Efter en mycket uppmärksammad intervju med Björn Söder i DN har en debatt väckts till liv om svensk etnicitet och vem som är att betrakta som svensk. Nivån på debatten kan inte beskyllas för att vara speciellt hög och den svenska mediala intelligentian har återigen avslöjat sig som frekventa djupdykare i den postmodernistiska ankdammen.
Bakgrunden till den alarmistiska tonen är att Björn Söder hävdat att svenskar tillhör en unik nation, där alla världens folkgrupper inte har ett medfött tillträde och en given plats. Det har lanserats som ett fascistiskt, nazistiskt, antisemitiskt, samt rasistiskt uttalande, och till råga på allt har alltifrån ledarskribenter till yrkespolitiker krävt Björn Söders avgång som vice talman.
Björn Söder får dock medhåll från den samiske folkrättsjuristen Mattias Åhrén som själv hävdar att samer inte är svenskar utan att de, hör och häpna, är samer. Åhrén uttrycker starkt sin medfödda tillhörighet till en unik gruppgemenskap, som han givetvis har all rätt i världen att göra. Jag tvekar på att någon på DN eller Aftonbladet kommer att ifrågasätta hans rättighet till att göra det heller.
Frågan infinner sig då, har inte jag som svensk samma rättighet? Har inte Björn Söder det? Eller för den delen, hade inte Vilhelm Moberg, Selma Lagerlöf, Gustav Vasa eller Tage Erlander haft det? Om de levt idag, vilken folkgrupp hade de tillhört om inte den svenska?
I folkmun brukar nation lätt förväxlas med nationalstaten eller statsmakten, något som Björn Söder kanske borde ha förutsett och undvikit genom att istället prata om det han verkligen menar, nämligen en svensk etnicitet. En svensk folkgrupp.
När man diskuterar kulturella och etniska gruppgemenskaper infinner sig lätt en vilja hos vissa att problematisera den svenska etniciteten. Det tycks inte gå att undvika frågor som, vem är egentligen svensk? Det är lite som att ställa sig frågan, när är man egentligen en fotbollsspelare? Räcker det att spela någon gång i parken eller måste man vara professionell? Det finns inga givna svar eftersom tillhörigheten till en social gemenskap är subjektiv till sin karaktär, den definieras av de som ingår i gemenskapen, inte av de som står utanför.
Att någon vill bli svensk är inte samma sak som att man är det, det blir man först när man uppfattas av andra svenskar som svensk. På samma sätt som att min lillasysters fästman inte var en del av min familj förrän de träffades, men i takt med att han visat sig vara en vänlig och godhjärtad människa har han successivt blivit en del av vår släkt, det har inte skett efter uppställda regler utan det har skett i samband med att han har uppgått i vår gemenskap.
Det var vi, i min familj som kom till den slutsatsen. Det gjordes inte på ett ceremoniellt familjeråd eller vid en bestämd tidpunkt utan det hände bara, när tiden var mogen. Utan att ett ord om saken yttrades. Så fungerar en social gemenskap och så fungerar etniciteter. De bygger på tillit, gemensamma mål och igenkännande. De kan inte förringas eller åsidosättas genom juridiska dekret eller politiska beslut. De existerar med eller utan medborgarskap och statsgränser. Det gäller även den svenska.
När någon förnekar förekomsten av en svensk etnicitet, fråga dem då om de förnekar förekomsten av minoriteter. Om svaret är nej så bör följdfrågan då bli: hur kan minoriteter existera i Sverige om vi alla ingår i samma folkgrupp? Om det existerar etniska minoriteter i Sverige, bör det inte då existera en etnisk majoritet? Och borde inte den då rimligtvis vara svensk?
Utanför den svenska ankdammen är förekomsten av etniska folkgrupper självklarheter, och att de är exkluderande är en förutsättning för deras existens. Utan särdrag existerar de inte. De som därmed fortsätter att förneka den svenska etnicitetens existens bör vara medvetna om att man ställt sig på samma sida av historien som just de människor som man påstår sig bekämpa.
Elgar Mazepa
