Konstnär hindras ställa ut

Kontroversiell konstnär: Markus Andersson

Försvunnen efter Estonia: Avo Piet

I den svenska konstvärlden är det svårt att vara kontroversiell. Samtidigt är det lätt att bli kontroversiell utan att egentligen försöka.

Konstnärinnan (eller konstnären som Aftonbladet kallar henne) Itziar Okariz har gjort succé på de svenska konstscenerna. Hennes ”installation” består av henne själv där hon stående urinerar framför publiken. Enligt genusexpertisen är detta ett angeläget ”statement” – fröken Okariz visar nu äntligen att även kvinnfolk, inte bara män, kan stå upprätt när de lättar på trycket.

Konstnären Markus Andersson i Uppsala är inte lika uppfinningsrik. Han har en gedigen utbildning med studier vid Konstskolan i Stockholm, Idun Lovéns konstskola och Heatherley School of Fine Arts i London. Han varit gästkonstnär och sommarelev hos Odd Nerdrum. Markus Andersson är en tämligen konventionell, nationalromantisk målare men får ändå uppmärksamhet – av våldsvänstern.

De flesta av Anderssons tavlor innehåller inget djupare budskap än en djup respekt, uppskattning, hänförelse, ibland medlidande, gentemot motiven. Men när motiven inkluderar en liten pojke som granskar en runsten som står på en uppländsk sommaräng – ja då blir det problematiskt.

Sedan kom en tavla med ett oroligt nattligt hav, med ett namn som anger att det som saknas på bilden är den undergångna passagerarfärjan Estonia.

Och när den 17-årige nationalisten Daniel Wretström, som mördades av invandrare år 2000, dök upp på en annan tavla rådde inte längre några tvivel bland de ”goda krafterna”: Mannen måste tystas.

Polisen sopar den konstnärliga friheten under mattan
I september 2011 skulle Markus Andersson hålla en kombinerad utställning och föreläsning. Föreläsningen skulle handla om konsthistoria och samtidskonst samt nutida censur inom konstvärlden.

Slottsbiografen i Uppsala var bokad men två dagar innan meddelade Slottsbiografen att de ställer in alltihop. Man uppgav via sin advokat att hot från AFA hade inkommit och att man kontaktat både polis och säkerhetspolis. Och hos dessa myndigheter vägde andra intressen tyngre än att medborgarna skall kunna träffas utan kommunistiskt godkännande;

- Säkerhetspolisen hade tillrått Slottsbiografen att ställa in utställningen ifall de inte själva kunde garantera säkerheten.

- Polisen sade att de inte hade möjlighet att bevaka utställningen.

Konstnärens advokat bad att få se den polisanmälan om hot som Slottsbiografen hade gjort. De svarade att polisen aldrig tog upp någon anmälan eftersom hotet inte var riktat mot någon särskild person och eftersom föreläsningen skulle ställas in. Så nu slipper politikerna se händelsen ens i statistiken.

Yttrandefrihet försvaras inte med pipig röst
Föreläsning och utställning hölls på annat håll. Men om apspelet kring Slottsbiografen har Markus Andersson följande att säga:

”Att försvara yttrandefriheten låter nästan löjligt när det uttalas med pipig röst, eftersom vi vet att många som säger sig hylla yttrandefriheten exkluderar individer och åsikter som de själva finner obekväma. Detta har gott så långt att man undrar om gammelmedia driver med oss när de talar om att vi i Europa har något som heter yttrandefrihet.”

”Vi alla som rört oss i utkanten av de tillåtna föreställningarna om hur världen ser ut, vet att själva ordet yttrandefrihet är en klyscha som ofta nämns men sällan eller aldrig tillämpas. Om yttrandefriheten ska tillämpas måste den tillämpas konsekvent, annars finns den inte per definition.”

”Jag förstår inte hur vissa individer kan sätta sig på så höga hästar att de tror sig ha rätt att frånta andra människors frihet att yttra sig? Se till exempel på alla fängslade revisionister runt om i det moderna Europa. Vem har rätt att frihetsberöva dem? Se på alla hot, alla trakasserier och till och mord på oliktänkande i det moderna Europa och Sverige. Föreläsningar som utmanar mäktiga krafter måste hållas i hemlighet, yrkesförbud för avvikande åsikter och så vidare. Rimmar inte det illa med frihetliga ideal och yttrandefrihet?”

”Men vi behöver ingen mer klyschig sång om yttrandefriheten. Vad vi, i denna tid av åsiktsförföljelser och munkavlar, istället behöver är mer av den mentalitet som hellre än att låta sig kuvas, på allvar menar och säger: fyrr skal ég dauður liggja.”

Bilder: Anna Berkqvist via Nationell Idag