Värdegrunden som blev ovärdig

I den svenska grundskolan utbildas eleverna sedan 1990-talet i värdegrund, dvs förmågan att hysa politiskt korrekta åsikter. Något enskilt skolämne har det aldrig blivit, eftersom värdegrundsarbetet enligt skolverket förväntas genomsyra all undervisning och därmed indoktrinera eleverna i allt de gör. På så vis har mycket litet hänt i arbetet med värdegrunden – eller die gesunde Werte som det kallades då – sedan begreppet uppfanns av Joseph Goebbles för den tyska skolan år 1933. Det är bara innehållet som har ändrats.

För drygt 10 år sedan gick jag i årskurs åtta på den idylliska Eneskolan i villaförorten Järna utanför Södertälje. Skolledningen hade utlyst en “temadag om värderingar” och inbjudit diverse föreläsare och inomparlamentariska (självklart) politiker att utbilda eleverna i denna nya, gemensamma, värdegrund.

En “intellektuell vänsterkille” från Rinkeby var först ut bland föreläsarna. Han var givetvis intressant att bjuda in, inte bara därför att han bodde i ett ghetto samtidigt som han tillhörde den svenska ursprungsbefolkningen, utan också därför att han hade så otroligt bra värderingar att han tydligen hade lyckats göra sig känd för att kunna utbilda skolelever i dessa. En utmärkt magister i politik således, och som första uppgift för dagen valde han att kontrollera vilken förmåga vi ungdomar hade att hysa konsensusåsikter i ämnet feminism:

– Så varför tror ni då att killar säger att dom tänder på smala tjejer med smink och inte normala tjejer? Vad har samhället lärt dessa killar från barnsben tror ni?

Jag var naiv på den tiden och trodde att den unge så kallade intellektuelle var ute efter en ärlig diskussion.

Nord: Är du säker på att det är samhället då? När man tittar på rådande ideal såsom vältränad kropp, fasta eller stora bröst och liknande så är det ju ganska enkelt att se likheter inte bara mellan idealen för män och kvinnor utan också med vad som är goda egenskaper för överlevnad, fortplantningsförmåga och liknande.

Den “unge intellektuelle” rynkade pannan och såg allvarligt på mig.

UI: Det där var ganska korkat. I så fall så skulle ju tjocka tjejer med mycket underhudsfett och acneproblem vara de mest attraktiva. Då kan de ju överleva på vintern och föda under svåra förhållanden! Förövrigt så kallar vi sånadär åsikter som du just vädrade för biologism. [dåtidens uttryck för "sexism", ungefär]

Det blev tyst. Känslan av att ha svurit i kyrkan var påtaglig. Till sist ryckte min klassföreståndare Lennart, kommunalpolitiker för vänsterpartiet, in och bröt tystnaden:

Lennart R: Så vi har en manschauvenist i klassen? Eller kanske ett helt gäng manschauvenister?

Ingen räckte upp handen. Jag var uppenbarligen ensam. Jag hade brutit mot skolans gemensamma värdegrund och alltså var det bara att skämmas.

Även om jag nu för tiden ingalunda är ensam om att störa mig på att skolan döpt om indoktrinering med statspropaganda till “utbildning i gemensam värdegrund” är det roligt att fenomenet numera i alla fall diskuteras.

Mauricio Rojas (som efter att ha brutit mot den gemensamma värdegrundsåsikten i invandringsfrågan mobbades ut ur Folkpartiet och tvingades fly Sverige) kritiserade skolans läroböcker för att vara “för socialdemokratiska”. Istället efterlyste han en skola som utbildade om “entreprenörer” som historiska hjältar. D.v.s. en skola som gör samma fel som sossarna men med en nyliberal propagandavinkel.

Men vad Rojas inte nämner är att all värdegrundutbildning är fel, om den syftar till att indoktrinera en speciell politisk åsikt i eleverna. Hur fin denna åsikt än är blir det direkt odemokratiskt när skolan avkräver eller ens rekommenderar eleverna att hysa samma åsikt. Problemet med detta är inte att den åsikt som förs fram i skolan missgynnar Folkpartiet (som Rojas menar) utan att eleverna har rätt att tycka precis vad de vill.

Denna slutsats, att eleverna har rätt till en egen åsikt, har jag dock inte sett någon ta upp som ett problem i värdegrundsarbetet. Utredaren B.O. Boström, som gjorde en översyn av skollagens värdegrundskrav år 2000, menar t.ex. att problemet med utbildning i konsensåsikter är att det är svårt att bedöma vad som ska räknas som konsensus, och inte att utbildning i politisk korrekthet i sig är fel:

Huruvida det i samhället råder konsensus om de värden och normer som läroplanerna beskriver och huruvida folk i det svenska samhällslivet de facto lever efter dessa eller åtminstone strävar efter att leva upp till dessa är en empirisk fråga. Analogt kan konstateras att samhällslivet eventuellt vilar på de värden som man vill förankra hos eleverna, men det är ingalunda säkert att så är fallet.

