År 2009 flyttade frilansjournalisten Tanya Holm till Jemen. Eller Tanja Holm, som hon valde att underteckna sin reportagebok om fem år i Jemen. Hon valde att flytta dit trots det dåliga säkerhetsläget. Väl där besökte hon demonstrationer som besköts av militären och områden med klaner kända för sitt intresse av att kidnappa västerlänningar och i värsta fall överlämna dem till al-Qaida. De jemenitiska myndigheterna var inte särskilt intresserade av att ha henne där, så hon färdades flera gånger dold under en nikab och med jemeniter som täckmantel.
Resultatet blev ett antal tidningsartiklar och reportageboken Jemen är bra. Där får man reda på ett och annat om Jemen: Jemen är ett splittrat land, både mellan norr och söder och mellan stad och landsbygd. Skillnaden mellan sunnimuslimer och shiamuslimer är inte så stor, de har kunnat hålla gudstjänster tillsammans och kan gifta sig med varandra utan att konvertera, enligt Holm. Den Iranstödda shiamuslimska Houthi-armén, som för tillfället kontrollerar stora delar av Jemen inklusive huvudstaden Sana’a, vinner inte sitt stöd på grund av en stark konflikt mellan shia och sunni. Konflikten ligger istället mellan stad och landsbygd och mellan klansamhället och centralstyret: När Tanja Holm frågar demonstranter i Sana’a vad de anser om Houthierna handlar de flesta svaren om deras dåliga klädsmak: De klär sig i vita långskjortor, bär dolk och har inte vett att ha strumpor på fötterna. Efterblivna, helt enkelt. I före detta Sydjemen tycker folk i sin tur att övriga jemeniter är efterblivna, och de har sin egen separatiströrelse. Under tiden med socialistiskt styre, 1967-1990, bekantade sig sydjemeniterna med idéer om gratis skola och sjukvård, sekularism och jämlikhet mellan könen. Nu vantrivs de tillsammans med det betydligt större Nordjemen, som under samma tid styrdes enligt traditionella principer. Klanmentaliteten är fortfarande stark på landsbygden och människor där tycker sig inte märka av staten förutom när den kommer och exploaterar naturresurser.
Jemen är bra förklarar med andra ord en del om hur Jemen är. Den förklarar däremot inte varför Holm gav sig ut på sina riskfyllda äventyr. Var det verkligen värt att lura myndigheterna för att under skydd av heltäckande kläder ge sig iväg till den sönderbombade Houthi-kontrollerade staden Sadaa, för att få höra att människorna där ogillar USA och sympatiserar med Houthierna? Det hade man kanske kunnat gissa sig till ändå? Framstår det som vettigt att försöka fly från arresten på grund av ett avtal att valla getter tillsammans med herdekvinnor som bär höga halmhattar utanpå spökplumpendräkten och skojar om sina getter och sina män? Är det värt att ge sig in i al-Qaidakontrollerade områden för att få höra en al-Qaidamedlem berätta att al-Qaida har den rätta religionen? Holm ger sig gång på gång ut på halsbrytande äventyr i jakt på ytliga resonemang.
En fråga som är underligt frånvarande i en bok som skildrar fem år i Jemen är kvinnofrågan. Den finns där i form av en större mängd exempel, allt från den 12-åriga fattiga flickan som gick med på att gifta sig för att hon hoppades på att hennes man skulle köpa dockor till henne, till den sydjemenitiska separatistledaren som bär nikab för att hon inte vill visa sitt ansikte för ockupanterna. Men boken saknar helt analys av den jemenitiska kvinnorollen och man får känslan av att författaren utelämnar något. Det bör inte bero på ointresse för frågan. Tanja Holm var under 00-talet med i flera feministiska projekt i Sverige och 2011 försökte hon starta en utbildning i genus på universitetet i Sana’a.
För att illustrera skillnaden mellan Jemen och Sverige citerar Holm en jemenitisk väninna som hade varit på besök i Sverige. Väninnan berättade för sina jemenitiska vänner att i Sverige är det ingen skillnad mellan utomhus och inomhus: ”Svenskarna dammsuger ute, sätter upp fler lampor där än hemma och gatan är som en korridor till ett annat rum där kvinnor går i färgglada kläder.” Den berättelsen säger en del om vad ”utomhus” betyder för kvinnor i Jemen. Det finns en stark tradition av könssegregering och Holm berättar om hur dessa traditioner åtföljs eller bryts emot när medborgarna anordnar demonstrationer. Hon säger däremot inget om vad som händer när män och kvinnor trots allt hamnar på samma plats. Sexuella trakasserier är ett välkänt fenomen i arabvärlden, som i synnerhet tenderar att drabba utländska kvinnor som inte har uppfostrats till att begränsa sin rörelsefrihet för att undvika dem. SVT-journalisten Tina Thunander, som vid tiden var i 55-årsåldern, beskriver i sin bok Resa i Sharialand hur hon blev omringad av män som försökte få tillfälle att känna på en kvinnokropp när hon var ute och promenerade i Saudiarabien utan full saudisk skyddsdräkt. Tanja Holm låter oss däremot inte veta vilka reaktioner en ovanligt lång, smal, och blek kvinna i 30-årsåldern väcker i Jemen. Hon framställer jemenitiska män mer som överbeskyddande än som förtryckande och återger deras argument om att kvinnor behöver beskydd.
Och letar man tillräckligt mycket, kan man hitta en kvinnlig shejk även i Jemen: Shejka Khodouj Baalawi tycker att kvinnor ska stanna hemma och lyda sina män. Att hon ändå ägnar sina dagar åt att medla i tvister mellan klanmedlemmar beror på att hennes far gjorde det och att hon råkar vara bättre än sina bröder på det. Patriarkatet må vara starkt, men klanmentaliteten är på sina håll ännu starkare, vilket ger vissa möjligheter att bli hedersman för en kvinna med rätt släktingar och rätt talanger. En annan shejk från området berättar att Khodouj ville bjuda honom på lunch första gången de träffades. När han tackade nej tog hon upp sin pistol, sköt intill hans huvud och sa: ”Jag dödar dig om du inte accepterar min inbjudan”. Det är inte för inte som jemeniterna är kända både för sina många vapen och för sin stora gästfrihet.
