Trendanalytikern som spår kollaps, krig och revolution

Gerald Celentes fördel består kanske främst av att han som trendanalytiker, till skillnad från andra moderna siare som Peter Schiff eller Marc Faber, inte inskränker sig till ett rent ekonomiskt perspektiv. Bortsett från finansiella aspekter tar Celente och hans institut också hänsyn till den kulturella, politiska och sociala utvecklingen – kort sagt försöker han få en så mångfacetterat bild som möjligt av samhällsutvecklingen i dess helhet. Förutom att han till skillnad från de flesta ”expertekonomer” faktiskt förutspådde såväl dagens finanskris (redan 2007 talade han om ”the panic of ’08”), som den asiatiska valutakrisen och IT-kraschen vid millennieskiftet, har han också spått korrekt om en mängd mindre kulturella trender, när det gäller alltifrån organisk mat till gourmetkaffe. Han kan också sägas ha åtminstone varskott om 11 septemberattackerna, genom att inför det nya året varna för att 2001 inte skulle vara säkert för amerikaner, varken hemma eller i utlandet.

Det ”ekonomiska elfte september” som Celente alltså beskrev redan innan det uppstod, och som regeringar världen runt försökt stävja med hjälp av statliga nödpaket till hotade banker och storföretag, är enligt honom långt ifrån över. Åtgärderna går att likna med medicinering som tar bort symptomen men inte sjukdomen. Tvärtom har de styrande genom sina hjälpåtgärder, ”bailing out the big guys”, endast sett till att den stora kraschen, när den väl kommer, blir än mer grundlig och förödande. De ”fantompengar” som den hemlighetsfulla amerikanska privatstyrda centralbanken, Federal Reserve, låtit skapa ur tomma intet, ”utan att backas upp av något, utan att producera något”, är ”inte värda papperet de inte trycktes på”. Händelserna i Grekland nyligen ger en fingervisning om vart det barkar: ekonomierna kommer obönhörligen att falla, en efter en, som dominobrickor.

I samma veva som Celente började tala om den kommande krisen, förutspådde han också det han kom att kalla ”den andra amerikanske revolutionen” Revolutionen skulle inledas med skatteprotester. I december 2007 skrev han i The Trends Journal:

”It was a reason given for starting the first American Revolution and as the trends add up, it will also be a reason for starting the second. Fed up, and not willing – or able – to take it anymore, overtaxed Americans will begin the battle against politicians and bureaucrats in the fight to lower and/or repeal taxes…”

Vi som följer den politiska utvecklingen i USA och inte helt förlitar oss på det som rapporteras i svensk mainstreammedia är naturligtvis väl medvetna om just en sådan till synes spontan gräsrotsrörelse, som idag samlar miljontals anhängare, började ta form efter stora demonstrationer i början av 2009. Vi vet också att de använder sig av en uttryckligt revolutionär symbolik, att de kallar sig ”The Tea Party movement” efter bordningen av brittiska skepp vid Bostons hamn år 1773 – en av de viktigaste utlösande faktorerna för den folkliga resningen mot det brittiska imperiet. Att de gärna använder sig av ödesmättade slagord som ”No taxation without representation!” eller ”Don’t tread on me!”.

Om Tea Party-protesterna markerar revolutionens inledande, fredliga skede, riskerar fortsättningen att bli betydligt otrevligare. Celente talar om kommande matupplopp och hungersnöd. Han citerar gärna ett talesätt från Bronx: ”When people lose everything and they have nothing to lose, they lose it”. Något han kallar neosurvivalism kommer att bli en av de viktigaste trenderna framöver – folk blir av nöd tvungna att lära sig att bli självförsörjande, att odla sin egen trädgård, att skapa lokala gemenskaper där man hjälper varandra. Ett nytt tredje politiskt parti kommer allt eftersom växa sig starkare. Partiet kommer att vara ”progressivt libertarianskt” – progressivt i den bemärkelsen att man kommer att förespråka just sådant som organisk mat och lokal produktion.

Mer otäckt är Celentes krigsscenario. Han menar att det finns en överhängande risk för att den amerikanska styrande eliten, när det ekonomiska läget och det folkliga missnöjet blir dem övermäktiga, ser sig nödsakade att som sista utväg starta ett nytt storskaligt krig för att ena befolkningen under sig och utöka krigsindustrin. Att USA och Israel just nu använder sig av en mycket aggressiv retorik mot Iran, och dessutom återvinner samma beskyllningar som användes mot Baathregimen inför Irakinvasionen (”utvecklar massförstörelsevapen”, ”skyddar terrorister”), är synnerligen oroande. Celente tvekar nämligen inte en sekund på att ett krig mot Iran skulle utgöra inledningen till ett förödande tredje världskrig. En av hans viktigaste förutsägelser för år 2012 är dessutom att det finns en stor risk för en nytt terrorattentat på amerikansk mark under årets lopp ”med samma omfattning som elfte september”. Grogrunden skulle i så fall sannolikt vara USA:s sällan omtalade drönarattacker på pakistansk mark, som tagit mängder av civila liv och som fött ett utspritt USA-hat i regionen. En sådan attack skulle naturligtvis vara en utmärkt förevändning för att starta ett nytt krig i Mellanöstern.

