V och MP skyller dåliga invandrarresultat på Björklund

KANSKE BEHÖVER MAN TITTA PÅ HELA SKOLSITUATIONEN…
När det gäller barn och barnuppfostran och elever och skolgång, så behöver man hålla isär dessa två saker, nämligen:

1 . Privata och familjära relationer.
2 . Professionella lärare -elev- relationer.

I de familjära, privata och symbiotiska relationerna, befinner sig föräldrarna eller vårdnadshavarna och barnen i en ömsesidigt känslomässig och personlig relation till varandra. De har och är i en familjär relation, där man på ett privat och personligt sätt delar varandras liv och är känslomässigt bundna vid varandra på gott och ont.

Läraren är å andra sidan en professionell person, som inte har en privat familjär relation till sina elever. Läraren är alltså varken mamma eller pappa utan läraren är lärare.
En skolsituation är också oftast olik den familjära situationen genom att där befinner sig barnet/eleven tillsammans med många andra elever, som alltså bildar ett kollektiv, en grupp, med medföljande grupptryck, i olika former, och med en egen inre dynamik och uttryck, beroende på vilka individer som utgör gruppen och hur de tillsammans interagerar och påverkar varandra.

ATT SE DESSA FUNDAMENATALA SKILLNADER ÄR VIKTIGT, DÄRFÖR ATT DE GRUNDLÄGGANDE OLIKA RELATIONERNA OCH SOCIALA FORMERNA KRÄVER OLIKA FÖRHÅLLNINGSSÄTT när det kommer till att kunna skapa en välfungerande skolsituation, där alla elever i största möjligaste mån kommer till sin rätt och kan utvecklas maximalt, både till sin personlighet till sin karaktär, men också kunna uppnå sin maximala potential vad gäller kunskaper och färdigheter som skolan vill erbjuda eleven.
Skoltiden är ju ämnad att vara en lärotid, och de flesta elever lär sig både mätbara och omätbara kunskaper under sin studietid, från lågstadiet och upp genom hela grundskolan, och så småningom vidare i gymnasiet och vidare.

I en skolmiljö befinner sig alltså elever tillsammans med många klasskamrater, i en situation som är en professionell miljö, där de vuxna inte är privata familjemedlemmar utan människor som utövar ett yrke, en profession, nämligen lärarens.
Detta är viktigt att utgå ifrån, så man inser att man faktiskt behöver tillämpa olika METODER och OLIKA FÖRHÅLLNINGSSÄTT i de två olika miljöerna, familjens och skolans, som kontrasterar starkt mot varandra.

I skolan behövs andra förhållningssätt just därför att det inte är en privat och familjär miljö, och heller inte kan vara det. Även om där naturligtvis många gånger finns många tillitsfulla, respektfulla, goda och vänskapliga relationer. Men dessa relationer mellan lärare och elever är inte familjära. De är professionella relationer, därför att skolan har ett professionellt uppdrag, nämligen att i största möjligaste mån, och så mycket skolan bara kan, och eleven förmår, tillföra eleven så mycket kunskaper och färdigheter som är möjligt. Men på ett professionellt vis. Alltså utan att förhålla sig känslomässigt symbiotiskt, privat och familjärt i förhållande till eleven, utan just professionellt, som innefattar en viss neutral och auktoritativ distans, utan att för den skull bli som den värsta despot, diktator eller auktoritet som kräver kadaverdisciplin och blind lydnad.

Nej, skolan behöver distansera sig själv från det familjära förhållningssättet, och hävda sin professionalism. Det innebär att sätta gränser så att relationerna till eleverna inte blir för personliga eller av för privat och personlig karaktär, där läraren anstränger sig att vara ”kompis” eller ”snäll extramamma”, eller ”hygglig extrapappa”.

Helst skulle helt enkelt den svenska du-reformen avskaffas.

Detta därför att ordet du är ett privat och personligt tilltalsord. Det har det alltid varit och det är det också idag. Det är ett förnamnsord, vilket är fel ord att använda sig av när relationerna faktiskt inte är privata, personliga eller familjära, utan just professionella. Dessa relationer kräver att språket också kan uttrycka denna professionella nivå. Denna distans behövs för att kunna skapa en respektful och oberoende relationsgrund, där respekten för lärarens professionella uppdrag och funktion upprätthålls, och där också lärarens auktoritet och yrkesroll som lärare respekteras.