Skolan har dock problem om man ska avgöra detta på egen hand. Vi kan exemplifiera dilemmat med några vanliga politiskt korrekta åsikter:

• sverige är ett patriarkat
• fackförbund är höjden av solidaritet
• sverigedemokraterna har fel – igen
• knark är bajs
• våldtäktsmän bör kastreras
• dawit isaak måste förhandlas fri
• klart bögar ska få donera blod
• vackra kvinnor i reklam är diskriminering
• 2500 personer dog i Dresden
• massinvandringen är det bästa som hänt Sverige
• misstänkta sexköpare bör få gredelina kuvert
• kvinnor ljuger aldrig om våldtäkt
• invandrare ska alltid komma in på krogen
• estoniakatastrofen var en olycka
• narkotikabrottslingar bör få hårdare straff
• joy rahman är oskyldig och blev dömd pga sin hudfärg
• riktiga män köper inte sex

Skolan ska enligt den gemensamma värdegrund som gäller idag, mer eller mindre lära eleverna att hålla med om allt eller i princip allt av det som står ovan. Samtidigt kan man ana att eleverna ska skyddas från åsikter som:

• 7 av 10 skattekronor går till massinvandringen
• många bögar är också pedofiler
• tito beltran kan vara oskyldig
• ej skadliga droger bör legaliseras
• Dresden var ett krigsbrott
• frivillig prostitution bör legaliseras
• sverige är ett matriarkat
• växthuseffekten är ett påhitt från miljörörelsen
• det finns värre folkmord än Förintelsen
• islam är vårt största utländska hot

Skolan får också vara noga med att rensa ut fakta som stöder något av det senare. T.ex. anordnade man för några år sedan ett bokbål där man brände biologiböcker. I böckerna uppmanades högstadieelever att tänka sig för innan de hade sex med någon betydligt äldre av samma kön, då sådant kunde ge upphov till sexuella störningar senare i livet, enligt författaren.

“Homosexualitet har ingenting med pedofili att göra”, skanderade RFSL och böckerna rensades som på kommando ur skolornas hyllor. Ungefär samtidigt (2003) dömdes RFSLs ordförande för att ha våldtagit en 13-årig pojke som sökte hjälp hos förbundet. Nyheten tegs självklart ihjäl av samtliga media, förutom kristna tidningen Dagen och lite små högertidningar i marginalen.

För egen del tror jag att den svenska skolan behöver ge sina elever en obligatorisk kurs i källkritik. Numera utbildar man – efter kampanjande från Skolverket – visserligen i källkritik, men då handlar det om att “inte tro på allt som står på Wikipedia”. Eleverna ska lära sig att kontrollera sina uppgifter mot regeringstrogna DN eller statsfinansierade Nationalencyklopedin. Detta kallar man källkritik.

Men att på riktigt lära eleverna ett mediekritiskt förhållningssätt finns inte på schemat. Vad “källkritiken” ska gå ut på är att lära sig tro på det som sägs i TV och skrivs i stora tidningar. Skolverket, andra myndigheter och våra politiker kan skratta sig lyckliga så länge det fungerar.

Risk finns dock att skrattet fastnar i halsgropen när vissa ungdomar söker på nätet och hittar högerextrema hemsidor eller börjar läsa sådant som nazisttidningen Info14. I brist på kunskap om verklig källkritik är det nog lätt att de upplever sådana som ensamma sanningssägare i ett debattklimat som helt och hållet frusit sönder. Resultatet blir i värsta fall en ökad rekrytering till mer våldsamma grupperingar och extremister.

I vissa kommuner har man ”löst” det problemet genom att helt enkelt förbjuda eleverna att fälla yttranden som strider mot värdegrunden. Gör eleverna det ändå så ska de få IG i samhällskunskap som straff.

Men om skolan och traditionell media diskuterade kontroversiella åsikter och fakta – istället för att försöka censurera dem – skulle man förmodligen uppnå ett bättre resultat. Visserligen kan fakta (såsom att zigernare stjäl mer än svenskar) inledningsvis leda till diskriminering och dåliga attityder. Men utmaningen är då att lära våra ungdomar att handskas med dessa fakta på ett ansvarsfullt sätt. I SO-boken borde det stå att: Vi vet att romer begår mer stölder än svenskar, men det betyder inte att vi får behandla varje individ med romskt ursprung som tjuv. För sådant är olagligt och kallas diskriminering.

Men istället ljuger, mörklägger och censurerar man med någon slags myndighetsambition att ungdomarna ska bli fogliga och politiskt ointresserade vuxna. Sådana som inte ifrågasätter vad staten säger och som utgår ifrån att det som står på Internet är falskt och det som står i DN är sant. Så sent som i förra veckan skulle man ut och censurera en bok därför att den återgav pojkar i puberteten som sexuellt intresserade, vilket var allt för stereotypt. Utan queerteorier ingen publicering. Då strider det mot läroplanen!

Widar Nord