Jag röstade på SD första gången 2002. Jag visste inte så mycket om partiet, men jag läste på strax innan valet och gillade det jag läste i större utsträckning än jag hade trott. Invandringens omfattning hade jag varit skeptisk till i ganska många år, så där visste jag att mina åsikter gick väl i hand med SD:s. Jag fick en större förståelse för SD:s ideologi och hur väl den stämde överens med min egen.
År 2006 och 2010 röstade jag förstås på SD igen. Invandringen var det jag brann för, men jag hade även upptäckt SD:s familjepolitik, SD:s försvarspolitik och skolpolitik vilka jag tyckte var de absolut bästa och mest realistiska. Men jag hade även lärt mig uppskatta SD:s ärliga retorik och civilkuraget hos företrädarna. Att de stod upp för Sverige och oss svenskar, utan att för den sakens skull förneka något annat folk sina rättigheter och samtidigt inte omöjliggöra för ett litet antal invandrare att på sikt uppgå i det svenska samhället.
Runt 2011-2012 började Sverigedemokraterna, i mina ögon, göra konstiga utspel. Man uteslöt företrädare med samma argument och retorik som alla andra partier och media använt mot Sverigedemokraterna i alla år. Jimmie Åkesson gick runt ämnet i en intervju när han fick frågan om det finns svenskar och landade i att det nog inte gjorde det. Man började ta avstånd från alternativ media som både beskrev verkligheten från ett mera sanningsenligt perspektiv (då som nu) och hade hjälpt SD få massor med sympatisörer och väljare (då som nu). Vissa, som Fria Tider, motarbetade man till och med aktivt. Man uteslöt även företrädare som skrev för dessa medier och kallade helt plötsligt alla som var emot invandringen (förutom sig själva) för ”neofascister” och ”rasister”. Jag fattade inget. Jag läste ju dessa medier, tyckte SD också att jag var en rasist? Ville de inte ha min röst?
Thoralf Alfsson, vars blogg jag följer, tilläts inte vara med på riksdagslistan 2014. Mellan raderna kunde man utläsa att han tydligen var för ”rasistisk”, eller åtminstone uttryckte sig så. Efter det har det rullat på med konstiga beteenden. Hela ungdomsförbundet uteslöts för att de inte röstade rätt, ja, till och med för att de röstade ”rasistiskt”. Helt plötsligt var SD själva lika goda kålsupare som deras motståndare varit mot dem i alla år. Fast mot sina egna, i många fall lojala, företrädare. Och detta bara för att media krävde det. Det kändes som att man offrade sina gräsrötter för minsta lilla, på sina motståndares villkor.
Vid två tillfällen, i Agenda den 7 februari och i Opinion live någon vecka tidigare, har Paula Bieler stått och prisat Moderaternas invandringspolitik. Det enda misstaget Moderaterna begått i invandringspolitiken verkar enligt Bieler vara att man under förra mandatperioden valde att samarbeta med Miljöpartiet. Annars har man, enligt Bieler, ”haft en invandringspolitik som påminner om oss”. Antingen är Bieler djupt okunnig om Moderaternas historia eller också inbillar hon sig att hon genom att ställa sig in hos Moderaterna ska lägga grunden för ett samarbete. 1991-1994 drev Moderaterna tillsammans med stödpartier något av den mest destruktiva invandringspolitiken i Sveriges historia, endast överträffad av de senaste årens totala kaos på samma område. Bielers största kritik mot Moderaterna är att de inte vill samarbeta med SD, i övrigt verkar Bieler anse att SD blivit så slätstrukna att man blivit någon slags blek kopia på M, sånär som på olika syn på a-kassans nivåer och vissa arbetsmarknadspolitiska åtgärder.
Är det därför jag ska rösta på SD? För att M inte vill samarbeta med dem? Om M:s politik nu är så bra och SD blivit lika slätstrukna som M, då ska jag väl rösta på M så att M får styra Sverige istället för S och MP. Det blir ju rent kontraproduktivt att rösta på SD med Bielers logik, det minskar ju chansen för att M får regera istället för S och MP. Det faktum att M i hög grad bidragit till dagens mångkulturella kaos verkar inte vara något som Bieler ser som ett problem (hon ställer åtminstone inte M till svars för det i debatterna). Varför ska det då vara ett problem för mig?
Varför ska jag ta striden för SD och få arga blickar i mitt fikarum på jobbet? Varför ska jag stigmatiseras i onödan för ett parti när jag kan rösta på ett annat parti som gör att jag slipper göra mig ovän med min syster på släktmiddagar? Varför ska jag lägga min röst på ett parti som har betydligt mer oerfarna företrädare än Moderaterna? Varför ska jag lägga min röst på ett parti som utesluter företrädare för att ställa sig in hos mainstreammedia? Ett parti som ständigt dömer ut och tar avstånd från den media jag ser som sanningsenlig? Ett parti som säkert ser ner på mig på grund av detta och kanske till och med ser mig som ”rasist”? Varför, Paula Bieler, ska jag fortsätta rösta på SD?
Besviken SD-väljare
