Demonstration i Köpenhamn till stöd för Tommy Robinson.

Sovjetiseringen – tre exempel

Publicerad 7 november 2018 kl 19.31

Kolumn. Västeuropa håller sakta men säkert på att sovjetiseras, enligt Jan Tullberg. En demokrati utifrån folket ersätts med en värdegrund utifrån etablissemanget I den andra artikeln av tre på temat tar Tullberg tre exempel från Frankrike, Tyskland och Storbritannien som belyser hur sovjetiseringen drivs framåt av politiker och byråkrater.

Gilla artikeln på Facebook

Läs första delen i artikelserien: Så sovjetiseras Sverige och Västeuropa

Marine Le Pen är, trots finalplats i det franska presidentvalet 2017, fortfarande en outsider som motarbetas på märkliga sätt. Ett kontroversiellt uttalande var att hon starkt ogillar när det inte går att ta sig fram på franska gator för att de blockeras av marscherande tyska soldater eller bedjande muslimer.

Så får man klaga på nazister, men inte på muslimer. Det fria ordets skyddas av immunitet för EU-parlamentets medlemmar, men denna kommentar fick till konsekvens att parlamentet annullerade hennes immunitet. Skyddet visade sig inte vara ett skydd. Bisarrt, men det blir värre med nya påhopp. 

Som svar på anklagelsen att Nationella fronten (omdöpt till Nationell samling, Rassemblement National) och IS var samma andas barn lade Marine Le Pen ut bilder på IS bestialiska våld. Detta ledde till anklagelser för spridande av våldspornografi och en domstol beordrade Le Pen att låta sig undersökas för psykisk sjukdom. En åtgärd som var vanlig mot regimkritiker i Sovjet. Hennes vägran att göra detta, anses vara legal grund för ytterligare åtal och kanske frihetsberövanden. Den politiska debatten mot le Pen i centrala sakfrågor går ju knackigt, så det blir alltmer av smutsiga metoder.

Ett brutalt mord på en innevånare i den tyska staden Chemnitz utfört av två migranter ledde till stora demonstrationer, en ett par timmar efter dådet med 800 demonstranter, och en till kvällen därpå med 6.000. Befolkningens reaktion var stark, men det politiska och mediala etablissemangets reaktion var märkligt nog att ignorera brottet och istället söka demonisera stadsborna; de påstås ha bildat en lynchmobb som jagade invandrare i staden. Men lokala beslutsfattare och media accepterade inte denna kritik och motanklagelsen för fake news är högst trovärdig. Bland tungviktarna som rentvådde demonstrationerna var Sachsens ministerpresident som slog fast ”det fanns ingen pöbel, det fanns ingen jakt”. Detta reser frågan vad är det för fulspel kansler Merkel och riksmedia ägnar sig åt? En etnomasochistisk inställning predikas intensivt av överheten; tysken bör skämmas och stå med sänkt huvud närhelst han anklagas på temat rasism-fascism-nazism. Tyskarna har ett användbart ord för regimmedia sedan Tredje riket och DDR: Lügenpresse.

Den engelska lögnen är mer byråkratisk. Som i Sverige så är omnämnandet av brottslingars etniska ursprung ofta tabu. När empiriska fakta tränger sig på som förklaring dementeras och mörkläggas sakförhållanden. Samband anses inte ha någon betydelse som förklaring, vilket är en åsikt som måste beskrivas som närmast religiöst dogmatisk. I England har pedofilligor med pakistanska män varit mycket framgångsrika i att utnyttja unga engelska flickor. Genom hot, våldtäkter, smicker, drogmissbruk och misshandel har småflickor från sårbara miljöer utnyttjas i stor omfattning och under lång tid. Men rasismfobin i England är stark så de sociala myndigheterna blundade med båda ögonen, det var inte bara ett fåtal syltryggar som svek. Erfarenheten visade ju att de så kallade rasisternas misstankar och oro var fullt befogad, så polis och rättsinstanser beslöt sig också för att ljuga för den hyllade multikulturella sakens skull. 

En utredning ”The Jay Report” publicerades om staden Rotherham. Den var den fjärde som utfördes, men den första som faktiskt blev offentliggjord. Enligt utredningen har 1.400 flickor utnyttjas i en verksamhet som pågått under decennier. Det fanns förväntningar att myndigheterna nu skulle börja agera, eftersom lögnbubblan spruckit, men det blev inte så. Företeelsen hade ju en ”positiv rasprofil”, bruna utnyttjar vita, inte en ”negativ rasprofil”, det vill säga vita utnyttjar bruna. Detta missförhållande är fortfarande tabu att omnämna. Labours skuggminister för jämlikhet, Sarah Champion, som är från Rotherham trodde att hon kunde stå upp för sitt distrikt och dess människor. Denna kvinna. som förmodligen tidigare bara pratat i ”medströmsfrågor”, som hur bra det är med fler kvinnor i styrelser, skrev nu helt djärvt om att missförhållandena i Rotherham inte skulle in under mattan igen, utan ut i dagsljus och rättas till. Hon skrev i tabloiden The Sun. “For too long we have ignored the race of these abusers and, worse, tried to cover it up. No more. These people are predators and the common denominator is their ethnic heritage.”

