anklagad för den dåliga stämningen än personen som fick utbrottet. En hög grad av kraften i PK är att ansvaret för missämjan överförs från personen som reagerar negativt till den som indignationen drabbar. Det är många PK-poliser som tillskriver sig rätten att bli kränkta och ingripa med tillrättavisningar om något opassande sägs.

Varje samhälle har sina konventioner om vad som anses vara passande i olika sammanhang och vad som ses som plumpt. Men i ett upplyst samhälle är dessa åsikter inte tabun bortom analys och bedömning. Det går ju att argumentera för indirekta ordval som ”pudra näsan” och ”runda ord” istället för lite mer konkreta termer. Man kan diskutera för- och nackdelar med yttranden som kan uppfattas som stötande eller provokativa. Distansen till PK-orden är däremot ofta obefintlig, anhängarna kräver att dessa regler skall accepteras rakt av utan knot. Deras protester riktas sällan mot en åsikt i sak utan mot att den uttrycks; ”så får man inte säga om invandrare”. Många påstående diskuteras inte ur ett sanningsperspektiv, är de rätt eller fel, utan ur etikettsynpunkt, får man säga så eller kan det avfärdas som opassande? I samhället börjar de lättretliga onklarna bli allt fler. Och en ännu större grupp är de ängsliga som anpassar sig och predikar hänsyn också av andra till dessa onklar.

I en normal diktatur finns en sorts erkännande av det konventionella trycket. Både de som stöder regimen och de som är emot vet att det finns en uppförandekod som man är tvingad att följa i det offentliga. Men i Sverige förnekas ofta konventionernas existens och framför allt att man lyder också dem som man egentligen ogillar. Många svenskars självkänsla bygger på att man inte erkänner något yttre konformistiskt tryck utan hävdar att man, såsom individualist, av egen fri vilja valt de konventionella idéerna. Eftersom man är känslig för små åsiktsskillnader upplever man samhället som pluralistiskt och graden av enighet som ett tecken på att det svenska samhället kommit en bit längre i utvecklingen mot en konsensus. Många håller sig inom ramarna. För oss som är kritiska gäller det att fundera över om det är lämpligt att acceptera dessa inskränkningar som preliminära premisser och sedan stegvis ifrågasätta dem eller om man snarast ska presentera en antites.

Min uppfattning är att det är ointressant och ofruktbart att ge sig in i debatt under vinklade frågeställningar som ”Hur ska vi bekämpa rasismen? Hur skall SD stoppas?” Steg 1 är att hitta en intressant frågeställning som är öppen både för medhåll och mothugg. Ska man övertyga andra är det viktigt att begränsa frågan så att det blir möjligt att tydliggöra både den egna och den motsatta åsikten; det föreligger ofta en risk för en ytlig åsiktskavalkad där diskussionen hoppar från fråga till fråga. Det är inte heller fruktbart att föreslå ett lika tendensiöst motförslag utan det gäller att föreslå en bra öppen fråga direkt. Någon annan frågeställning kan naturligtvis bli vald istället, men det är acceptabelt så länge den inte har en inbyggd PK-vinkel. Många diskussioner slutförs inte. En ”mjukstart” som initialt accepterar en rad PK-premisser hinner ofta inte gå i mål. Det är därför bättre att snabbt skissa en motbild och inbjuda till en diskussion som en jämförelse. PK-normer ingår i den ena åsikten och inte i de generella bedömningskriterierna.

Faktaresistensen är ofta passiv. Du behöver inte någon accept av din meningsmotståndare och kunskaper imponerar på de flesta lyssnare. Attackpunkten mot din argumentation är ofta att dina fakta ”stöder fördomar”. En utvikning om fördomar kan vara konstruktiv: Fördomar betyder bara generaliseringar och trots talesättet ”man ska inte generalisera” så bör man göra det. All samhällsvetenskap är generaliseringar om vad som ofta gäller och den viktiga frågan är om generaliseringen i sak är rätt eller fel. De som är lättast att felaktigt bedöma som rätt är de högaktade fördomarna, de som det är fint att tro på. De ringaktade fördomarna avfärdas däremot lätt som felaktiga. Men en generalisering blir inte fel bara för att den kallas fördom. Det är ofta så din motståndare tänker; bara genom att uppfatta en generalisering som ringaktad så kan den avfärdas som ”bara en fördom”. Men många sådana är bättre beskrivna med Al Gores term inconvinient truths, obekväma sanningar.

