" /> " /> " />
Bild: Wikimedia Commons, CC-BY-2.0/seier+seier

Arnstad, SD och fascismen

Publicerad 17 augusti 2013 kl 22.06

Bok.Thomas Weber tar Henrik Arnstads nya bok "Älskade fascism" till utgångspunkt för några reflektioner om Sverigedemokraterna, fascismen och den så kallade "alternativa moderniteten". Artikelns andra del publiceras på måndag.

Gilla artikeln på Facebook

Det är en utbredd uppfattning att fascismen, näst nationalsocialismen, är den farligaste av alla ideologier. Fascismens vanrykte är förvisso inte oförtjänt. Det är välbekant att fascistiska regimer etablerade sin auktoritet på ett sätt som gränsade till det totalitära, inte hade några betänkligheter mot att använda våld och bidrog till att destabilisera Europa under andra världskriget. Men ändå verkar denna särskilda avsky som reserveras för just fascismen en smula överdriven. När det gällde att utöva terror var Mussolini en amatör jämfört med Lenin och vid sidan av det sovjetkommunistiska experimentet framstår regimer som det fascistiska Italien eller Francos Spanien som ganska oförargliga. Ändå dröjer sig fascismens status som ideologiernas ”bad boy” envist kvar.

Det är bara mot denna bakgrund som den förlåtande inställningen till Henrik Arnstads många lögner, halvsanningar och överdrifter blir begriplig. Att försvara kommunismen samtidigt som man förfasar sig över fascismen, är ett närmast idiotsäkert sätt att ställa sig in hos etablissemanget. Arnstads senaste bok heter Älskade fascism, och är i praktiken en sammanställning av vad andra forskare har presterat på området. Liksom andra liknande verk kommer den med ett avgörande metodproblem: den är skriven utifrån en fientlig utgångspunkt. Det finns inga forskare i Sverige, knappast heller i Europa, som tycks intresserade av att studera radikala högeridéer ur ett strängt neutralt perspektiv.

Det förvånar alltså inte att Älskade fascism är skriven med en polemisk underton. Men varför är det så och varför är denna tendentiösa hållning accepterad till att börja med? För att förstå det måste vi först titta närmare på fascismen i sig; vad som utmärker den och vad som gör den anstötlig. Och det har, menar jag, inte lika mycket att göra med ett bejakande av våld, en korporativistisk ekonomi och en vurm för stora ledargestalter, som det har att göra med dess inställning till moderniteten och dess ambition att omforma denna efter sitt eget tycke – till vad som ofta har kallats en "alternativ modernitet". Det handlar inte så mycket om politik i en mer handgriplig och vardaglig bemärkelse som om så kallad "metapolitik", det vill säga filosofins, kulturens och religionens förmåga att dra upp gränserna för den politiska spelplanen.

De fascistiska rörelsernas retorik och praktik var sett till det yttre ofta tafatta och ofärdiga; de hade någonting tillsvidareaktigt över sig. Därför förvånar det att fascismen bar på en av de mest sofistikerade och djupgående kulturteorier som förekommit i någon ideologi. Jag tänker framförallt på den nyss nämnda uppfattningen att en så kallad ”alternativ modernitet” är möjlig. Många argumenterar idag för att vi har lämnat moderniteten bakom oss och trätt in i post- eller hypermoderniteten. Men för inte så länge sedan fanns ännu visionen om en modernitet som präglades av förnuft och framåtskridande; långt innan den kapades av marxistisk och postmodernistisk experimentlusta. Moderniteten kom med en känsla av renhet och befrielse. Tidigare lojalitetsband var kapade, föråldrade traditioner avskaffade och förtryckande tabun brutna. Den nya tiden skulle som ingen annan tid präglas av rationalitet och tilltro till förnuftskrafterna.

Nu är det givetvis en omöjlighet att helt bryta med historien, vilka ambitioner man än må ha vad gäller den saken. Men vissa kvardröjande symboler för auktoritet, tradition och hierarki ansåg man sig kunna leva med; ingen lustgård utan en orm. Den ideologiska etiketten för dessa fenomen blev ”konservatism”. Men fascismen är någonting helt annat än konservatismen. Konservatismen dröjer sig kvar från en svunnen tid, fascismen föds inom ramarna för moderniteten.

Vi kan bara föreställa oss förskräckelsen hos den samtida vänstern när fascismens arkitekter och konstnärer kopplade ett fast grepp om modernismens symboler, vred dem ur sitt sammanhang, använde dem för sina egna syften och vände dem till sin motsats. Byggnader, målningar, föremål förblev så att säga modernistiska till det yttre, men fick en annan betydelse.

Bilen förvandlas från ett rationellt färdmedel till en symbol för energi; idrotten förvandlas från en hälsobringande rekreationsaktivitet till ett utflöde för kraft och aggressivitet; arkitekturen som skulle komma med smidiga planlösningar sysselsätts med att uppföra monument över hjältemod och nationell storhet. Det rationella blir irrationellt, det återhållsamma kraftfullt och det beräknande nostalgiskt. Om någonting inom fascismen bär på dynamik och kreativitet så är det denna genomgripande kulturella strategi; betydligt mer så än de politiska projekt som de fascistiska rörelserna faktiskt genomförde i praktiken.

Om den konservative åtminstone i något avseende vill återvända till någonting som upplevs som bättre och mer tillfredsställande än det nuvarande, vill fascisten istället omskapa moderniteten efter eget tycke. Det måste, för den som verkligen satt sin tilltro till det moderna projektet, upplevas som långt mer anstötligt – och hotande – än att bara vilja återgå till en tidigare samhällsordning. Är framåtskridande överhuvudtaget möjligt om det irrationella kan födas inom moderniteten? Det är till syvende och sist framstegstanken som hotas av den fascistiska idén, och i det här sammanhanget är det vad som verkligen betyder någonting.

Som jag ser det måste såväl entusiasmen och förskräckelsen inför fascismen ytterst bero på denna viktiga historiska och kulturella betydelse, och därmed inte bara på dess inflytande som politisk rörelse. Men när vi senare vänder blicken mot Arnstads bok kommer vi att märka att det ingalunda är mot denna kulturella kärna som han riktar sin uppmärksamhet. Istället kommer det hela – som det så ofta gör i det här landet – i slutänden att handla om Sverigedemokraterna.

THOMAS WEBER


Få våra viktigaste nyheter

Gör som tiotusentals andra svenskar och följ Fria Tider på Facebook!

Ekonominyheter

"Libra" ska konkurrera med bitcoin. Stora betaltjänster är med på projektet.0 


Antiwar.com

Utrikespolitiska nyheter med fokus på icke-interventionism.