Gilla artikeln på Facebook
Vad innebär begreppet ”flykting” om vi ger asyl till båda stridande parter i en konflikt? Det frågar sig dagens skribent STEFAN L i denna lärorika insändare.
En huvudsaklig anledning till att människor från Mellanöstern och Somalia ges flyktingstatus i Sverige är att de påstår sig fly från blodiga konflikter i sina hemländer. Människor flyr från Bagdads ständigt återkommande blodbad där individer från olika muslimska trosriktningar spränger varandra i luften. Man flyr från Afganistan och Somalia, länder där fundamentalistiska talibaner terroriserar den övriga befolkningen med målet att införa sharialagar.
En huvudsaklig anledning till oroligheterna i Irak är en 1300 år gammal konflikt mellan sunni- och shiiamuslimer. Grunden till motsättningarna är olika syn på vem man anser är profeten Muhammeds rättmätiga efterträdare (och som sedan dess fått många bottnar). Sunni kan enkelt sägas vara den arabiska formen av islam och shiia den persiska. När media talar om rasister menar man ”invandringskritiska svenskar” – man är helt okunnig om det rasistiska hat som perser hyser mot araber.
Nu har denna urgamla konflikt spridits till Sverige genom massinvandring från MENA länderna (Mellanöstern/Nordafrika). Ett exempel på konsekvenserna inträffade i augusti 2009 i Hässleholm (en liten kommun i norra Skåne). Det började med att en irakier försökte köra över en landsman med sin bil – något han misslyckades med. Det tilltänkta offret lyckades ta sin tillflykt till sin BMW (socialbidragen räcker uppenbarligen långt). Gärningsmannen gav sig dock inte så lätt utan körde då med berått mod på BMWn – något som i sin tur vållade viss upprördhet bland offrets bekanta och anhöriga.
”– När vi anlände kom det ett gäng springandes som skulle ge sig på personen som kört på den andra bilen. Vi var tvungna att börja med att sära dem åt, uppgav räddningsledaren Magnus Carlsson. I botten ligger djupa motsättningar mellan två irakiska grupperingar i Hässleholm, delvis med religiös bakgrund. Den ena gruppen är sunnimuslimer och den andra shiiamuslimer.”
”– Det är inte klokt att detta händer mellan muslimer i Hässleholm. Vi har lämnat våra länder för att slippa bråk och så fortsätter det här”, sade enligt uppgift en person med invandrarbakgrund besviket.
Man är böjd att hålla med.
Sverige ger dessa människor en fristad. Vi förstår att de inte vill leva i självmordsbombarnas Bagdad. Men har ingen enda människa tänkt ett steg längre? Hur kan vi acceptera att både sunni och shiia invandrar till Sverige? Om dom här människorna spränger varandra i luften i Bagdad – vilket dom bevisligen gör – vad är det som får oss att tro att alla motsättningar försvinner när man har passerat gränsen till Sverige? Är det den svenska skogsluften som förväntas göra underverk? Vill vi ha självmordsbombare i Hässleholm?
Det är ju så dumt att man faktiskt häpnar. Om vi nu tvunget ska ha hit Iraks befolkning, vore det inte logiskt att vi ger shiamuslimer asyl och Norge sunni? Eller tvärtom? Eller om vi inte vill ha krig med Norge – kanske varken eller?
Enligt Jan Hjärpe, professor emeritus i islamologi vid Lunds universitet, så är det inget konstigt med motsättningarna och våldet:
”- Det finns fundamentalistiska personer inom både shiamuslimer och sunnimuslimer, ungefär som det finns fundamentalister bland katoliker och protestanter”, säger Hjärpe. Hjärpe tillfrågas av våra journalister i alla frågor som rör islam – trots att hans omdöme kanske inte är det bästa (han är känd för sitt försvar av rasisten/antisemiten Ahmed Rami på Radio Islam).
Tack, Jan Hjärpe – det förklarar ju saken. Vi har ju dagliga incidenter på våra gator där katoliker avsiktligen kör på protestanter.
Före och under andra världskriget gav Sverige judiska flyktingar asyl – med stor tvekan räddade vi ett antal judar från nazisternas gaskamrar (vi har med rätta skämts över att inte räddade fler, möjligen en del av förklaringen till dagens förvirrade politik). Dessa välintegrerade judars barn är nu tvungna att fly Malmö p.g.a. invandringen från MENA länderna där antisemitismen närmast är statsideologi (”Judarna flyr Malmö och Reepalu ser på”, Ledare i SvD den 24 februari 2010 om det skandalösa faktum att rasistmobben från Mellanöstern tvingar produktiva medborgare att utvandra).
Ledarskribenterna i DN och SvD är i allmänhet intelligenta och förmår föra helt adekvata resonemang kring ekonomi, arbetsmarknad, miljö och andra frågor. Men när det gäller frågor som rör invandring och invandrarrelaterad brottslighet så verkar den analytiska förmågan gå helt i baklås. Man lyckas att helt bortse från alla erfarenheter av stridigheter mellan olika etniska grupper, där muslimer för övrigt är välrepresenterade (Balkan, Irak, Libanon, Tjetjenien…), man förtiger det faktum att våra häkten och fängelser är fulla av invandrare (detta skylls på ”socioekonomiska faktorer” vilket är en direkt förolämpning mot invandrargrupper från icke-MENA länder som inte skjuter ner varandra på Malmös gator och torg). Att överfallsvåldtäkter och antastanden av ”svennehoror” till mycket stor del begås av invandrare förtigs (sanningen kan ju bekräfta ”rasisternas” världsbild…). Man drar sig inte för uppenbara lögner och nyspråk (holländarnas flykt från sitt eget land till bl.a. Värmland kallas för flykt från ”främlingsfientlighet” – kallas svenskarna flykt från Stockholms/Göteborgs/Malmös getton också som för flykt från ”främlighetsfientlighet”?).
Vi svenskar berömmer oss för att vara rationella och pragmatiska. Men i en fråga som är central för landets framtid saknas både elementär analys och strategi fullständigt. Hur kan det komma sig att vi har en armé med uppgift att försvara vårt territorium när vi samtidigt låter världens mest konfliktbenägna befolkningsgrupper bosätta sig här – och dessutom försörjer dom?
Är det inte oansvarigt att vi erbjuda sunnimuslimska flyktingar från Irak asyl när vi redan har våldbenägna shiiamuslimer i landet? Och vice versa?
Stefan L
