Det tycks vara en trend bland svenska journalister att öppet deklarera, och till och med kokettera med, att de har en agenda. Förra veckan såg vi Aftonbladets chefredaktör Jan Helin stolt förklara att man inte alls avsåg att rapportera neutralt, eftersom tidningens uppgift var att bekämpa Sverigedemokraterna.
Samtidigt berättade Aftonbladets kolumnist Peter Kadhammar om hur han såg Sverige som bestående dels av en upplyst elit i storstäderna, och dels av lite sämre människor på landsbygden, de som blivit kvar "när tåget hade gått". Sverigedemokraterna, menade han, skulle aldrig kommit in i riksdagen, om inte dessa obildade och bakåtsträvande människor fanns ute i landet. Han såg en "avgrund" mellan sin egen krets på Östermalm och Svenne i Sveg.
I förrgår blev bilden nästan komplett när Aftonbladets Petter Larsson oförblommerat hyllade våldsvänstern, som han eufemistiskt kallar den autonoma vänstern, i en artikel på tidningens kultursida. Larssons inlägg bär rubriken "Så blev våra gator nazistfria" och är skrivet inför Karl XII:s dödsdag, den 30 november. Vi skall då komma ihåg att "nazist" i Larssons värld inte betyder nationalsocialist, utan var och en som har en avvikande uppfattning i invandringsfrågan, exempelvis sverigedemokrater.
Artikeln tar sitt avstamp i 1990-talets kransnedläggningar vid Karl XII-statyer och beskriver hur vänstern hjältemodigt lyckades stoppa dessa genom våld. Revolutionsromantiken flödar i Larssons alster:
"Men nu stod danska husockupanter från BZ-rörelsen och svenskar som genom åren lärt sig gatustrid vid ockupationer och demonstrationer i Berlin, Köpenhamn och Hamburg i frontlinjen. De var beredda, beväpnade och bepansrade. Polisen drevs tillbaka. Nazimarschen fick ställas in. Den svenska autonoma rörelsen var född."
Som vanligt förundras man inför vänsterns fixering vid sina meningsmotståndare och besattheten av att angripa dessa fysiskt. För egen del är jag övertygad om att det mest handlar om egotrippar och ren sadism, så mycket mer njutbart när man kan hävda högre ideal och dessutom legitimeras av samma etablissemang som Petter Larsson nu tillhör.
"Militansens pris var högt. Att nazisternas demonstrationsrätt kringskars är det väl få som sörjer med handen på hjärtat. Men antirasismen hamnade i vanrykte och autonomerna fick hård kritik av tidningar, politiker och andra antirasister, skriver Larsson.
Denna påstådda kritik har jag sett mycket lite av. Tvärtom beskrivs våldsvänsterns aktiviteter för det mesta i ett närmast positivt ljus. De beskrivs som "aktivister", medan deltagarna i de fredliga manifestationer de attackerar oftast framställs som de verkligt skyldiga, med rubriker som "Stökigt vid högerextrem demonstration" eller någonting liknande. Ett färskt exempel på detta, var hyllandet av Sebbes och Timbuktus lilla sång om att misshandla sverigedemokrater och Jimmie Åkesson. SVT:s Kajsa Haidl tyckte att hoten visade ett politiskt driv som vi sällan ser inom andra genres, som i sig är superintressant. Vänsterns våld betraktas som ett tecken på samhällsengagemang, medan invandringskritik, formulerad i text eller tal, beskrivs som ett hot mot demokratin.
"Men Lund blev en nazifri zon. Konfrontationerna tvingade politikerna att agera. Genom att boka in de symbolladdade platserna för egna festligheter införde Lunds kommun i flera år de facto ett demonstrationsförbud den 30:e november. Först 2008 vågar sig nazisterna tillbaka i större skala bara för att åter angripas", sammanfattar Larsson gillande.
Om någon ville ha en stad fri från socialister och liberaler, skulle Larsson då tycka att det vore i sin ordning att använda våld för att upprätta en "liberalfri zon"? Och skulle Aftonbladet öppna sina spalter för våldspropaganda av det slaget? Knappast.
Petter Larsson har förnekat att han någonsin varit medlem i AFA, vilket möjligen är sant, men det råder inget tvivel om att han sympatiserar med våldsvänstern. Han kallar grupperingarna inom extremvänstern "systemkritiska", till skillnad från vad han föraktfullt beskriver som "tandlösa we shall overcome-tillställningar". Dessa grupper segrar ideologiskt", skriver Larsson triumfatoriskt, men utan att förklara hur.
I själva verket skulle jag säga att verkligheten segrar över dessa grupper. Framtiden tillhör den demokratiska invandringskritiken eftersom samhällsutvecklingen fortsätter att ge dess företrädare rätt dag ut och dag in. Att de dessutom förmår uttrycka sin samhällskritik i ord och vinna opinion genom demokratiskt arbete, gör inte saken sämre.
TOBIAS SVENSSON
Tobias Svensson är samhällsdebattör och fri skribent. Han skriver regelbundet på Tobbes Medieblogg.