Dessutom behöver skolan, i och med att situationen är som den är med klassrumsundervisning och medföljande gruppdynamik som uppstår i elevgrupper, helt enkelt inse att en grupp elever inte kan lämnas utan ledning. Och särskilt inte en grupp som inte består av vuxna människor med förmågor eller möjligheter att själva kunna ta ansvar för hur gruppen utvecklas och vilka beteendemönster som gestaltar sig. Gruppdynamik innebär oftast maktkamper av olika slag och barnen/eleverna behöver känna att det är den vuxne som är ledare och ansvariga för hur gruppen utvecklas.

Detta ansvar kan inte vila på eleverna själva, därför att själva har de ingen större möjlighet att kunna påverka detta. De ingår själva i gruppen, som jämbördiga individer, och har ganska små möjligheter att kunna utöva någon större auktoritet, och det är heller inte elevernas ansvar, även om det finns många barn och elever som tar mycket stort socialt ansvar på olika sätt.

Men det är den vuxne, läraren, som måste vara den som har och tar det yttersta ansvaret så att inte gruppen driver ”vind för våg” utan ledning, och därmed utan trygghet.
Den som måste stå för och utöva auktoriteten är läraren. Det är läraren, som i sin professionella roll måste befästa sin auktoritet och som måste vara den som är den ansvarige ledaren för att gruppens sociala dynamik inte går överstyr eller utvecklas negativt.
Sviker läraren detta, därför att läraren inte förmår att skydda sin auktoritet och sin integritet i sin professionella yrkesroll, så har inte elevgruppen någon ansvarig ledare, och är lämnade åt ”sitt öde”, dvs. åt gruppens egen dynamik, som kan utvecklas åt ”helt fel håll” i värsta fall, beroende på vilka individer som finns i gruppen.

OM FLICKSKOLOR OCH POJKSKOLOR INFÖRDES I SVERIGE, SÅ SKULLE DET VARA NÅGONTING MYCKET BRA DÄRFÖR ATT POJKAR OCH FLICKOR UTVECKLAS OLIKA OCH HAR OFTA HELT OLIKA BEHOV, SAMT FOKUSERAR OFTAST PÅ HELT OLIKA INTRESSEOMRÅDEN.
POJKSKOLOR SKULLE DÅ KUNNA ÄGNA SIG BETYDLIGT MER ÅT IDROTTSLIG AKTIVIET, SOM EN NATURLIGT OCH DAGLIG DEL I UNDERVISNINGEN, eftersom pojkar (10-15 år) generellt sett har ett mycket större fysiskt rörelsebehov för att kunna må bra, i jämförelse med flickor i samma ålder. Detta är ett faktum och beror helt enkelt på faktiska, kroppsliga, fysikaliska och biologiska skillnader som det bara är dumt, för att inte säga inbillningssjukt, och medförande många negativa konsekvenser, att undvika att ta hänsyn till.

DESSUTOM STÖRS POJKAR OCH FLICKOR ALLDELES FÖR MYCKET AV VARANDRA UNDER SKOLTIDEN, vilket i och för sig är naturligt att de gör, MEN SKOLTIDEN ÄR TILL FÖR STUDIER!
TIDS NOG, NÄR BARNEN/ELEVERNA ÄR VUXNA, ELLER TILLRÄCKLIGT MOGNA, eller på sin fritid, SÅ KAN DE ”STÖRAS” SÅ MYCKET DE VILL AV VARANDRA.
SKOLTIDEN BORDE ÄGNAS SÅ MYCKET SOM MÖJLIGT ÅT SKOLARBETET, och det är vuxensamhällets ansvar att försöka skapa en så gynnsam miljö för detta skolarbete som möjligt. De vuxna måste också försöka ta hänsyn till så många faktorer som möjligt, som de kan inse och förstå behövs, för att så gynnsamma villkor som möjligt kan skapas så att eleverna kan utvecklas maximalt.

Alltså:
1. Fram för pojkskolor respektive flickskolor.
2. Avskaffa du-reformen och professionalisera skolan och låt lärarna få vara lärare.

(3. Kanske borde också skolklädsel införas. (Dvs. ”skoluniform” i trevligt utförande, som skulle kunna subventioneras och få köpas relativt billigt.)
(4. Samt också olika naturliga grupp- indelningar där olika intressegrupperingar kunde skapas i större omfattning än idag. Man behöver inte kalla sådana indelningar för ”elitklasser” därför att människor kan på ett naturligt vis vara intresserade av olika områden, och också vara ”eliter” inom sina speciella områden varför ordet ”elitklasser” är ett missvisande ord. Olika grupper med särskilda inriktningar skulle kunna vara t ex: matematikklasser, språkklasser, musikklasser, hantverksklasser samt idrottsklasser.)