Två märkliga artiklar har publicerats i Svenska Dagbladet respektive Dagens Industri. De har olika infallsvinklar, men lider av samma grava synfel. Artiklarna noterar att samhällsutvecklingen gått i fel riktning och att Sveriges redan dåliga läge kommer att förvärras radikalt i en nära framtid. Detta skapar en förväntan att en ny politik behövs – men författarna vill inte ha en ny politisk målsättning, bara en justering av den misslyckade politik man fört. Målet var inte tokigt, bara utförandet, påstår de.
Andrew Rosenthal intervjuas i SvD av Malin Ekman i sin egenskap som chefredaktör för den svenska nättidningen Bulletin. Rosenthal har blivit ännu en skandal för detta dåligt planerade medieinitiativ. Han är en amerikan med dåliga kunskaper om Sverige som granskar artikelförslag genom Google Translate. Han anser inte att mångkulturalismen är en dålig idé, men finner att idén just nu riskerar att resultera i att Sverige får ett antal "Gazaområden". I dem kommer invånarna snart att göra uppror mot den svenska statsmakten. Staten har haft dörren öppen till landet, men inte lyckats övertyga invandrarna om att de bör anpassa sig. Rådet blir nu att Sverige ska anpassa sig till invandrarna, de ska inkluderas på sina egna villkor, som om Sverige ockuperas av främmande makt.
Detta är inte ett budskap som går hem i en demokrati, men Rosenthal tänker inte så demokratiskt, utan i kategorier. "Det är de vita som skrämmer mig”, säger han om USA, men han har inga invändningar mot de svartas direkta aktioner. "De är trötta på allt prat och vill ha handling. Jag klandrar dem inte en sekund". Han är en känslomänniska med starka sympatier och antipatier.
Valet för Sverige står mellan att förbli en snöglobsnation" i självgod isolering eller att öppna sig för världen. Det finns ett val, men det är mer att se som ett historiskt val, där valmöjlighetens bäst före-datum har passerats. "Sverige har två val som jag ser det. Att be alla de här människorna att lämna imorgon eller att förändra Sverige", säger Rosenthal. Man förstår ju att "be alla" och "lämna imorgon" gör det alternativet orealistiskt. Samhällets styrande elit har valt globalisering och anser att detta nu måste genomföras till varje pris. Vi bör därför, som Rosenthal själv, hissa BLM-flagan på våra flaggstänger och anpassa oss till en postdemokratisk värld.
Att ge denne person en position som chefredaktör för en konservativ och samhällskritisk tidning är ett dåligt skämt. Man bör inte tro att någon, som likt en hungrig get demolerat en trädgård, har en förmåga att rätta till den ödeläggelse som skapats. Geten är inte lämplig som trädgårdsmästare, utan bör hållas utanför staket.
Den andra artikeln med samma defekt skrevs av Gabriel Urwitz och publicerades i Dagens Industri (28/7). Om möjligt driver Urwitz ännu hårdare linjen att den som kan föröda en trädgård också kan få trädgården att blomstra. Han spar inte på kritiken när integrationspolitiken utpekas som en synnerligen negativ faktor: "Dagens utmaningar är av närmast krigsliknande dignitet". Men ändå ser han de belastade partierna, socialdemokrater och moderater, som de framtida räddarna. Det centrala är att de skapar en gemensam lösning, vilket i hög grad påminner om den modell som skapat problemen från första början. Målsättningen är att exkludera de minst skyldiga partierna som Urwitz ogillar: Sverigedemokraterna och Vänsterpartiet. Skadan gjordes dem förutan, så de har inte getens kvalifikationer av att vara delaktiga i förfallet. Han anför också "att SD har en högst obehaglig människosyn" och att V "ifrågasätter marknadsekonomin som grundpelare".
Urwitz stöttar den militanta stiftelsen Expo ekonomiskt, medan Rosenthal har en välvillig syn på BLM. Detta tyder inte heller på en probleminsikt. Det är lite av svenskt 70-tal över analysen: "Låt oss prova nya vägar, ’Släpp fångarna loss, det är vår’, Tvärtom marsch."
Går man på en törnbeströdd vägg är en reträtt följd av ett nytt vägval ett bra alternativ. Det främsta argumentet emot är att det ogillas av de personer som låter sig korrumperas av sin prestige. Det är ingen merit att ha haft fel och de skyldiga minimerar sina fel genom förnekelse av utfall. De båda skribenterna är långt ifrån självinsikt och analysen är påfallande anpassad till etablissemanget. Idealet med mångkultur ligger kvar, utan att ifrågasättas, medan integrationspolitiken angrips, men utan att man får någon ledtråd om vad som brister.
Rosenthal påtalar att polisens oförmåga att tala somaliska är viktig, liksom att fördelen med att tala svenska i Sverige otillbörligt gynnar svenskar på invandrares bekostnad. Kanske ska vi alla övergå till esperanto för att eliminera "den strukturella rasismen"? Om de vita i USA blir lika kriminella som de svarta så kan kanske schablonen om svart överkriminalitet förändras?
Det vi läser är två woke-dokument som noterat att samhällsutvecklingen kommit snett, vilket i sig är en insikt. Ingen av dem mäktar dock att ompröva sina egna fördomar eller myndigheternas. Denna oförmåga leder till ett minst sagt svagt resultat. De låter som vilken svensk kommunpolitiker som helst: "När vi får ordning på integrationen kommer allt att gå hur bra som helst". Skillnaden mellan politiker och skribenter är att politikerna är professionella optimister, medan skribenterna är oroade över att landet inte klarar de "utmaningar" som politikerna valt.
Det som framförallt lockar undertecknad är att kritiskt pröva alla de förändringsprojekt som våra förtroendevalda självsvåldigt valt, trots att de saknar både folkligt och vetenskapligt stöd. Demokratins första steg på egna ben är att driva frågor som går emot överhetens åsikter och intressen. En av dessa destruktiva idéer är den av det mångkulturella samhället antagna harmoni som uppstår när alla grupper sluter sig samman och gynnar sina intressen. Genom en högre god makt leder detta inte till motsättningar grupp mot grupp, om bara den vita och rika gruppen bugar sig inför alla anklagelser och ber om ursäkt för sina framsteg, som skapar så mycket ressentiment hos de mindre framgångsrika. De båda skribenterna har en generös ekonomisk säkerhetsmarginal som gör att de personligen inte hotas av armod, men även för dem kan en samhällskollaps bli högst otrevlig. Detta gör dem eftergiftsbenägna. Positioner som försvaras av reciprocitet och rättsstat offras lättvindigt av västerlandet i ett försök att blidka militanta angripare.
Det lite märkliga är att mångkulturalismen inte är den nya verkligheten, utan ett pågående farligt skeende som eliten valt utan folkligt stöd. Skribenterna nöjer sig med att personligen gilla denna radikala förändring och slappt ignorera de negativa hot mot ett fungerande samhälle som detta medför.
De är som en bilförare som vet att det kommer en skarp kurva – ja bilen befinner sig redan i den – men anser att möjligheten att bromsa visar på en negativ inställning som går emot den personliga imagen. Kurvan ska tas i hög fart och går det dåligt så kan den välvilliga pressen intyga att föraren gjorde detta medveten och införstådd med riskerna. De sörjande anhöriga kan sedan tvista om detta beteende visar på gott eller uselt omdöme.
