Den fege svenske mannens verkliga skuld

Kolumn: Jan Tullberg

Publicerad 14 april 2019 kl 10.00

Gilla artikeln på Facebook


Skuld uppkommer när man inte har levt upp till sitt ansvar. Om man inte har gjort sin plikt är det rimligt att känna äkta skuld.

I många sammanhang spelas det upp en oäkta skuld. Det finaste är att känna skuld för fel som man inte begått. I en kristen tradition finns både arvsynd och en gedigen lista med felsteg mot de plikter Gud lagt på ens späda axlar. Att erkänna små fel är också ett sätt att fria sig från misstankar om grövre felsteg.

Rubriken ovan anspelar på den civilisatorisk plikt som den vite mannen tagit på sig enligt Rudyard Kipling: ”The white man’s burden”. Den var just att ta ansvar för personer som själva ännu inte var redo att ta ansvar för sig själva. Den civiliserade människan hade närmast ett föräldraansvar för de mindre civiliserade. Då kunde man lätt hamna i en föräldrar-barn-konflikt som var besvärlig, men normativt klar; man måste leva upp till sitt föräldraansvar även om barnen strulade. En annan formulering som är relevant är noblesse oblige, en högre samhällsklass ställer vissa speciella krav på sin grupp.

I en tid med dåligt västerländskt självförtroende är denna förmyndarroll passé. Istället ser vi snarast invandraren från tredje världen som någon som kan berika vår fastkörda postmoderna kultur. Vi exporterar inte längre upplysningens framsteg till en underlägsen omvärld. Vi har fortfarande en del snarlika exportprodukter som demokrati och mänskliga rättigheter, men de praktiska motgångarna minskar entusiasmen i alla läger. Det blir huvudsakligen en semantisk framgång; alla enas kring att detta är plusord som bör eftersträvas utan att egentligen efterföljas. Tolkningen av vad de innebär är fri. De som undrar hur man får en växande ekonomi vänder sig inte längre till västerlandet utan spanar österut.

Extremvänster hävdar att u-ländernas fattigdom och vår rikedom hänger ihop, men jag anser inte att den åsikten har något genomslag i befolkningen. De riktigt fattiga länderna är de som inte kommit med i globaliseringen och till de relativa förlorarna hör de rika länderna som Sverige. Vi hör inte längre till vinnarna, utan de utgörs i första hand av Tigerekonomierna.

Svensken i gemen har inga skuldkänslor för kolonialismen och exportindustrin, inte heller för vikingarna, 30-åriga kriget och permittenttrafiken under kriget. Tidigare fanns det möjligen en sorts skuldkänsla mot fattiga svenskar, men den är nu passé. De fattiga svenskarna är inte fattiga i ett internationellt perspektiv så den svenska medelklassen kan fria sig själv. Möjligtvis kan man anse att de riktigt rika, som Bill Gates, borde ägna sig mer åt välgörenhet. Den som besväras av sitt överflöd har ju ett otal organisationer som sysslar med välgörenhet och kan avlasta bankkonton och dåligt samvete om ett sådant skulle uppstå.

Men man behöver inte känna genuin skuld för att utsättas för problem med skuldkänslor. Det är i hög grad ett intersubjektivt fenomen och det kan vara farligt att inte vara lyhörd.
I filosofiska sammanhang ställer man ofta frågan: ”Moral or manners?”. Är det moraliska uppfattningar eller snarare sociala normer för beteendet som driver oss?

Vi är inte skuldtyngda, men vi är socialt anpassliga. En intressant formulerad tes är ”The civilising force of hypocrisy”. Vi tror inte på riktigt på det vi påstår, men genom att ihärdigt påstå att vi tror, skäms och känner skuld kan vi lura både oss själva och andra som tar våra utlåtande på fullt allvar. De kan också ses som eftergifter för socialt tryck, en påtryckning som också lyssnaren påverkas av.

Det finns starka regler för hänsyn. Man slår inte på en som ligger och den som klagar i ett underläge anses ha rätt att göra det under en begränsad tid utan att mötas av invändningar. Den som det enligt konventionerna är mest synd om har företräde, men det handlar inte att jag har gjort fel och bör känna skuld. Det handlar om att jag är en så fin människa så jag låter bli att argumentera fast jag inte håller med. Hövligt och hänsynsfullt.

