Gilla artikeln på Facebook
”Man ska aldrig fira ett dödsfall, men ibland tvingas man erkänna att det är en god nyhet”, skriver liberala Eskilstunakuriren i sin ledare Ljusning över Libyen.
”Det är egentligen bara en sak att sörja. Att han inte dog tidigare” heter det i Expressen.
Efter att ha tittat på videobilderna av hur de Nato-allierade rebellerna avrättar och skändar den tidigare libyska ledaren borde man kanske bli förvånad över bristen på någon som helst självkritik eller minsta reflektion hos landets liberaler. Vis av erfarenheten från Irakkriget, som DN och Expressen försvarade så länge att det blev pinsamt, tvingas man dock konstatera att reaktionerna följer ett väl inarbetat liberalt beteendemönster.
Desto mer alarmerande är då frånvaron av någon som helst kritik från vänster. Libyenkriget väckte till skillnad från Irakkriget inte någon som helst ilska ens bland de mest USA- och Israelhatande elementen på den kanten.
”Seger igen!” utropade till exempel vänsterextremisten och kulturskribenten Andreas Malm i Aftonbladet när Nato intog Tripoli. ”Och om segern är möjlig i Tunisien, Egypten och Libyen, varför inte också i Jemen, i Bahrain, i Jordanien, i Grekland, Storbritannien, Spanien, Indien, Iran, Chile, Palestina…”, hette det vidare i den artikeln.
Som konservativ är det naturligtvis lockande att gripas av stor skadeglädje när den svenska vänsterns tyngsta intellektuella visar sig ligga på en nivå där de tror att de kan göra revolt i Storbritannien med hjälp av stridsflygplan från Reinfeldt, Obama och Sarkozy. Men den nya vänsterns verklighetsbild är också tragisk. Och den tvingar oss libertarianer att på allvar, och något överraskade, formulera en aldrig så tydlig opposition. För vem kunde för femton år sedan tro att just utomparlamentarisk höger skulle vara landets enda röst mot diverse USA-ledda internationella krig? Förmodligen inte dåtidens vänster, vars hjärtefrågor nu överlåtits med ensamrätt till dess värsta fiender ute på högerkanten.
I ett klarsynt inlägg skriver till exempel den radikalkonservative bloggaren Oskorei:
‘Det är ett vid första åsynen märkligt fenomen att George Soros och USA befinner sig på samma sida som stora delar av den europeiska vänstern (där en såkallad ”bombvänster” uppstått). Detta beror på att någon europeisk vänster idag inte finns annat än till namnet. Man har ingen egen analys, och accepterar därför de begrepp som används i maktens diskurs (”demokrati”, ”arabisk vår”, ”diktator”, ”fascism”) samtidigt som man överlämnat de verkligt användbara begreppen till den radikala högern (”kolonialism”, ”geopolitik”, ”bankintressen”, ”nationell suveränitet”). Den verkliga makten har uppdaterat både sin framtoning och sitt språk, vänstern har inte gjort det och klarar inte ens att se igenom propagandans floskler. De svamlar fortfarande om ”demokrati” när själva förutsättningen för detta är nationell suveränitet.’
En läsarkommentar från bloggaren Solguru fullbordar angreppet:
”Jaha, nu måste vi ta hand om utrikespolitiken också. Förr fanns det ju folk som Jan Myrdal, (delar av) Ordfront och andra personer som tänkte kritiskt och rapporterade intressanta fakta, om än med en rubbad ideologisk utgångspunkt. Numera har vi Andreas Malm och Aftonbladet som inte kan ett skit om ett skit, och lägger ”vänsterperspektiv” på vulgär krigspropaganda. Samma folk som tyckte att massförstörelsevapen-i-Irak var fånigt (vilket det i och för sig var), tycker det är helt i sin ordning när man inleder ett anfallskrig utan att ens orka hitta på en sammanhängande ursäkt.”
Ur libertariansk synvinkel kan frågan om krigsdeltagande mycket väl bli den språngbräda som får aktuella konservativa åsikter att för första gången nå den svenska opinionen i stort. När allt kommer omkring finns det många som inte förstår varför Sverige ska hjälpa USA att döda 50 000 libyer och avsätta en diktator som ingalunda utmärkt sig i mängden. Rätt formulerad kan en libertariansk opposition mot de liberala krigshetsarna få fler svenskar att omvärdera sin syn på höger och vänster som vore det synonymer för ont och gott.
En genuint ideologisk rörelse borde dessutom ha lättare att rekrytera anhängare bland tänkande vänsterfolk som drivs av politisk nyfikenhet än bland fega liberaler som drivs av drömmar om medial eller politisk karriär. Snarare än att attackera de etablerade krigsliberalerna i morgonpressen så måste siktet den här gången ställas in på radikala vänsterextremister av typen Andreas Malm. Det har helt enkelt blivit dags att utmana bombvänstern.
