Gilla artikeln på Facebook
I Sälen hålls varje år en konferens som kallas Folk och Försvar. Den brukar samla ett gäng PK-politiker, militärer, debattörer och säkerhetspolitiska experter som träffas för att diskutera civila och militära försvarsfrågor.
Vanligen är ämnet sådant som värnplikten, svenska regementen, skvadroner, Ryssland och liknande, men också politiska problem på hemmaplan som de närvarande råkar vara insyltade i och gärna vill diskutera med sina likar. Genom åren har man som exempel på det senare fokuserat konferensen på alltifrån mörkläggning av DC-3:ans öde till betongövertäckning av Estonia, FRA:s massavlyssning av svenskarna och mörkläggning av hur krishanteringen efter tsunamin egentligen fungerade.
Det är med andra ord inte alltid en utländsk stat som är den tänkta fienden — det kan lika gärna vara det opålitliga svenska folket som hotar ”de goda krafterna”, som de kallar sig, med krav på att få veta sanningen i någon obekväm fråga eller som motsätter sig nyfiken massavlyssning eller något liknande som ”de goda krafterna” har initierat.
I år är det ovanligt tydligt, fast med en twist. Ingen som tittar på SVT-sändningarna kan nämligen undgå att Folk och försvar i år är inriktat på att bekämpa å ena sidan våldsbenägen islamism — å andra sidan det politiska partiet Sverigedemokraterna, som man med ansenlig ansträngning försöker passa in i samma fack och utmåla som samma typ av tänkta fiender till Sverige. Eller i alla fall fiender till ”det goda” etablissemanget i Sverige.
Resonemanget är (ungefär) att SD underblåser ”främlingsfientliga krafter” som hotar att göra muslimerna än mer radikala och ”öka motsättningarna”, eller nåt sånt. Att alla som vet något om islamism kan avfärda denna tanke på stående fot bekommer inte de experter som tagit fram den här säkerhetspolitiska analysen. En av dem är Nalin Pekgul (S), som är icke troende kurd från Turkiet, och som Socialdemokraterna, i ett desperat försök att plocka röster från SD, försökt lansera som moderat kritiker av islam. (och även som muslim, ironiskt nog)
På konferensen säger Nalin Pekgul att såväl SD som den somaliska terroristgruppen al-Shabab, som har starkt fäste i Rinkeby, bäst bekämpas med – surprise surprise – dialog:
- Ju mer diskussion, desto svagare blir Sverigedemokraterna och desto starkare blir de goda krafterna, säger hon i ett uttalande som SvD citerar.
Men samtidigt skräder man inte längre orden när det gäller att gå till angrepp mot troende muslimers hot mot mindre troende — även om man noga undviker att skylla på den slapphänta och kravlösa integrationspolitik som skapat problemet. Istället talar man om ”enskilda islamisters” ageranden i Rosengård, Fittja, Rinkeby och Tensta och vad allt detta ställer till med.
Det är en märklig logik. Å ena sidan går man till angrepp mot vad man uppfattar som enskilda islamister (dvs 25% av muslimerna enligt deras egen utsago) och å andra sidan mot SD, som man menar kan piska upp konflikter i samhället. Vad man försöker vidmakthålla är således makten hos de som inte tycker någonting – eller som inte bryr sig. Dvs i mångt och mycket den grå massa man själva företräder, som vägrar inse att det finns en konflikt mellan å ena sidan ett samhälle präglat av frihet, jämställdhet och kunskap och å andra sidan islam. Man låtsas helt enkelt som att den bristande kvinnosynen inte är ett muslimskt problem utan något som ”enskilda islamister” håller sig med.
Samtidigt är man inte sena att inse att de här våldsverkarna, som man väljer att beskriva som ”enskilda islamister”, i själva verket är stora väljargrupper, och att de som sådana måste blidkas. Att islamisterna inte röstar på SD är ju självklart, och känner de sig inte hemma i någon av riksdagspartierna så startar de förmodligen ett islamistiskt parti – vilket i sin tur sannolikt skulle förmå halva Sverige att vakna upp och genast rösta på SD i mer eller mindre panik.
Detta har såklart ”de goda krafterna” räknat ut. Därför håller de sig inte sällan med egna islamister, såsom moderaternas riksdagskandidat Abdirisak Waberi som i SVT vägrade ta avstånd från den muslimska uppfattningen att män får slå sina kvinnor, och som i en intervju med RFSU argumenterade för att män får ha fyra hustrur men inte vice versa, eftersom Gud har bestämt det.
Som utomstående, på (just nu) bekvämt avstånd från Sverige, konsterarar jag att Folk & Försvar egentligen är ett missvisande namn. För trots att hela SVT-sändningen från konferensen visar att man faktiskt erkänner att islamiseringen är ett hot mot svenska folket så är ansatserna till försvar av detsamma totalt obefintliga.
I Danmark kommer man inom kort att börja vägra terrorister uppehållstillstånd – något som den okunnige Peter Wolodarski opportunt angrep på DN:s ledarsida med argumentet att också praktiserande terrorister har rätt till PUT enligt ”den okränkbara asylrätten”. Den typen av idéer dominerar även på Folk & Försvar. Istället för att försvara folket mot islamiseringen så väljer man helt enkelt att underkasta sig den — med någon sorts dunkel förklaring som går ut på att ”inte gynna Sverigedemokraterna.”
Islamistiska partier – såsom Mehmet Kaplans miljöparti och Abdirisak Waberis nya moderater – ägnar sig alltså inte åt något som kan heta Folk & Försvar. Vad deras svenska partivänner som syntes på konferensen i själva verket håller på med, i egenskap av landsförrädare, är Folkets Underkastelse. Om än med lite vilseledande babbel åt olika håll på vägen dit.
Text: Widar Nord
