Hela 20% av alla svenska studenter är lärarstudenter. Lärarutbildningen är Sveriges största utbildning och, om man så vill, den viktigaste. Antalet utbildningsplatser på lärarutbildningen har ökat med 130% mellan 1989 och 2003.
Enligt Lärarnas Tidning fanns 1960 81.000 yrkesverksamma lärare i Sverige. 2005 var den siffran uppe i 285.000, en ökning med över 250%. Lärarexplosionen har många orsaker, för det första beror den på att invandringen gjort att det totala antalet elever har ökat - liksom andelen svårundervisade elever. Lärartätheten på olika skolor följer i stort sett invandrartätheten. Undervisningsmetoderna har dessutom förändrats i en riktning som fordrar fler lärare för att ge samma resultat. Men det finns fler orsaker till ökningen av antalet lärare.
I grundskolan 1971 hade vi fem lärare per 100 elever, 2005 var det tio. I Finland behövs 37% färre lärare per 100 elever. Sveriges stigande behov av lärare har inte motsvarats av något stigande intresse för läraryrket. På 1980-talet var det tio sökande per plats på ämneslärarutbildningen, (som det fortfarande är i Finland). I Sydkorea rekryteras lärarna bland elitstudenterna, det vill säga de 5 procent med bäst studieresultat. I dagens Sverige har en genomsnittlig utbildningsplats på lärarutbildningen 1,2 sökande - nästan alla som söker kommer in. Andelen män har minskat. Lärartidningen skriver att dagens lärarstudenter, jämfört med såväl tidigare år som andra utbildningar, har lägre gymnasiebetyg, sämre resultat på högskoleprovet, sämre kognitiv förmåga, sämre ledaregenskaper, i större utsträckning rekryteras från lägre socialgrupper med mindre kulturellt kapital och från familjer med annat modersmål än svenska.
Ett problem som Lärarnas Tidning glömmer att nämna är att en del av de utländska studenterna, bland annat genom det fackförbund som ger ut tidningen, uppmuntras att använda de svenska diskrimineringslagarna. Detta skapar ett ängsligt klimat där högskolans lektorer inte vågar säga sanningen till lågpresterande invandrarstudenter, p.g.a. risken att bli anmälda för rasdiskriminering. Jan Milld har sammanställt inblickar i den absurda värld som Lagen om likabehandling skapat på lärarhögskolan.
Mindre undervisning
En annan förklaring till de svenska lärarnas låga effektivitet kan hittas i den undervisning som lärarkandidaterna får, och inte får. Enligt lärartidningen kan lärarhögskolans sekretariat inte upplysa om hur många timmars undervisning per vecka som man ger sina studenter. Men enligt interna rapporter som lärartidningen grävt fram kunde en blivande mellanstadielärare i slutet av 1970-talet få upp till 24 timmars undervisning per vecka. Därefter har det gått som framgår av diagrammet ovan. Dessutom lägger dagens lärarstudenter ner minst tid på självstudier, jämfört med studenter på andra högskoleutbildningar.
Kunskapsfientlig utbildning
En tredje orsak till lärarkrisen ligger, inte oväntat, i vad som överhuvud taget lärs ut på lärarhögskolan. Trots årtionden av borgerliga regeringar präglas lärarundervisningen fortfarande av 70-talsvänsterns ideal. Skarp kritik kommer från oväntat håll - Jan Sjunnesson, själv skolledare och lärarutbildare vid Stockholms universitet uttalar sig öppehjärtigt till lärartidningen:
Huvudproblemet är inte studenterna utan den utbildning de möter en progressivistisk lärarutbildning, som väjer för en kunskapssyn där betoningen av grundfärdigheterna sätts i förgrunden.
Dessa studiesvaga [lärar]studenter ska tillgodogöra sig skollärarens elementa, det vill säga en utvecklad läs- och skrivkunnighet samt förmågan att organisera och leda. Samtidigt som de av lärarutbildarna förväntas ta avstånd från dessa grundfärdigheter. Ofta hoppar de över det första steget och går direkt på att kritisera katederundervisning.
Över hälften av [skol]eleverna i Skolverkets undersökning uppger att de aldrig har arbetsro i skolan. Det är hårresande siffror. Och i stället för handfasta råd om hur man får ordning i klassrummet får lärarstudenterna lära sig om identitetskonstruktioner och att det är fel att säga till stökiga elever.
Över en tredjedel (2001) av de enorma årskullarna av lärarstudenter hoppar också av utbildningen.
Ett nytt klassamhälle
Det marxistiska tankegods som tvingats in i skolan har gissningsvis haft målet att bryta ner den svenska överklassen. Men överklassen är den enda klass som de statliga pedagogerna inte kommer åt. Enligt professor Donald Broady som leder Forskargruppen Sociology of Education and Culture (SEC) vid Uppsala universitet ger det låga intresset för läraryrket en ond cirkel, som bara drabbar de minst bemedlade.
Lärarutbildningen blir sämre. Lärosätena anpassar utbildningen till studenterna och sänker ribban. Eftersom i stort sett alla som söker tas in vill man få dem igenom utbildningen på något sätt.
Det hela kommer enligt Broady att sluta med ett tvådelat system, där de som har råd startar egna skolor med egna lärarutbildningar.
Min förutsägelse är att de bemedlade finner egna utbildningsvägar, särskilda skolor för eliterna, som egentligen är det normala i de flesta andra länder.
Ett resultat av detta blir enligt Donald Broady att det även i Sverige kommer att bli viktigare på vilken skola du har gått än vilket program du har läst.
Engagemanget viktigast
Emil Bertilsson, som forskar vid Uppsala universitet, skriver en avhandling om lärarutbildningens förändrade rekryteringsbas. Han vill inte dra några paralleller mellan lämplighet som lärare och egna skolbetyg.
Det viktigaste är ändå engagemanget, inte vad man har för studiemeriter och skolbakgrund, säger Emil Bertilsson.
Varför sämre utbildade lärare skulle ha ett bättre engagemang framgår inte av Bertilssons forskning.