Det är svårt att placera Celente i någon ideologisk kategori. Själv kallar han sig ”politisk ateist” och han talar med precis lika mycket förakt i tonen om den nuvarande amerikanska presidenten som den förra. Hans kommentar till att Obama fick fredspriset? ”I guess Norway is Orwell spelled backwards”. Till skillnad från många vänsterpersoner som Michael Moore ser han heller inte den nuvarande krisen som ett problem skapat av kapitalismen – det är inte kapitalismen i sig det är fel på. Å andra sidan går han emot dem som kallar den senaste utvecklingen i USA, med nödpaket och sjukvårdsreform, som en utveckling mot socialism. USA går inte mot socialism – sammanslagningen av statens och bolagens makt, som nu pågår landet, är inte socialism utan, enligt Mussolinis egen definition, fascism.

Den amerikanska krisen är för Celente långt ifrån endast av ekonomisk karaktär. Samhället är på alla sätt utarmat, även socialt, kulturellt, moraliskt. Från att ha varit den industrialiserade världens mest jämlika nation på 50-talet är USA idag det land där gapet mellan de rika och de fattiga är som störst. En vd tjänar idag otroliga 550 gånger mer pengar än den genomsnittliga anställda. USA har gått från Main Street till Wall Street – från mom and pop till Wal-Mart – från lokal entreprenörskap och småbondgårdar till storföretag och gigantiska fabriksfarmer. I takt med att politikerna, i symbios med finansmännen och storföretagarna, avskärmar sig allt mer från de vanliga medborgarna, förlorar de också kontakten med verkligheten. Den genomsnittliga senatorn Washington eller bankiren på Wall Street har i dag en mer eller mindre narcissistisk, för att inte säga psykopatisk personlighet. De är money junkies som åker i privata jetplan och överallt möter inställsamhet och underkastelse – att på alla sätt utöka sin makt och sin förmögenhet är överordnat alla moraliska betänkligheter . Det är en erfarenhet som Celente själv påstår sig ha gjort när han i yngre dagar arbetat som assistent hos en kongressledamot.

Man får naturligtvis ta det Gerald Celente säger med en nypa salt och (som alltid) förhålla sig sunt skeptisk. Hans eget instituts motto lyder för övrigt: Tänk själv! Trots sina imponerande meriter har han naturligtvis under sina 30 år i branschen också tagit miste många gånger, och det råder knappast några tvivel om att mannen har en benägenhet att göra bombastiska och chockerande uttalanden. Det är omöjligt att förutspå framtiden med hundra procents säkerhet – den sociala dynamiken ger alltid upphov till en viss felmarginal, man kan i slutändan naturligtvis bara tala om sannolikheter. Rätt vad det är gör historien en gigantisk och ostyrbar piruett som inte ens män av Celentes kaliber i sina vildaste fantasier kunnat ana. Det har skett förut. Men är det något som vår tid är i akut behov av så är det människor som kan tänka själva, och i den bemärkelsen är Celente ett föredöme. Han visar att man med hjälp av studier och kall, kritisk och objektiv analys av de samhälleliga skeendena kanske inte kan utveckla en regelrätt spådomskonst, men väl få en god uppfattning om vilka huvudsakliga mekanismer som styr utvecklingen i den ena eller andra riktningen, utan att behöva lyssna till självutnämnda experter (fackidioter) och förståsigpåare.

Med sitt djupt etiska förhållningssätt, sitt genuina ställningstagande för ”den lilla människan” (fjärran från salongsbolsjevikens ytliga och skenheliga vurmande för ”arbetarklassen”) och mot den korrumperade och lögnaktiga samhällseliten, framstår Celente också som något av en moralisk vägledare för en ny tid. Trots de synnerligen mörka framtidsscenarier han målar upp behåller han ändå en positiv, optimistisk grundton. Likt pesten i medeltidens Italien kan den nuvarande krisen verka som en renande eld, få människorna att inse att de levt sina liv fel, att de måste hitta tillbaka till det som verkligen betyder någonting, bortom den värdelösa, nedbrytande skräpkulturen. Ljuset i slutet av tunneln är alltså en ny renässans.

Länk: Trends Research Institute

DANIEL SÖDERBERG