Svensken känner ingen skuld eller skam, utan anser att med all den skatt som betalas ska man slippa jobbiga beslut. Några personer måste kanske rationaliseras bort i den organisation man arbetar, men det finns en annan person som har betalt för att fatta denna typ av beslut, jag vill inte bli inblandad.

När frågan ställs ”Ger du till tiggare?” så svarar de flesta ”ibland”. I realiteten betyder det ”nästan aldrig”, men det passar inte varumärket. Personen vill uppfattas som generös även om hon inte ger, men att erkänna att inte ge kan ”missförstås”. Personen skäms inte över att inte ge, utan vårdar bara sitt varumärke. Ett attraktivt varumärke i vår tid implicerarar en hel del hyckleri; det ligger liksom inbakat i marknadsföringen. Utan hyckleri skulle jag inte kunna framställa mig som lite godare än vad jag är. Hyckleriet är lastens hyllning till dygden. Men detta betyder inte att jag skäms över att inte ge. Det innebär snarast en viss belåtenhet över att framställa sig som en som ger fast man inte gör det.

Den sociala anpassningen är ett skruvstäd speciellt i ett konformistiskt samhälle som det svenska där det i många frågor bara finns en åsikt som är godkänd. I många länder bryts konsensusen och det uppstår rivaliserande åsikter varvid flera olika bedömningar kan bli socialt accepterade. Men i Sverige får en åsikt ofta övertaget och invändningarna tystnar en efter en. Till sist har åsikten hegemoni och då blir det omöjligt att ifrågasätta den. Även de människor som inte tror på tesen störs när den utmanas på ett inadekvat sätt; det leder bara till nya mästrande predikningar. Enda sättet att komma ur är att hegemonin självdör genom att frågan blir utan stimuli och rättfärdiganden blivit bortglömda. I en diktatur och i en demokratur blir hyckleriet en utväg.

Människor uppger sig tro på principen alla människors lika värde vilken anses friskriva dem från anklagelser för främlingsfientlighet, rasism, homofobi och sexism. Det är en dementi mot alla möjliga misstankar, men om man tar det som en seriös tes, en tes med sanningsanspråk, så faller den ihop direkt. Ingen klarar ens en diskussion på fem minuter vid kaffebordet; den är ett tomt reklampåstående som inte ska diskuteras utan bugas för. Alla bryter mot regeln, men ingen skäms över detta. Människor ställs inför lojalitetskonflikter, men ingen anser att välvilja mot en människa och motvilja mot en annan är ett brott. Tvärtom uppfattas sådana preferenser som ett hedervärt utslag av ens moraliska kompass.

I dagens PK-religiösa samhälle finns det vissa grytor som hela tiden hålls kokande. Vi minns vagt inkvisitionen och häxprocesserna och vi förstår trycket mot dissidenter i totalitära stater. Det gäller att inte synda mot obligatoriska regler. Många samhällen prioriterar samhällsfarliga brott och bryr sig inte om sådant som inte ens är kriminellt. Det svenska samhället vet sin begränsning och alla aktar sig för problem som aggressiva brottslingar, men det finns många människor som redan är kuvade och dem kan man trycka ner lite till. Den mobbningskunnige känner doften av svaghet; varje svensk har sedan skoltiden en viss kunskap om mobbningens psykologi. Man ska naturligtvis uttrycka kritik mot mobbning, men samtidigt ha ett säkerhetsavstånd till den mobbade. Den mobbades kompis är kandidat till att bli nästa mobbningsoffer.

Mesigheten framstår som det stora problemet. Svensken vill inte stöta sig med överheten, men inte heller med menigheten. Han känner ingen genuin skuld, men ser en plikt att instämma med föregående talares skuldkänslor, om denne är tillräcklig konventionell. Det är en betungande börda. Den som känner skuld är inte fri.

JAN TULLBERG

Jan Tullberg är författare och docent i företagsekonomi. Han är upphovsman till boken Låsningen: En analys av svensk invandringspolitik som kom ut 2014. Fler texter av Tullberg finns att läsa på hans hemsida.


Få våra viktigaste nyheter

Gör som tiotusentals andra svenskar och följ Fria Tider på Facebook!

Nyheter från förstasidan

Israels förre ledare fotad hos Epstein – med unga kvinnor

Kamouflerad Ehud Barak togs på bar gärning utanför lyxhuset. Har också tagit emot tiotals miljoner i investeringar från pedofilbankiren.0 


Antiwar.com

Utrikespolitiska nyheter med fokus på icke-interventionism.