Den djärva kvinnan var dock inte så stark utan modet svek henne och hon lade ner projektet när det kom order från partiledningen om full reträtt. Den rädda skuggministern bad om ursäkt för ”sitt extremt dåliga ordval”. Hon ville ju alla väl och påstod att hennes text blivit ändrad. Tidningen påtalade att hennes stab var mycket nöjda med artikeln och att det enda de hade synpunkter på var bilden på skribenten som de menade inte gav full rättvisa åt hennes utseende. De skickade därför över fem tjusigare bilder för framtida bruk. Det var innan kontraorder kommit. Därefter hade hon blivit en belastning för ett parti som har helt andra mål än det engelska folkets välbefinnande. I skarpt läge saknade hon ryggrad för att stå för den åsikt hon gick till strid för; hon kunde inte ens hålla stånd tills hon blev avsatt, utan begärde självmant avsked ur skuggkabinetten. Ingen partikamrat skall väl behöva bli blodig om händerna och kunna kritiseras för att stoppa en sanningssägare. Ett förnedrande pudlande är mycket bättre för partiet och för hennes möjligheter att bli förlåten. Jag har inga sympatier med den här svaga kvinnan, men med de svaga kvinnor i Rotherham som hoppades på en representant som kan föra deras talas och stå upp för deras intressen. Men Sarah Champion är inte en champion, bara en rädd liten pudel.

En Champion har dock klivit fram i ”Paki-gate”. Fotbollshuliganen Tommy Robinson, tidigare ledare för English Defence League, har nu blivit medborgarjournalist och rapporterar från de rättegångar där några av de pakistanska pedofilgängen rannsakas. Etablissemanget uppskattar inte hans livesändningar utifrån domstolsbyggnaden. Trots att han hört sig för var han kan stå och prata in i kameran ansågs han ändå ha stått på fel plats. England har också konstiga regler mot offentlighet som kan påverka domslutet. Ett brottmål kan därför bli hemligstämplat tills domen är helt klar – och då ofta också mindre journalistiskt aktuell. I en skandalös process blir Robinson anklagad och rekordsnabbt dömd till 13 månaders fängelse. Både rättegången mot honom och den han följde blev hemligstämplade. Det mest skamliga är att brittisk press accepterade påbuden och undergivet plockade bort artiklar de publicerat om de två fallen. Föga tyder på en normal rättsprocess utan på politiskt motiverade improvisationer. Misstanken har vädrats att myndigheten när förhoppningar om att Robinson kommer att utsättas för mordförsök under en fängelsevistelse, vilket vore en praktisk Endlösung på en envis visselblåsare ur ett korrupt rättssystems perspektiv. Staten missbrukar juridiken mot sina politiska motståndare.

De tre stora västeuropeiska nationerna, Frankrike, Tyskland och England, är alla drabbade av en avdemokratisering. En demokrati utifrån folket ersätts med en värdegrund utifrån etablissemanget. Det är bedrägligt att kalla detta ”värdegrundsdemokrati”, utan det bör rätteligen kallas ”värdegrundsdespoti”. Rättssystemet kommer att bli alltmer sovjetiserat; man behåller en rad liberala ideal, men genomdriver helt konträra regler under det kamouflaget.

Den centrala yttrandefriheten angrips. Den positiva bilden av en framgångsrik politik som leder till omval hotas av ökade insikter om att vi nu upplever samhällen på glid. Eliten varken vill eller kan vända samhällsutvecklingen, utan fortsätter på vald kurs: mer multikultur, mer EU och mer islamisering. Den ”enda vägen” framåt medför att kritiken stryps och allt högre krav ställs på foglighet och acceptans av befolkningen. Vi lär få uppleva allt fler grova rättsövergrepp mot befolkningen och en allt mer omfattande censur.

JAN TULLBERG

Jan Tullberg är författare och docent i företagsekonomi. Han är upphovsman till boken Låsningen: En analys av svensk invandringspolitik som kom ut 2014. Fler texter av Tullberg finns att läsa på hans hemsida.


Få våra viktigaste nyheter

Gör som tiotusentals andra svenskar och följ Fria Tider på Facebook!

Nyheter från förstasidan


Antiwar.com

Utrikespolitiska nyheter med fokus på icke-interventionism.