Mjuk kritik av PK-termer som ”vad menar du med rasistiska ord?” leder sällan någonstans. PK-termer är oftast diffusa och mer av attityd än substans. Men de flesta som lyssnar är trötta på denna vokabulär varför den är sårbart för generell kritik av ”floskler, jargong och pekpinnar”. Sedan hävdar man varje persons rätt att välja ord som han tycker beskriver åsikterna på ett bra sätt. På termnivå tror jag på hårda motanfall om motparten kritiserar dina val av termer.  Man tänker inte själv slå ner på motpartens ordval, utan hålla sig till sakfrågan efter detta mer generella förkastande av PK-termer och det än mer förkastliga att ha dem som obligatorium. Vanliga människor är övermätta på termer som ”rasism, genus och utmaningar”. De revolterar inte själva, men sympatiserar gärna med revolter mot språkpoliserna.

Det är viktigt att debatten sker på en jämn spelplan. Det går inte att vinna om man accepterar en lutning som ger den andra positionen moraliska, emotionella eller konventionella fördelar. Den åberopar gärna FN, lagen, goda människor, värdegrunden och den anständiga åsikten. Men frågan är ju inte hur en gällande regel lyder, utan hur den bör lyda. Vill man ändra något så behövs alltid revisioner i bestämmelser och värderingar. PK-förespråkare lutar sig ofta starkt mot ett status quo av deklarationer och regler; speciellt nyetablerade normer uppfattas som rättfärdigade. Det gäller att undvika situationen att det endast är din åsikt som ska bedömas som extrem eller inte. Frågan bör vara om det är din eller motpartens åsikt som kan ses som den mer bisarra och avvikande.

Det gäller att undvika att acceptera att motparten tillåts agera som den arge onkeln men också att själv hamna i den rollen. En bra regel är att undvika att eskalera själv, men svara med samma mynt. Man ska inte kalla den andre idiot och okunnig först, men i svaromål. Jag tror det är klokt att inte initialt klaga på det som sägs i okunnighet och med förväntan att ingen säger emot. Det första egna inlägget kan vara mjukt men oförväget. Du yttrar dig i en fråga som du känner till och du agerar som om det inte finns restriktioner av PK-regler. Du presenterar din syn på vad du uppfattar som en intressant och öppen fråga. Det är först när andra invänder att du bryter mot konventionerna som du skärper tonen.

En god regel är att aldrig pudla för att du brutit mot en PK-regel. Varje gång någon ber om ursäkt för något sådant övertramp så belönas språkpoliserna och det stärker repressionen. Alla fäller vi ibland mindre hyfsade kommentarer, men sådana blir snabbt glömda eller ihågkomna som kontroversiella. Men en pudel är inte bara en personlig reträtt som kommer att användas emot personen, utan också ett mer allmänt erkännande av en norm; ”även de som själva sagt så inser att det var dumt och kränkande”.

Hela PK-projektet är en strategi att söka tillsätta både debattörer och etablera domarens kriterier; den part som är mest PK är den som ska koras till vinnare. Internt kan naturligtvis en grupp ha ett sådant kriterium, men det bör inte accepteras av andra i det offentliga rummet. Undfallenhet gör reglerna starkare och allt mer omfattande, men om de angrips så ökar pluralismen för oss alla. Korridorens väggar trycks ihop av konformismens kraft och det behövs en pluralistisk motkraft. Medborgarna kan bli motkraften till detta antidemokratiska uppfostringsprojekt i vilket PK-despotismen är en viktig del.

JAN TULLBERG

Jan Tullberg är författare och docent i företagsekonomi. Han är upphovsman till boken Låsningen: En analys av svensk invandringspolitik som kom ut 2014. Fler texter av Tullberg finns att läsa på hans hemsida.


Få våra viktigaste nyheter

Gör som tiotusentals andra svenskar och följ Fria Tider på Facebook!

Nyheter från förstasidan

Ekonominyheter


Antiwar.com

Utrikespolitiska nyheter med fokus på icke-interventionism.